Kvar på Sveavägen

Stressad igen. Försöker hitta genvägar. Hittar en ganska lång i en gammal recension jag skrev om den oundgänliga boken om Gyllene Cirkeln, vilket också får bli ett slags komplement till min lunch förra veckan.



Vilken tid det måste ha varit. På 60-talet verkade allt plötsligt hända. Efterkrigstidens återhållsamhet släppte äntligen, och i princip alla konstarter och uttrycksformer verkade explodera av fantasi, insikt, upptäckarglädje och hänsynslöst gränsöverskridande. Det var en ny tid. Eller som Åke Abrahamsson – en gång i tiden artistbokare på restaurang Gyllene Cirkeln – uttrycker det:

Nytt var pubar, pizzor, p-piller och porr. På Tyrol och Berns underhöll Hasse och Tage; 1960 startade den vitala Stadsteatern, och på Dramaten härskade 1963-66 den demoniska Ingmar Bergman, vars filmer utomlands gjorde ångesten till svenskt varumärke. /.../ Pontus Hultén öppnade upp Moderna museet och sprängde konstbegreppets gränser. /.../ Och på Sveavägen 41 låg Gyllene Cirkeln, 1960-talets jazzcentrum. För säga vad man vill: trots kritiken av kapitalismen och USA:s krigsföring var det den amerikanska kulturen som gällde.

Orden är tagna ur inledningen till boken Den Gyllene Cirkeln – jazzen på 60-talet (Prisma). En veritabel skattkista av text, bild och musik som skildrar en explosiv epok i svensk jazzhistoria. Det handlar om åren mellan 1962 och 1967, den tid då restaurang Gyllene Cirkeln var stället – ja, själva navet i det svenska jazzlivet. Här spelades nämligen jazz av absolut världsklass. Spännvidden var fenomenal. Från gamla rävar som Coleman Hawkins, Teddy Wilson och Erroll Garner till yngre radikaler som Charles Lloyd, Albert Ayler, Don Cherry, Keith Jarrett, George Russell och Ornette Coleman. Det var alltså här, i denna lilla restaurang, under några intensiva kvällar i november 1965, alldeles invid Sveavägen i Stockholm, som den sistnämnde spelade in sina två klassiska Blue Note-plattor ”At the Golden Circle” volym 1 och 2.



Fattar ni? På Cirkeln spelade de flesta av 60-talets framåtblickande jazzare, bara de dyra superstjärnorna som kunde fylla Konserthuset undantagna. Här satt modernismen i väggarna. Musiken var så långt ifrån museal man över huvud taget kunde tänka sig. På Gyllene Cirkeln skapades ett direkt tidsuttryck. Utvecklingen skedde på plats. ”Alla” spelade här. Dexter Gordon, Archie Shepp, Donald Byrd, Johnny Griffin, Cecil Taylor, Bud Powell, Kenny Dorham, Lou Donaldson, Mark Murphy, Carla Bley, Eddie Harris, Stanley Turrentine, Brother Jack McDuff, Ben Webster, Art Farmer, Krzystof Komeda, Booker Ervin och många fler. Alla stod de på Gyllene Cirkelns scen. Det gjorde också inhemska storheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Monica Zetterlund, Rolf Ericson och Bengt Hallberg. Samt en hel drös yngre svenska jazzkatter som blommade ut på Cirkeln, ofta genom att lira med sina utländska bröder: Bernt Rosengren, Lalle Svensson, Lars Färnlöf, Bosse Broberg, Lasse Sjösten, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Janne ”Loffe” Carlsson.

Många stora jazzhjältar återvände till Cirkeln gång på gång. För Bill Evans blev det ett andra hem, en plats där han kände sig bekväm och avslappnad, där han flera gånger överträffade sig själv, sanslöst kreativ och sorgligt nerknarkad. Vid första besöket på sensommaren 1964 passade han också på att spela in den legendariska plattan ”Waltz for Debby” med Monica Zetterlund. Fritänkaren Don Cherry var en annan flitig besökare och i oktober 1965 var han på plats med den argentinske blåsaren Gato Barbieri i bandet. Två månader senare spelade de in milstolpen ”Complete Communion” för Blue Note hemma i USA. Vid andra tillfällen improviserade Cherry tillsammans med svenska kollegor, särskilt tenoristen Bernt Rosengren, vid den här tiden en av de svenska friformspionjärerna.



Rosengren blev även anlitad av pianisten George Russell, en annan stammis på Cirkeln tillika den modala jazzens uppfinnare, bosatt i Stockholm under många år på 60-talet. När Russells storband uppträdde i januari 1967, med Rosengren och Cherry, saxofonisterna Jan Garbarek och Christer Boustedt, trumpetarna Maffy Falay och Bosse Broberg, gitarristen Rune Gustafsson och trummisen Jon Christensen, var det som ett enda stort klimax. Spelningen hette Big Bang 67. Den blev avslutningen på Gyllene Cirkelns tillvaro som renodlad jazzklubb. En storartad sorti som samlande gräddan av den progressiva, nordiska jazzen under namnet Emanon Big Band. På den suveräna cd som följer med boken kan man höra deras version av ”Ezz-thetic”. Den är löjligt bra. Faktiskt något av det ösigaste jag någonsin hört.

På ett av bokens alla fotografier kan man sedan, för att toppa en redan stor upplevelse, studera hur bandets saxofonsektion dirigeras av en auktoritär George Russell. Koncentrationen är maximal. ”Han skrev ju så svårt”, berättade Bernt Rosengren när jag intervjuade honom för några år sedan. Bilden fångar känslan av exalterad utmaning, samma känsla som hörs i musiken. I mina ögon uppfyller denna bild – som numera även går att studera på plats i restaurangen – alla krav på stor jazzfotografi: närvaro, gestik, miljö och stämning. Bakom fotot står svenske fotografen Christer Landergren. Tillsammans med Nils Edström har han plåtat bokens alla hundratals fotografier från åren på Cirkeln, ett helt makalöst bildmaterial som förärades en separatutställning på Stockholms Stadsmuseum 1995, något som också blev upprinnelsen till den här boken.

Nils Edström är inte lika känd som Landergren. Han blev skivproducent efter 60-talet, men som fotograf står han för några av bokens verkliga visuella brännpunkter. Till exempel bilden på Dexter Gordon som tar en rökpaus, för ett ögonblick coolast i hela världen. Eller den på Karin Krog där ljuset elegant skulpterar med hennes hår. Eller den på Don Cherry med sin kornett i skarp siluett. Eller den på Jimmy Woode Sr när pianots tangentbord plötsligt avspeglas i glasögonen. Det är smått förtrollande. Helt och hållet på samma nivå som stora internationella jazzfotografer som William Claxton och Francis Wolff.



Så till texterna. Åke Abrahamsson har skrivit merparten av textmaterialet och han vet vad han talar om, 1964 tog han över som musikansvarig på Gyllene Cirkeln efter initiativtagaren Bengt ”Abbe” Johansson. Bland de övriga namnen märks jazzskribenten Hans Fridlund och redaktören Roger Bergner. Det som berättas är en fängslande jazzhistoria med Gyllene Cirkeln som dramatisk spelplats. Eftersom i princip allt som hände i USA och Europa speglades på denna stockholmska scen har det också blivit en historia om 60-talsjazzens övergripande utveckling som Abrahamsson och de andra berättar, byggd på såväl egna erfarenheter som rundfrågningar och efterforskningar, men alltid filtrerad genom minnets rökdimmor och kärleken till musiken. Bland kapitelrubrikerna hittar man ”Funken rämnar”, ”Mjuka och hårda boppare”, ”Än friare former” och ”De komma från öst och väst”. Det är kort sagt essentiell läsning för alla som gillar jazz det minsta.

Slutligen musiken. För alla kalenderbitare finns en avslutande genomgång av alla spelningar på Gyllene Cirkeln och en komplett diskografin över alla inspelningar. Betydligt mer väsentlig är däremot den medföljande cd:n som samlar ett delikat urval av klassiska Cirkeln-spelningar. Där rasar Lars Gullin loss i Charlie Parkers ”Donna Lee”, Bill Evans gör ”Time Remembered” tillsammans med en tonårig Palle Danielsson på bas och Rune Carlsson på trummor, och Kenny Dorham fräser fram ”Scandia Skies” ur sin trumpet. För alla vi som inte ens var födda när Gyllene Cirkeln stängde räcker det väldigt långt.

Lyssna:
Dexter Gordon "Cheese Cake" live på Gyllene Cirkeln 1965 (ZShare)