Miriameffekten

Miriam Aida spelade på Fasching i torsdags och passade samtidigt på att fira sin nya platta Come On Home som släpps av Ajabu i dagarna. Det var första gången på över fyra år som jag hörde henne och maken Fredrik Kronkvist uppträda tillsammans. Det blev ett sentimentalt glädjeskutt till deras renläriga souljazzhimmel – som alltid förgrenad av jazzbossa, rhythm & blues-ballader, latinjazz och hardbop.

Precis så är det även på Come On Home. Det rör sig om ännu en samling favoriter från djupet av både hjärtat och skivsamlingen. En del av låtarna är klassiker, andra smått underbara obskyriteter. Det är lika personligt här-och-nu som stilmässigt oklanderligt. Vi pratar Jive Samba med utgångspunkt i Sarah Vaughan 1965. Vi pratar A Night In Tunisia med utgångspunkt i Ella Fitzgerald 1960. Vi pratar I'm Not Ashamed med utgångspunkt i Bobby Bland 1961 och vi pratar – kanske störst och mest oväntat – Make Sure You're Sure med utgångspunkt i Stevie Wonders soundtrack till Spike Lees Jungle Fever 1991.



Jag kommer ihåg första gången jag besökte Miriams och Fredriks souljazzhimmel. Jag fick deras första platta – inspelad tillsammans med och under beskydd av Jan Lundgren och hans svintajta trio – i handen någon gång sensommaren 2002. Den slog ut mig totalt. Lika imponerad lär Jan Lundgren ha blivit när han hörde Miriam och Fredrik i en trång källare i Malmö. Själv hade jag aldrig hört en svensk jazzplatta som var så "svart" och så självsäkert initierad i de mest sofistikerade delarna av det tidiga 60-talets jazzsound.

Året efter intervjuade jag Miriam med anledning av hennes första egna platta My Kind Of World. Vi fann varandra direkt, förenade av någon sorts hämningslös passion för soulig hardbop och intervjun blev knappast särskilt nyanserad. Ett år senare bad Miriam och Fredrik att jag skulle skriva omslagstexten till deras Live At The Palladium som de spelade in med Monday Night Big Band. Jag var bokstavligen såld. Tur i alla fall att översättaren kallade det för en av de bästa (svenska) omslagstexter han hade översatt.



En fyraårig son, ett eget skivbolag – Connective Records – och en underskattad bossaplatta kallad Meu Brasil senare stod nu Miriam på Faschings scen och predikade souljazzens evangelium så att vissa (det är sant) i publiken började gråta. Och då kom jag att tänka på den positionerande inledningen till min gamla intervju. Jag avslutar med den, som en påminnelse om Miriams patos och åtminstone lite unika plats inom svensk jazz.

”I loved bebop for taking jazz further along. But as hip and as great as it was, there was a period when musicians had kinda… not totally, but somewhat… eliminated the blues, you know? They got so sophisticated that it seemed like they were afraid to play the blues, like it was demeaning to be funky. And I tried to bring that. I didn’t do it consciously at first. But it started to happen.”

Orden är Horace Silvers, formulerade framför jazzkritikern Gene Seymour. Det var i början av 50-talet som han försiktigt reagerade mot bebopens rasande komplexitet och sökte sig tillbaka till bluesens jordiga melodier och till gospelns extatiska rytmik, både i sitt pianospel och i sina kompositioner. Det var så han kom att skapa hardbopen tillsammans med batteristen Art Blakey. Och det var så han kom att bli en av jazzens stora stilbildare.

Horace Silver hade den sällsynta förmågan att kunna förena mjuk lyrik och hård rytmik. Men hans viktigaste pionjärgärning låg i att han gjorde jazzen funkig, dansant, nynnig och rolig, utan att den blev förenklad, halvhjärtad eller banal. Snarare tvärtom. På den vägen fick han sällskap av bröderna Cannonball och Nat Adderley, av organisterna Jimmy Smith och Shirley Scott, av Stanley Turrentine och Lou Donaldson och hundratals andra som bidrog till att göra sin del av jazzen så soulig som bara möjligt. Stilen kom att kallas ”soul jazz” och blev väldigt populär på 60-talet. Influenserna hämtades från R&B och gospel, lika mycket som från bebop och cool. Basgångarna var funkiga och riffen slagkraftiga. Men framför allt var det musik som inte var rädd för att vara utåtriktad, glad och rakt på sak.

Eller ”in the pocket” för att tala funkspråk. Ett uttryck som talande nog också hoppar ur den svenska jazzsångerskan Miriam Aida när jag ber henne beskriva sin musik. Hon vet vad hon pratar om. Hennes röst är något av det bluesigaste och souligaste som hörts i svensk jazz på evigheter. Och även något av det gladaste, mest utåtriktade och rakt på sak. Hon älskar förstås sin Horace Silver och bröderna Adderley och hon har inte varit rädd för att göra en klockren souljazzplatta för det svenska 2000-talet.