Funky solsken

Solen skiner. Jag menar, nu skiner solen verkligen. Den skiva jag lyssnat på mest den senaste tiden är Funky Nassau: The Compass Point Story 1980-1986 – ännu ett stycke svängig och genomarbetad musikturism från brittiska Strut.

Destination Bahamas. Det är i slutet av 1979. Chris Blackwell lyfter luren och bjuder in några av sina favoritmusiker och handplockade studiotekniker. Han är redan en klassisk imperiebyggare. Island Records och därmed lanseringen av reggaen till en gigantisk publik i västvärlden har gjort honom till en förmögen och världsberömd musikentreprenör. En mycket passionerad sådan. Ty jakten på det perfekta, dansanta, unika soundet har han inte kunnat släppa. Därför bestämmer han sig nu för att bygga en egen studio. Tekniskt perfekt och extravagant ska den vara. Bara det bästa. Lugnt och avskilt dessutom. Utrymme för koncentration och kreativitet. En 24-kanalstudio på Bahamas blir lösningen. The Compass Point Studio.



När det inte dröjde länge innan Studio A var fullbokad av så vitt skilda mainstreamband som Rolling Stones (Tattoo You), Dire Straits (Communique) och AC/DC (Back In Black) – samtliga på jakt efter den feta produktionen – bestämde sig Blackwell för att bygga en mindre studio intill för sina mer experimentella projekt. Välkommen Studio B. Här kunde han i lugn och ro fortsätta mot den ursprungliga visionen: att bygga en studio med samma unika sound och personlighet som Muscle Shoals, Abbey Road, Hitsville, Sun, Black Ark eller Treasure Isle. Det enda som saknades var ett extraordinärt husband. Det är nu han lyfter luren och bjuder in:

Sly Dunbar.

Robbie Shakespeare.

Mikey Chung.

Barry Reynolds.

Wally Badarou.

Uziah "Sticky" Thompson.

Tillsammans skapade de musikhistoria. Ofta löjligt svängig och obekymrad. Musikalisk excellens kombinerad med naiv upptäckarglädje. Inte bara platsen, utan också Blackwells hela vision präglades ju av den västindiska kulturens organiska eklekticism. Snart blev Studio B precis den konstnärliga frizon han var på jakt efter. En pulserande utpost i mittenlandet kring ekvatorn. I David Katz utmärkta omslagsessä vittnar de inblandade om det avslappnade och långsamma arbetsklimatet i studion. Hur man tämligen planlöst och hämningslöst testade sig fram till nya idéer, som sedan skruvades ytterligare ett varv av den magiske studioteknikern Steven Stanley. Chris Blackwell kom och gick som en allvetande visionär seansledare. Wally Badarou, som kom från en intensiv afrojazzbakgrund i Paris, var till en början ytterst förvirrad och frustrerad. Innan han förstod att han befann sig mitt i en stilbildande smältdegel av tidens viktigaste musikaliska strömmar: reggae, disco, funk, punk.

Grace Jones klassiska Warm Leatherette slog an tonen. Hennes radikala och gränsöverskridande persona i kombination med hennes jamaicanska ursprung blev en nästan osannolikt kreativ motor. Den märkligt lyxiga blandningen av reggae och disco, som i sin tur satte tonen för hela det tidiga 80-talet, tycktes komma i rakt nedstigande led från hennes androgynitet. Året efter spelade Tom Tom Club in sin minst lika stilbildande (om än i något mer obskyr utsträckning) debutplatta. Just nu, försommaren 2008, är jag barsnligt förtjust i deras barnsligt intelligenta och svängiga post-punk-funk-exotica-disco-pop.

Nu är jag helt såld. Det är bara nummer två på Funky Nassau och jag har redan kapitulerat. Genius Of Love med Tom Tom Club. Systrarna Weymouths vingliga stämsång och Steven Stanleys banbrytande syntslinga. Låten är en studie i glädje och (musikalisk) framtidstro. Sedan kommer Talking Heads, Gwen Guthrie, Ian Dury och Will Powers i en fantastisk blandning. 1980 till 1986. Solen skiner hela vägen. Intelligensen likaså. Men aldrig på bekostnad av en orubblig optimism. Sedan var det tydligen slut. Chris Blackwell hade efter ett par år flugit iväg mot nya intressen. Atmosfären var spräckt.

Och nu alltså återupptäckt. Skaffa den här skivan. Tills dess, hämta hem lite Tom Tom Club här.