Läs detta först!

Stop Smiling Magazine är inte bara en utomordenlig kulturtidskrift. Det är en utomordentlig kulturtidskrift som varje år dedikerar ett nummer åt jazzen. Vilket innebär två saker som egentligen inte borde vara så svåra att åstadkomma, men som ofta lyser med sin frånvaro: intelligenta och välskrivna jazztexter i kompromisslöst snygg förpackning.

Det är verkligen hoppingivande att läsa texter som dessa, som berättar om jazzen med en bred kulturell horisont framför sig. Texter som tolkar musiken kontextuellt, personligt och kreativt. Texter som inte förlorar sig i specialistens närsynta musikanalys. Stop Smiling är nämligen intresserade av uttrycket och upplevelsen, inte av uppbyggnaden och konstruktionen. Därför behöver de inte analysera ackord eller rekommendera musikskolor.



Senaste numret innehåller en matig Eric Dolphy-special där till och med en fågelforskare får uttala sig om hur fågelkvitter kan ha influerat den store blåsaren, en intervju med Bobby Hutcherson och en snäppet saftigare med Ornette Coleman som verkligen gör sitt bästa för att lyfta fram "konstnären" Coleman. Lägg till mycket mer, bland annat några korta texter om skivomslag, John Cassvettes Shadows och The Girl From Ipanema.

Stop Smiling har alltså förstått vad som krävs (mer här) för att överleva i ett överlastat, hyperoptimerat och söndertrasat medialandskap. De skriver om sådant de själva tycker är viktigt – sådant som förtjänar uppmärksamhet – och de gör det med en övertygande intelligens och relevans. De hänger sig åt objektsfetischism och låter tidningen komma med tre olika omslag. Alltihopa med den barnsliga passion för både historia och samtid som bara kan komma från kulturskribenter i 30-årsåldern. Obligatorisk läsning med andra ord.