Brasiliansk syra

Det här är en viktig gränsdragning. Några månader efter Nicola Contes Viagem (avrapporterad här) släpper Far Out en ny samling med namnet Brazilika som ställts samman av pop/progg/psykedelia-konnässören Andy Votel. Det rör sig om ett oväntat och relevant steg i den ständigt pågående utforskningen av den brasilianska musikens historia och stor respekt ska ges till Far Out som inte bara förstärker sin position som ett av de viktigaste bolagen i fråga om brasiliansk musik, utan framför allt tar ett stort kliv utanför sin upptrampade jazzfusion/beat-arena.

Ty att båda skivorna bygger på material ur Som Livres arkiv är lika självklart som det är obegripligt. Här har vi bytt dry martini mot LSD. Där den högst sofistikerade bossajazz som Nicola Conte valde ut porträtterade den modernism och optimism som fanns i Brasilien åren innan statskuppen 1964, har Andy Votel istället valt att koncentrera sig på några av de mest utflippade utsvävningarna i kölvattnet efter att Caetano Veloso, Gal Costa och Gilberto Gil sparkade igång Tropicália-rörelsen 1967. Jag ska inte trötta ut er med ännu ett referat av det politiska upproret och den konstnärliga radikaliseringen under denna period, läs i stället Caetano Velosos utmärkta självbiografi Tropical Truth: A Story About Music and Revolution in Brazil som kom för några år sedan. Det räcker också att läsa undertiteln på Votels samling för att förstå vad det handlar om: Subtropical Sun Stroke Psych-Out.



Andy Votel startade ju en gång i tiden Twisted Nerve Records vilket fick fart på Badly Drawn Boy och är numera välkänd som samlare av diverse rariteter inom rock och progg (men inte i den svenska, smala och på många sätt infekterade betydelsen av ordet). Att han hade sådana här kunskaper på det brasilianska området visste jag dock inte. Jag ska villigt erkänna att jag bara kände till Os Mutantes och Tim Maia bland de artister han radar upp. Däremot känner jag till många av låtarna, särskilt från Gal Costas och Marcos Valles skivor från samma period. Här pratar vi ju populärmusik, det som en bit in på 70-talet skulle få det överflödiga namnet MPB (Musica Popular Brasileira). Här spelade man utan betänkligheter in varandras hitlåtar.

Votel skriver vidare i sin korta introduktionstext att han fokuserat på tiden efter 1969, när Caetano Veloso och Gilbero Gil hade flytt landet, och att han har velat lyfta fram hur Tropicálians vilda fuzzgitarrer och mest populistiskt dansanta psykedelia fördes vidare av andra artister. Den brasilianska musiken må alltid ha utvecklats genom en nästan systematisk dialektik med utomliggande influenser – jazz, pop, funk, soul, jerk – som smältes samman med den egna rytmiken, historien och temperamentet, men vad Tropicália-rörelsen gjorde var att sparka upp dörrarna på vid gavel mot Swinging London och San Franciscos hippiescen under mantrat "kulturell kannibalism". Som Livre var i sin tur det första oberoende bolaget i Brasilien som gav ut denna typ av rock och funk, även om Votel också har grävt i RGEs katalog.

Helt ärligt – jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör ett begrepp som "acid funk". Den musikaliska kreativiteten är det emellertid inget fel på. Dessutom var det en kreativitet som ofta kanaliserades genom soundtrack till brasilianska – förmodligen högst melodramatiska – tv-serier. Bara en sådan sak! Kort sagt är det ännu ett viktigt kapitel i den brasilianska musikläroboken. Denna gång på syra.