Att vila i 60-talet

Apropå den just avslutade filmfestivalen i Cannes passar jag på att lyfta fram en bortglömd överraskning bland 60-talets många tidstypiska soundtracks.

Någon som hört talas om den peruanske jazzpianisten Jaime Delgado Aparicio? Eller El Embajador Y Yo, en peruansk actionkomedi från 1966 i regi av en viss Oscar Kantor? Hade inte trott det. Jag hade heller ingen aning innan Jaime Delgado Aparicios soundtrack dök upp i brevlådan, utgiven på CD av spanska Vampi Soul och vidarebefordrad av svenska Colectivo, ett av många små livsviktiga distribtionsbolag som glatt spatserar längre och längre ut på den långa svansen i den alltmer fragmenterade skivindustrin.

Jag menar, peruansk filmjazzbossa – hur underbart smalt kan det vara? Men tots det var jag inte särskilt nyfiken från början. Vampi Soul, som specialiserat sig på att ge ut ge ut mängder av gammal salsa, obyskyr latinjazz och allehanda exotica, har nämligen en mer än lovligt svajig katalog. Ibland finns det faktiskt en anledning till att viss musik får ligga kvar under obskyritetens tjocka täcke, muttrade jag för mig själv när jag öppnade fodralet.



Men dåliga odds ger förstås desto bättre utdelning. Och ja, El Embajador Y Yo är en riktig pärla. Tusentals easy-listening-mods över hela världen tar cigarillen ur mungipan och jublar lågmält över att jazzpianisten Jaime Delgado Aparicio har kommit in i deras liv. De glider elegant ur sina loafers och dansar i bara silkesstrumporna på det blanka parkettgolvet, innan de varsamt placerar in El Embajador Y Yo i skivhyllan – mitt emellan Michel Legrands musik till Jacques Demys Flickorna i Rochefort och Quincy Jones soundtrack till Sidney Lumets The Pawnbroker.

Jag gör precis samma sak, imponerad av flera anledningar. Kanske främst för att Jaime Delgado Aparicio bara var 23 år när han med säker hand ledde en 50-mannanorkester genom sina kompositioner. Men också för att soundtracket motsvarar filmmusikens alla klassiska krav på narrativa melodier – melodier som varieras genom såväl tunga storbandsjazzarrangemang som flyktig balladbossa. Precis som hos mästarna John Barry, Ennio Morricone och Nino Rota, som Aparicio givetvis haft tillfälle att detaljstudera under en resa till Italien 1965.

Allra vackrast blir det när Patricia Aspillaga, som spelade filmens kvinnliga huvudroll, blåser mjuka bossakyssar på huvudmotivet i filmens enda vokala spår. Det är på den punkten som det för ett kort ögonblick blir unikt, i det mjuka latinska vemodet som man annars bara hittar i bossans saudade.

Så som det bara lät på 60-talet.

Som komplement till musiken från El Embajador Y Yo – filmen lär vi kanske aldrig få se – missa inte att ladda hem alla de Quincy Jones-sountracks som nu finns på Pharoah's Dance.

Debatt!

Mitt tidigare inlägg om jazzjournalistiken i SvD skapade både viss irritation och en ganska livlig debatt på Rootsy.nu. Diskussionen börjar här och här finns mitt svar.

Landshövdingen

(UPPDATERING: glömde skriva att Clifford Jordans In The World finns att hämta hem här.)

Den här veckan kunde knappast ha börjat mer explosivt. Nej, jag spisade varken Steve Reich eller Sonny Rollins. Istället åkte jag ut till Landet vid Telefonplan för att kolla in Sebastian Voeglers examenskonsert på klubben Jazzland. Okej, det har inte tagit tre dagar att återhämta sig, men det hade nästan kunnat vara så.

Det kändes nämligen som en smått historisk och mycket exklusiv kväll. Ungefär som att ha hängt på Gyllene Cirkeln i januari 1967 kan jag tänka mig, de där kvällarna då George Russell sprängde stället med sitt komplicerade storband. Jämförelsen är relevant på flera plan. Sebastian Voegler hade slitit i över ett år med några av de kompositioner han lät ett sanslöst maffig oktett framföra. Längst fram stod en linje av blåsare med Karl-Martin Almqvist och Johan Hörlén på sax och flöjt, Emil Strandberg på trumpet, Mats Äleklint på trombon och Jonas Eklund på valthorn. Filip Augustson lirade bas och Jonas Östholm piano. Längst in bakom trummorna, men samtidigt längst fram i termer av närvaro, satt Sebastian Voegler själv. Jag har aldrig hört honom så explosiv.



Stämmorna var komplexa, rytmiken tung, dynamiken drastisk, dramaturgin bitvis trollbindande och improvisationerna sprutade eld nästan rakt igenom. Jag måste säga att jag blev helt paff. Det fanns någonting mörkt, svettigt och förtätat över den här jazzkonserten som jag inte riktigt kan släppa. Den enda vettiga koppling jag kan göra just nu går till Clifford Jordans In The World som släpptes på Strata East 1972. Just precis, det där hårda Strata East-soundet ger en vink om hur Sebastian Voeglers storverk lät.

Kanske kom dramatiken från det att Voegler delvis verkade framföra musiken för en examinator från Kungliga Musikhögskolan. Jag tror det var så, och jag tror att det var gubben längst till höger i bilden som var den granskande. Han hade ett riktigt stenansikte och rörde förstås inte en min under hela konserten. Låt oss anta att han var trollbunden.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Gira Girou (Round 'n' Round) 3.26 Milton Nascimento "Courage"
Catavento 2.31 Milton Nascimento "Courage"
Water Kite 6.39 Enrico Rava "Quotation Marks"
Morro Velho 4.28 Milton Nascimento "Courage"
I'd Rather Dance With You 3.29 Kings Of Convenience "Riot On An Empty Street"
Live Long 2.57 Kings Of Convenience "Riot On An Empty Street"
Lattialla Taas / Venus (Acapella) 1.03 Uusi Fantasia vs Erlend Øye "DJ-Kicks"
2 After 909 / Intergalactic Autobahn (Acapella) 2.29 Justus Köhncke Vs. Erlend Øye "DJ-Kicks"
The Black Keys Work (Phonique Remix) 3.36 Erlend Øye "DJ-Kicks"
Larry Heard Presents Mr White "The Sun Can't Compare" / Estroe "Driven" 6.52 Ellen Allien "Fabric 34"
Oliver's Twist 6.06 Don Menza "Morning Song"
Separate 4.24 Rahsaan Patterson "After Hours"
Share Your Love 3.31 Leon Ware "Musical Massage"
Holiday (With M. Gaye) 3.27 Leon Ware "Musical Massage"
After Winter's Rain and Ruin 3.53 Mr.Suitcase "Leftovers"
No Comply 5.40 The Studio "Yearbook 1"
Sound Of Silver 7.07 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
El Elemento Del Bronx 3.03 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Vaya P'Al Monte 3.30 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Batucafro 4.45 Gerardo Frisina "The Latin Kick"
Short Visit To Malena 3.58 Enrico Rava "Quotation Marks"
Águre De Beber 2.48 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
O Mar É Meu Chão 3.23 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
You're Mine You 6.03 Lee Morgan "City Lights"
Train Above The City 3.05 Felt "Train Above The City"
On Weegee's Sidewalk 3.39 Felt "Train Above The City"
Run Chico Run 2.21 Felt "Train Above The City"
Come Away With Me 3.09 Guillemots "Through The Windowpane"
Through The Windowpane 3.39 Guillemots "Through The Windowpane"
April In Paris 6.23 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Paper man 6.06 Charles Tolliver "All Stars"
Dying in Africa (Mr.Suitcase small room club edit) 5.47 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
Snow Queen 4.13 The City "Now That Everything's Been Said"
I Wasn't Born To Follow 3.46 The City "Now That Everything's Been Said"
Now That Everything's Been Said 2.21 The City "Now That Everything's Been Said"
All Things Considered 8.34 Joe Henderson "Canyon Lady"
African Seeds 6.48 Gerardo Frisina "The Latin Kick"

Inte Andrew också...

Jag måste vara världens sämst informerade Andrew Hill-älskare. Världens bästa jazzpianist dog av lungcancer, 75 år gammal, för drygt en månad sedan.



Förbluffande nog släppte han så sent som förra året den kompromisslösa Time Lines på Blue Note. Vilket är - sjukt - starkt av någon med lungcancer. Den kraften, som märktes i varenda anslag och varenda paus, som fanns i varenda ton i hans skruvade skalor, kommer jag att sakna oändligt mycket. Precis som Greg Osby, Jason Moran och en hel värld av jazzälskare.

Ty Andrew Hill var ett av jazzens sista levande genier. Han var en av de sista monumentala innovatörerna. Själv hade jag förmånen att intervjua honom för snart sju år sedan och har efter det försökt skriva om honom så ofta det bara gått - typ här och här. Men främst vill jag nog rekommendera John Murphs fina artikel i JazzTimes, kanske den allra sista intervjun med Andrew Hill, som finns att ladda ned här.

Jazzen i Sverige

För något år sedan gjorde SVTs Musikbyrån ett försök att porträttera den unga svenska jazzen. Bland de intervjuade fanns årets Jazz-i-Sverige-pristagare Nils Berg. Den rockjournalistiska infallsvinkeln var pinsamt given. Här framställdes en ny generation jazzmusiker som hade rocken som viktigaste influens och mellan raderna skulle man sluta sig till att deras jazz därför var särskilt vital och samtida. Men den viktigaste undertexten var förstås att alla rockfarbröder nu kunde sitta lugnt i båten och upptäcka jazzen på sina egna villkor.

Inslaget avslutades med att samtliga intervjuade fick den ledande frågan: ”Vad föredrar du, hårdrock eller funk?” Nils Berg var den ende som vågade svara ”funk”. Inte för att hans version av jazzen skulle vara särskilt funkig, utan snarare för att han på sitt eget stillsamma vis, vänligt men bestämt, skakar av sig alla bestämda kategoriseringar. Vilket gör honom till den mest intressanta jazzartisten i Sverige just nu. Vilket också betyder att Rikskonserter för första gången på länge – precis som i fjol när Fabian Kallerdahl fick priset – lyckats ge någon sorts relevans åt priset Jazz i Sverige.



Jag har flera gånger förklarat Nils Bergs storhet - typ här och här och här. Framför allt tillsammans med egna bandet The Stoner. På Sailors Fighting In The Dance Hall, hans Jazz i Sverige-platta, har han dock satt ihop ett helt nytt band som främst liknar en lös hållen arbetsgrupp i en prylbutik där alla har minst fyra uppgifter och byter instrument mest hela tiden för att skapa en så maximal ljudbild som möjligt. Förlåt, inte maximal i explosiv mening – det har aldrig varit Nils Bergs idé. Här är det detaljrikedomen och mikroarrangemangen som räknas. Han målar små landskap i akvarell när andra jazzmusiker fläker ut sig själva i abstrakt expressionism.

Vilket till exempel betyder att Leo Svensson på cello och såg ibland blir en överraskande mittpunkt, och att Mattias Ståhl spelar fantastiskt munspel vid sidan av sin obligatoriska vibrafon, marimba och klockspel. Och just där, i munspelet i Guacho Skiing, slås en känslomässig bro till Manhattan 1969 där John Voigts malplacerade texasplayboy försöker hitta sig själv, till tonerna av John Barrys makalösa soundtrack i John Schleisingers Midnight Cowboy. Men det är i mitt huvud, kanske bara i mitt huvud.

När allt kommer kring är alltså Sailors Fighting In The Dance Hall en magnifik jazzplatta av ett gäng jazzmusiker som sedan länge slutat bry sig om hur jazz ska låta. Som plockar upp influenser från nästan vad som helst – hardbop, electronica, sjömansvisor, postrock, minimalism, friform, indiepop och soul – och är mer intresserade av att måla de där landskapen med så exakta färger som möjligt, hellre än att skryta om sina olika penselföringar i halsbrytande improvisationer.



Jag kan inte riktigt säga samma sak om samlingsplattan Contemporary Swedish Jazz som Caprice släpper nästan samtidigt som Nils Bergs lilla mästerverk. Här finns 25 handplockade spår med det bästa från svensk jazz de senaste fem åren. Här finns i princip samtliga verksamma generationer representerade: från Jonas Kullhammar och Nils Berg till Esbjörn Svensson och Peter Asplund till Bobo Stenson och Ulf Wakenius. På musikaliska grunder är urvalet givetvis oklanderligt. Men den pliktskyldiga bredden gör samlingen uddlös. Här finns ingen vägledande vinkel. Här finns ingen prioriterad idé om vart den svenska jazzen är på väg. Det som borde sticka ut sticker inte ut.

Allting samlas under en minsta gemensamma nämnare om vad (svensk) jazz ska vara, vilket understryks av det snygga men förvirrade New York-motivet på omslaget. Ironiskt nog är detta raka motsatsen till vad Sailors Fighting In The Dance Hall står för.

Modernism!

Tro det eller ej, men jag har faktiskt skrivit en uppsats i konsthistoria om Reid Miles omslagsdesign för Blue Note. Det var ganska tacksamt. Jag försökte ihärdigt visa hur den djärva layouten och lekfulla typografin speglade jazzens vilja att uppfattas som den mest moderna och sofistikerade musiken i slutet av 50-talet. Kanske inte främst radikal, snarare längst fram i det moderna livet.

Vad jag inte skrev om, antagligen för att jag inte hade kunskapen, var hur mycket Reid Miles lånade från konsthistorien. Här finns ju massor av bauhaustypografi, kubismlayout, akvarell, kalligrafi och fotografiska influenser från typ Henri Carier-Bresson och Bill Brandt.



Ett av de skönaste exemplen är Lee Morgans fenomenala City Lights från 1958. Omslaget verkar främst hämta inspiration från stumfilmens värld av dubbelexponeringar men sneglar också på Man Rays fotogram där olika föremål exponerades direkt på ljuskänsligt papper. City Lights är förresten även namnet på en av Chaplins bästa filmer och givetvis är det fullt av hetsiga neonskyltar överallt. Man kan liksom känna pulsen.

Så till det bästa: en uppgiven Lee Morgan iklädd trenchcoat, sittande på en parkbänk med ena handen på sitt trumpetfodral och i den andra dinglandes en skrynklig dagstidning. Vilken story! Har han just anlänt till New York och paralyserats av ljuset? Eller har han redan bränt sina broar i en grym showbizvärld? Det är banalt och underbart på samma gång. Särskilt som Lee Morgan vid den här tiden var en 18-årig komet på jazzhimlen, både arrogant och virtuos - vilket han förstås visar på den här plattan.

En anledning att skriva om jazz

Ur Sven Malms recension av gitarristen Andreas Pettersson i Svenska Dagbladets den 9 maj: "Pianisten Daniel Tilling passar Andreas perfekt med ett humoristiskt spel. Balladen Embraceable you är ljuv lyssning och ‘s wonderful har skön swingkänsla. Roliga intron och trixiga arr."

Jag undrar om Sven Malm förstår hur stor skada han gör när han skriver om jazz på det här viset. Ingen under 65 kan rimligtvis vilja lyssna på någonting som har "roliga intron och trixiga arr". Jag är visserligen ointresserad av Andreas Pettersson oavsett vad Sven Malm skriver, men det är synd att hans ord får jazzen att verka kvarglömd i den bakre logen på Nalen 1957 eller i Lennart Hylands tomma tv-studio. Okej att han är en gammal gubbe med "friskt humör" som förmodligen växte upp i ett svunnet folkhemssverige med Åke Söderblom och Thor Modéen som rollfigurer. Det finns någonting mycket värre med den här texten, någonting sorgligare än att den spikar fast jazzen på dansgolvet i seniorföreningens bingolokal i Hägersten.

För hur låga krav har man inte, och hur ointresserad av musik måste man i grunden vara, om man nöjer sig med att berömma någonting med "roliga intron och trixiga arr"? Hur slappt är det inte att skriva "skön swingkänsla"? Det är inte övertygande ens för Agda, 84 år. Skriver man för en av Sveriges största dagstidningar är det ingenting mindre än tjänstefel. Fast det är förstås redaktören som begår tjänstefel. Ännu värre.

Stackars jazzen.

I väntan på Joost

Vet inte om ni redan känner till den, men jag vill ändå tipsa om den underbara Tv-links där man kan hitta de mesta i film- och tv-väg. Allting streamas med överraskande god kvalitet. Överraskande snabbt går det också. Någonting i väntan på att Niklas Zennströms Joost blir publik. Fast Tv-links är å andra sidan helt gratis!

Modet att vara mjuk

Milton Nascimento – hans röst driver mig ofta till vansinne. Den är så förbehållslöst sentimental, så sammetslen och högstämd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ofta tänker jag på den välkammade fromhet och det självgoda känslosvall som omger den svenska frikyrkovärlden. Och därför gick jag förstås inte när Milton, den brasilianska giganten, kom till Stockholm förra året. Vilket i sig var en kulturhändelse.

Men allt är förlåtet av tre anledningar. 1.) Bossajazzen på debuten Travessia från 1967 med pianisten Luiz Eca och hans Tamba Trio. 2.) Den storartade Courage som släpptes på A&M/CTi 1969 och blev hans första engelskspråkiga skiva, producerad av Creed Taylor. 3.) Clube Da Esquina från 1972, en portalverk inom brasilisansk popmusik, så kallad MPB, och ett stycke tidlös latinsk softrock med Lo Borges som musikalisk sidekick.



Just Courage trollbinder mig just nu. Jag är beredd att placera den på topp trettio. Man behöver nästan bara titta på omslaget för bli slagen i trans av Milton Nascimentos inre övertygelse. Den rymmer också flera av hans mest klassiska låtar: Vera Cruz, Gira Girou, Cançao do Sol, Catavento och Travessia. Fast främst av allt är det en uppvisning av det optimala, tidiga CTi-soundet, skapat under kraftig påverkan av Antonio Carlos Jobims lågmälda komplexitet.

Hmmmm, Eumir Deodatos arrangemang är mättat vemodiga, tar aldrig i för mycket, men viker heller inte tum från att rama in Milton på det där svala kaliforniska sättet. Samtidigt är det hela tiden en livsfarlig balansgång. Hur mycket jag än diggar A&M riskerar musiken ofta att bli enerverande slätstruken. Men här, i mötet med Milton Nascimentos låtskrivarkonst, och framför allt hans kompromisslöst sentimentala sång, är det som om den totala mjukheten blir så mycket större än summan av delarna. Det är modigt.

Dessutom gör Herbie Hancock ett fantastiskt pianosolo i Gira Girou som på något sätt skapar en helt ny kategori: bluesonova. Jag lägger upp den tillsammans med några andra viktiga ingångar till Milton Nascimento.

"Gira Girou" från Courage 1969 (ZShare)
"Gira Girou" från Travessia 1968 (ZShare)
"Tudo Que Voce Podia Ser" från Clube Da Esquina 1972 (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Sunset Blvd 3.55 Pacific "EP"
Runway To Elsewhere 3.20 Pacific "EP"
Bye-Bye 2.05 Sébastien Tellier "Universe"
He's My Guy 4.14 Sarah Vaughan "With Clifford Brown"
Morning Song 6.54 Don Menza "Morning Song" J
Radio Jolly / Prego Amore (Acapella) 2.05 Jolly Music Vs Erlend Øye "DJ-Kicks"
Lattialla Taas / Venus (Acapella) 1.03 Uusi Fantasia vs Erlend Øye "DJ-Kicks"
2d2f 2.51 Avenue D "DJ-Kicks"
South America (Mr.Suitcase Remix) 6.27 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
From The Rue Vilin 1.02 Max Richter "Songs From Before"
By Picadilly Station I Sat Down And Wept 2.25 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Raise The Roof 4.02 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Verses 1.43 Max Richter "Songs From Before"
La Ritournelle 5.36 Sébastien Tellier "Universe"
Classic 2.45 Sébastien Tellier "Universe"
Tempo De Waltz 6.24 Lee Morgan "City Lights"
Promises promises 1.49 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
This girl's in love with you/I say a litte prayer 3.08 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Trains and boats and planes 2.26 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Consolation (Consolação) 8.15 Tamba 4 "We and the Sea Latin"
Aleluia 3.29 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
Se Você Pensar 2.08 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
Santiago Vazquez：Azul Sangre 5.21 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Lil's paradise 6.54 Charles Tolliver "All Stars"
Les Djinns (Trentemöller Remix)/Walk A Mile In My Shoes (Henrik Schwarz Remix) 11.12 Djuma Soundsystem/Coldcut featuring Robert Owens ”M.A.N.D.Y at the controls”
Ours is a Time for Falling in Love (Flow Flux Clan's electro coating demo) 4.24 Mr.Suitcase ”Leftovers CDR ”
My Cherie Amour 2.51 Stevie Wonder ”My Cherie Amour”
Yeah Yeah Yeah 4.53 Rahsaan Patterson ”After Hours”
Share Your Love 3.31 Leon Ware ”Musical Massage”
Body Heat 4.51 Leon Ware ”Musical Massage”
Us v Them 8.29 LCD Soundsystem ”Sound Of Silver”
Randy 2.45 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now ”Viva Arsenio!”
Canyon Lady 8.59 Joe Henderson ”Canyon Lady”
Don't Run So Fast 5.09 Rahsaan Patterson ”After Hours” Love Song To A Baby 3.49
Chico Hamilton ”Man From Two Worlds”
Sheltered Life / Fine Day (Acapella) 2.04 Erlend Øye ”DJ-Kicks”
Beautiful Life 8.30 Gui Boratto ”Chromophobia”

Ytligheter och persienner

Såg om Paul Schraders American Gigolo igår. Jag har svårt att tänka mig en film som var - och fortfarande är - mer "à la mode". Med all rätt måste den betraktas som historisk. För det första sparkade den ju igång Richard Geres karriär (vilket många kanske beklagar). Men för det andra, desto viktigare, sparkade den igång en ny glamorös och dekadent era i Hollywood, en era som i princip kom att definiera det narcissistiska och materialistiska 80-talet. En era som till viss del lever fortfarande: High Concept.



High concept blev benämningen på en ny typ av trendig blockbusterfilm med en enkel och vinnande logik: ta det bästa och hippaste från många världar och slå in alltihopa i ett nytt lyxigt paket. Lägg på lite extra. Putsa ytan. Förför.

Männen bakom denna nya logik hette Jerry Bruckheimer och Don Simpson. Den förstnämnde producerade American Gigolo 1980 och slog sig tre år senare ihop med den på alla sätt yvige Simpson för att producera Adrian Lynes (80-talets kanske allra största bildbög) Flashdance. Pengarna rasade in och Bruckheimer och Simpson etablerade sig omedelbart som Hollywoods mest inflytelserika och vulgära producentpar. När jag skriver om dem skriver jag på sätt och vis också om min, och mina lågstadiekamraters, uppväxt. Ty deras filmer kom att prägla stora delar av 80-talets populärkultur och därmed också en liten knattes liv och föreställningar. 1984 kom Snuten i Hollywood och två år senare Top Gun - den kanske högsta high concept-filmen av dem alla. Hur bortblåst blev man inte?

Efter en svacka i början av 90-talet slog Simpson och Bruckheimer tillbaka 1995 med Bad Boys (som intressant nog sammanfaller med framväxten av hiphoppens bling-bling) och The Rock året efter. Kort därefter dog Don Simpson som var en ökänd knark- och sexmissbrukare, kanske den allra värsta i Hollywood med en knarknota på drygt 60 000 dollar i månaden. Jerry Bruckheimer håller dock fortfarande high concept-andan vid liv genom sin evighetslånga Pirates Of The Caribbean.



Vad definierar då egentligen en high concept-film? Vissa säger att det är en film som går att förklara i en enda mening. Själv tycker jag nog att det är förmågan att bygga in den samtida populärkulturen på så många nivåer som möjligt: i musiken, dekoren, kläderna och storyn. Ta American Gigolo till exempel. Giorgio Armani handplockades till att göra Richard Geres garderob och skapade givetvis en sanslös uppvisning av nytänkande herrmode. Inte en knapp verkar ha lämnats åt slumpen. Inte en bildruta lämnas heller utan att ha exponerat Armanis mode ordentligt. Och det passar bra i filmens luftiga och soliga Los Angeles - en högst medveten filmisk tolkning av David Hockneys måleri.

Sedan fick Giorgio Moroder i uppdrag att göra soundtracket. Just då, 1980, och även just nu 2007, var han förmodligen mest rätt av alla. Efter sin innovativa megahit (ett passande ord i sammanhanget) I feel love med Donna Summer hade hans syntiga tolkning av discon kommit att peka ut framtiden. Ingenting kunde heller bättre ha slagit an tonen för berättelsen om den manlige prostituerade Julian Kaye än Moroders lyxiga syntpop. Notera också att denna rollfigur i princip måste ha skapat den metrosexuelle mannen - fåfäng, materialistisk och mer aktuell än någonsin tidigare.

Nu kan man givetvis hävda att Hollywood ända sedan 20-talet har jobbat på det här viset och skapat en lockande spegling av samtiden. Och redan i Mike Nichols Mandomsprovet gifte ju film- och skivindustrin ihop sig och skapade en jättehit av Simon & Garfunkels Mrs Robinson. Absolut, det stämmer. Men vad Bruckheimer och Simpson gjorde var att ta allting ett steg längre och sätta hela konceptet i system. Inte minst i fråga om musiken. Flashdance hade Iréne Caras omedelbara titelsång, Snuten i Hollywood fick Harold Faltermeyers syntiga signatur och Top Gun hade förstås Berlins engångshit Take My Breath Away. Framför allt handlade det om att göra filmerna ännu mer säljbara. Att optimera lättillgängligheten, skapa så många ingångar som möjligt, utöka intäktskällorna och skapa otaliga markadsföringsmöjligheter. Det är därför alla storfilmer har ett tillhörande McDonaldsmeal idag. Skyll på Jerry Bruckheimer och Don Simpson.

Men det är inte den tanken som hänger kvar hos mig efter American Gigolo. Jag gillar den trots allt väldigt mycket. Kanske beror det, förutom den förföriska ytan, på att Paul Schraders manus faktiskt är riktigt intelligent. Han är ju ändå mannen som skrev Taxi Driver. Kanske beror det också på de där små blinkningarna till filmhistorien mitt i all 80-talskosmetik, inte minst till den film noir som hade gjort Los Angeles till sin spelplats redan 40 år tidigare. Just precis, det är därifrån som det flitiga bruket av persienner i var och varannan bild kommer. Att Paul Schrader två år senare, återigen tillsammans med Bruckheimer, gjorde en nyinspelning av Jacques Tourneurs film noir-klassiker Cat People är förstås också helt logiskt

Just persiennerna, och till viss del Giorgio Moroders musik, skapar en annan bro mellan American Gigolo och min tillvaro i maj 2007. Jag har gått och blivit förtjust i svenska popduon Nicolas Makelberge och hur man än vrider på saken verkar deras välskräddade och drömmande electropop ha sina djupaste intertextuella rötter i Julian Kayes ljusa Los Angeles-lägenhet. Och omslaget till Dying in Africa skulle heller inte se ut som det gör utan Jerry Bruckheimer. Alltid något att tacka för.

Joe Henderson på latin

Det tog över tre månader för den att anlända. Jag hade nästan glömt bort den, tänkte att det kanske inte gör så mycket om den inte kommer, förstod inte bättre, förstod inte vilken överraskning den skulle bli.

Det var en fin Milestonepressning av Joe Hendersons Canyon Lady som jag ropade in på eBay i mitten av januari. Jag hade just köpt latinjazztrumpetaren Luis Gascas självbetilade album från 1972 där Joe Henderson spelar sax och förstod att Gasca på motsvarande sätt gästade på Canyon Lady ett år senare. Jag slog till, halvt på chans och fick årets andra stora jazzupptäckt i posten. (Den första finns här.)



Joe Henderson spelade in Canyon Lady i oktober 1973 i Fantasystudion i Berkeley, Kalifornien. Av musikaliska anledningar tror jag att det var oerhört varmt och svettigt utanför studion de där dagarna. "Humid", så som det aldrig kan vara på våra breddgrader. Hela Canyon Lady präglas av sådan tryckande hetta. Både i de tjocka, nästan lite fuktiga blåsarrangemangen av Luis Gasca och i den lite loja men samtidigt oändligt flexibla latinrytmiken.

Tänk dig att du tar jazzbussen till norra Los Angeles spanska förorter i början av 70-talet. På vägen hinner du uppleva stora delar av Karliforniens samtida musikaliska landskap. Du hör Carlos Santanas latinfunk, Lalo Schifrins filmmusik och anar George Dukes mjukisfusion bakom nästa kvarter. Som chaufför har du en alltid lika självsäker Joe Henderson. Han förråder aldrig sin ton. Han spelar alltid med samma säkerhet, samma handfasta rörelse mellan förförande melodier och exakt spräck. Han förråder sig aldrig, han tar bluesen med sig in i de mest specifika av latinska tonfall. Det gjorde han på Kenny Dorhams Una Mas 1963 och det gör han på Canyon Lady tio år senare. Oj, så bra det är.

Canyon Lady blev en av Joe Hendersons sista skivor på Milestone. Ett par år senare skulle han precis som så många andra jazzmusiker hamna i en mörk skugga bakom discon som dominerade all svart musik i slutet av 70-talet. Som få andra lyckades han emellertid kravla sig tillbaka upp på jazzscenen och spelade in den legendariska och sakliga The State Of The Tenor 1985. Som få andra lyckades han också spela in en av sina bästa plattor på ålderns höst, Miles Davis-hyllningen So Near, So Far från 1994. Han var stor, Joe.

Lägger upp valda delar av mästerverket, jo så är det, Canyon Lady:
Joe Henderson "Canyon Lady" (ZShare)
Joe Henderson "Tres Palabres" (ZShare)

Ett glas vatten?

Okej, More Like Us är kanske inte riktigt lika bra som 2005 års bästa platta. Kanske har det mest att göra med att den självbetitlade debuten från saxofonisten Michael Blake och hans Blake Tartare kändes så innerligt relevant när den kom för två år sedan. Just då ställde den sig mitt i den samtida musikströmmen med sina snabba vågor av New York-romantik, nyupptäckt punkfunk och no wave, på ett sätt som jazzskivor nästan aldrig gör. Men utan att vara det minsta koketterande, endast inställd på att leverera sin hårdförpackade jazz med högsta precision.

På More Like Us har Michael Blake och hans kumpaner Sören Kjaergard, Jesper Vestergaard och den mäktige Kresten Osgood bakom trummorna lämnat den hårda och mytologiska asfalten på Manhattan. De har tryckt in sig i en gammal Dodge från 1967 tillsammans med en handplockad trumpetare, ett par gitarrister och den underbara sångerskan Maria Laurette Friis, och dragit iväg på ännu en mytologisk resa: de amerikanska motorvägarnas och motellens rundtur. Usch, jag känner mig som Lennart Persson eller någon annan gubbrockare när jag skriver det. Men i jazzsammanhang blir det desto mer relevant.



Tänkt bara inte på Wilco eller någon annan countryrock. (Bara i avslutande Johnny Too Bad.) Tänk hellre på Charlie Mingus märkliga bilresa över den amerikanska kontinenten tillsammans med Max Roach, så som den skulle ha låtit 50 år senare. Tänk också för ett ögonblick på Bernard Herrmann - ja, hans musik till Hitchcocks Psycho. Tänk även på Ornette Coleman och Coleman Hawkins, vars underbara Maria har skrivits om från grunden med Coltranes alltmer upplösta sopransax i tankarna. Tänk också på Lounge Lizards som inte alls blev kvar på Manhattan. Blake Tartare tar sig rättfärdigt an John Luries Happy Old Boy och skapar ett stycke nattsvart jazzdub.

Kanske är det danskarnas förtjänst, eller fel om man så vill, att Blake Tartare nyfiket fortsätter att fördjupa sin jazz inom alla dessa populärkulturella ramar. Som det spretar. Men egentligen bara på ytan. Lyssna noggrannare. Mitt i alltihopa kulminerar skivan med Africa Used To Be Home. Plötsligt tar Michael Blake av sig skorna och springer barfota över savannen och plockar upp melodiska fraser på var och varannan tuva. En panafrikansk hymn till, vem vet jag, Pharoah Sanders.

Glöm det där om resan i den gamla Dodgen, om motellen och motorvägarna, den berättelsen passar ändå Lennart Persson bättre. Michael Blake är en av världens tio bästa, nu levande, jazzsaxofonister. Det räcker så.

Musik vecka 16

Nedladdningsglädjen fortsätter. Kanske bidrar den till att göra mitt liv till en motståndslös berg-och-dal-bana just nu.

I går skrev Daniel en kommentar och tipsade om sin MP3-blogg Clubdub som precis som sina storebröder Orgy In Rhythm och Pharoah's Dance har det anspråkslösa uppsåtet att göra obskyr musik tillgänglig i digital form. Gå dit, högst upp ligger Duke Pearsons majestätiska The Phantom från 1968. Jo, den är verkligen majestätisk på ett ganska mörkt vis med ett niomannaband där vibrafon, gitarr och blås lastas på varandra i tjocka arrangemang från jazzens, bluensens och bossans suddigaste drömmar.

Här är vad jag lyssnar på annars. Mycket kommer förstås från nämnda sajter. Enrico Ravas utomordentliga Question Marks hittade jag till exempel här på Orgy In Rhythm och Connie Francis klassiska Burt Bacharach-hyllning fanns här på Pharoah's Dance. Men framför allt la jag beslag på en obskyr mix här på Beneath a Steel Sky där Avalanches mixar ihop de fyra låtar som Since I Left You bygger på. Vad kan man säga? Poparkeologi av snobbigaste sort.

Här kommer listan, fortfarande inte nedladdningsbar:

Since I Left You - Origins 6.08 The Avalanches "Since I Left You"
Le Demon Pupkin 3.33 Sébastien Tellier "Universe"
Sola 5.29 Enrico Rava "Quotation Marks"
Everday 6.59 The Field "From Here We Go Sublime"
Stilnocturnal 6.42 Mr.Suitcase "Leftovers CDR"
Lullaby 0.53 Max Richter "Songs From Before"
Little Bear 4.49 Guillemots "Through The Windowpane"
Made - Up Lovesong#43 3.40 Guillemots "Through The Windowpane"
Lost Message 3.32 Air "Pocket Symphony"
Song By The Sea 3.59 Michael Garrick Sextet "Promises"
Empathy 5.59 Duke Pearson "Sweet Honey Bee"
Hands Up To The Ceiling 2.58 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Easy 3.58 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Falling Off A Log 3.17 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
You're Not The Kind 4.45 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Child's Play 3.52 Chico Hamilton "Man From Two Worlds"
Call Me Superbad (Cornelius Rework) 6.16 James Brown "Dynamite X"
The Best 4.03 Rahsaan Patterson "After Hours"
French Waltz 2.05 Leon Ware "Musical Massage"
Best Of Both Worlds 3.26 Leon Ware "Musical Massage"
Turn Out The Light 3.54 Leon Ware "Musical Massage"
Fire Waltz 4.36 Jason Moran "Same Mother"
Santiago Vazquez：Azul Sangre 5.21 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Que No Llegue La Noche Y La Pared 3.57 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Tres Marias 3.07 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
North American Scum 5.26 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
Intimacy Girl 3.59 Heartz 4 "M.A.N.D.Y at the controls"
Ichso 5.32 Ricardo Villalobos "M.A.N.D.Y at the controls"
Where The Rabbit Sleeps 4.01 Sensorama "M.A.N.D.Y at the controls"
Blues For O. T. 4.34 Chico Hamilton "Man From Two Worlds"
Universe 4.13 Sébastien Tellier "Universe"
Alfie 3.21 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Do you know the way to san jose 2.41 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Don't make me over 2.30 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Somewhere Between Waking And Sleeping 3.36 Air "Pocket Symphony"
Redhead Girl 4.29 Air "Pocket Symphony"
Chant of Ossanha (Canto de Ossanha) 5.03 Tamba 4 "We and the Sea"

The Book Cooks!

Jag googlade just fram en fantastisk bild på Booker Ervin där han står utanför The Half Note på Manhattan tillsammans med poeten Kenneth Patchen. Det är 1959 och de är ungefär så coola man kan vara. Kolla in Booker (till vänster), kolla så utomordentligt välklädd han är i sin tweedrock och svarta keps. Han personifierar, just där och då, skarp stil och god smak.



Stil och god smak hade han självfallet också som saxofonist. Han hade sjukt bra timing. Och en väldigt distinkt ton, lite syrlig och fläskig på samma gång. Fredrik Ljungkvist sa en gång att han tycker att solot på Charlie Mingus Goodbye Pork Pie Hat från Mingus Ah Um är det bästa saxofonsolo han känner till. Det är Booker.

Fast personligen tycker jag han toppar sig i solot på Andrew Hills Grass Roots från 1968. Ahhh.... Ett omvänt crescendo. Han börjar intensivt, rusar över grooven, armbågar sig fram och kastar vassa bebopslingor runt omkring sig. Plötsligt stannar han vid en fras, kan inte släppa den, tar ner energin, börjar renodla, glider över i långsammare toner, polerar sitt tillfälliga motiv. Synd att han inte håller på längre. Men gissa om han sätter agendan för Lee Morgans solo efteråt.

Lyssna själv. Jag lägger upp Grass Roots som måste vara en av de tjugo bästa jazzlåtarna någonsin.

Andrew Hill "Grass Roots" 1968 (ZShare)

Bönhörd

"Kanske hade lite fler uppskruvade beats kunnat skapa större spänning, utan att behöva bryta suggestionen. Jag väntar faktiskt på den dag då Jeanette Lindström gör ett litet sidoprojekt tillsammans med finska beatjazzarna Nu Spirit Helsinki. Tills dess lyssnar jag vidare på ”Walk”."

Detta har egentligen ingenting med mig att göra, annat än det var så jag avslutade en recension av Jeanette Lindström en gång i tiden. Vilket jag blev påmind om när jag i förrgår fick en pressrelease om att King Britt har remixat Jeanette Lindströms Leaf.

Det var som sagt på tiden. Att elektroniska producentfingrar från Philadelphia (tyvärr inte Helsingfors) tar sig an svensk jazzvolissa är kanske inte direkt revolutionerande men definitivt en intressant utveckling. När jag intervjuade Jeanette för några år sedan pratade hon ju massor om hur influerad hon var av Erykah Badu, Jill Scott och Me'Shell Ndegéocello. Tydligen lär hon och Britt ha träffats på MySpace och för att pressa in lite mer samtid i det hela finns låten bara tillgänglig via iTunes (här).

Det låter rätt schysst. Jeanettes underbara röst verkar må riktigt bra av att hamna i Britts lite kyliga jazzelectronica. Att lyssna på hennes eget band har ju alltid varit som att sjunka ned i ett varmt badkar av organisk jazz.

På efterkälken

Jag har alltid varit en eftersläntrare. Jag tror aldrig att jag har varit först ut en enda gång. Jag har nästan alltid missat trender. Kanske beror det på att jag inte är särskilt riskbenägen. Troligtvis är jag mer rädd för förändringar än jag vågar erkänna. I gengäld har jag nästan alltid kommit starkt efter en lång startsträcka. Jag blev ihop med min tjej för tretton år sedan och i sommar gifter vi oss. Jag började på Framfab alldeles efter IT-kraschen men var en av de allra sista som fick sparken. Jag köpte min första jazzplatta först som 20-åring och här är jag idag.



Ett annat exempel: för fem år sedan avskydde jag begreppet "punkfunk" på smått kategoriska grunder. Ordet låter i och för sig fortfarande fånigt, men när band som The Rapture och LCD Soundsystem förnyade dansmusiken genom att mixa smutsig punkenergi och No Wave-rock med chicagohouse och electro vägrade jag förstå. Jag hatade ju rock. Jag stod tjurigt med armarna i kors. Jag var dessutom olycklig av andra anledningar. Att vara kategorisk var min tveksamma räddning. Mina öron ville heller inte befatta sig med någonting så löjligt som electroclash, även om jag ivrigt läste i-D så snart jag kunde. På den tiden var jag som djupast nere i 60-talets latinjazz, easy-listening och jazzbossa och betraktade reservationslöst Nicola Conte som tidens stora geni. När jag lyssnade på electronica och dansmusik skulle den vara svart eller latinsk. Punkt. Jag var besatt av den goda, sofistikerade smaken och de skarpa musikaliska snitten på jazzens allra finaste kostymer.

Det är jag visserligen fortfarande. Men jag har - tack gode gud för att man utvecklas - lite vidare horisonter än för bara fem år sedan. Just nu älskar jag James Murphy och hans LCD Soundsystems nya Sound Of Silver. Inte för att man ska göra det, inte för att LCD och deras bolag DFA också är besatta av den salige Arthur Russell, utan för att deras trasiga, lite vresiga melankoli tilltalar mig väldigt mycket denna aprilmånad. Samtidigt har de ett skrikigt poserande drag som jag teoretiskt sett borde hata, vilket jag också gör på ett nyfiket sätt.

LCD Soundsystem är alltså undantaget som bekräftar alla mina regler. Men framför allt är LCD en intressant parantes som dyrkar upp ganska många dörrar inom mig. Det är jobbigt att behöva vara kategorisk. Sen så låter ju James Murphy och kompani förbaskat bra i podden vid sidan av Charles Tollivers tomtebloss till trumpet.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Frontin (Featuring Jay-Z) 4.00 Pharell Williams "Frontin"
Kelly (Cut Copy mix) 7.12 Van She "EP"
I'll Play The Blues For You 7.41 Jason Moran "Same Mother"
Get Around To It 6.00 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
A-Z 3.41 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Here It Comes Again 3.06 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Portrait Of A Young Lady 4.36 Michael Garrick Sextet "Promises"
Sunlight 5.35 Max Richter "Songs From Before"
Leprechaun Leap 5.22 Michael Garrick Sextet "Promises"
A Violent Yet Flammable World 5.01 Au Revoir Simone "The Bird Of Music"
La Long De La Riviere Tendre 3.04 Sébastien Tellier "Universe"
La Dolce Vita 4.14 Sébastien Tellier "Universe"
Iemanjá 4.35 Tamba 4 "We and the Sea"
We and the Sea (Nós e ou Mar) 2.36 Tamba 4 "We and the Sea"
Photograph 3.48 Air "Pocket Symphony"
Paisagem De Mariana w/Frederico 2.37 Marcos Valle "Vento Sul"
Deixa O Mundo E O Sol Entrar 3.31 Marcos Valle "Vento Sul"
O Beato 2.01 Marcos Valle "Vento Sul"
Epejismo Ratonera 6.11 Enrico Rava "Quotation Marks"
Nightmares On Wax：Passion 6.38 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Baila Con Migo 2.55 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Manisero Y Marta 3.33 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Time To Get Away 4.12 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
Clean Break 3.31 My My "M.A.N.D.Y at the controls"
Who's Afraid Of Detroit? 4.18 Claude VonStroke "M.A.N.D.Y at the controls"
I Feel Space (M.A.N.D.Y. Remix) 3.05 Lindstrøm "M.A.N.D.Y at the controls"
Forest Flower 10.36 Chico Hamilton "Man From Two Worlds"
Mer Du Japon 3.02 Air "Pocket Symphony"
The look of love 3.06 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Magic moments/Blue on blue 2.55 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach" 2 2007-04-10 00.51
Make it easy on yourself 2.29 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
How Are You Dreaming 4.35 Mark Murphy "Mark Murphy Sings"
Earl's world 4.17 Charles Tolliver "All Stars"
Over The Ice 6.55 The Field "From Here We Go Sublime"
Laterna Magica 4.39 Key "Jazzcollectivo 2"
Absolute Kelvin 7.24 Television Pickup "Jazzcollectivo 2"

"Time Flies"

Måste skriva av mig efter kvällens avsnitt av Six Feet Under. Ett av de allra bästa hittills. I min värld är det faktiskt den främsta dramaserie som någonsin har spelats in för tv. Spontant kommer bara andra HBO-serier som Sopranos och Angels In America i närheten. Ingen annan serie har berört mig lika mycket. Inte många filmer heller.

Kvällens avsnitt var monumentalt. Allting kretsar kring Nates 40-årsfest. På morgonen berättar Brenda att hon är gravid igen. Nates spontana och avslöjande reaktion blir att han gratulerar henne. Deras relation har alltid varit en uppvisning i dramaturgisk komplexitet, ett koppel av spända strängar genom djurisk åtrå och bottenlös ensamhet. De är varandras hopplösa spegelbilder. Jag undrar om två människors försök att komma förbi sig själva inom en relation har skildrats lika gripande tidigare.



I det här avsnittet är deras ångest själva pulsådern. När Nate kommer hem från jobbet möts han av en överraksningsfest där hela den trasiga familjen Fischer har slutit upp tillsammans med mer eller mindre lösa bekanta. När han förväntas hålla tal, uppgiven och ångesttyngd efter en dag där hans tvivel på känslorna för Brenda frätt allt djupare, vet han inte vad han ska säga. Varpå han använder Brenda som flyktväg och berättar att hon är gravid. Inför alla. Trots en smärtsam historia av missfall. Det är en sjukt jobbig scen. En studie i egocentrism och projicerat självförakt.

Fortsättning är än mer imponerande. Plötsligt visar det sig att en fågel, en blå tornfalk, ha flugit in i köket. Dess närvaro skapar upphetsade känslor och motsägelsefulla reaktioner i sällskapet. Är det ett tecken? Är det positivt? Illavarslande? Slumpen? Farligt? "Amen" säger en av Nates tveksamma kompisar och blir genast rättad av den nipprige George som påpekar att det minsann heter "Omen". Skrattet sätter sig, som det brukar heta, i halsen. Som tittare vet man inte riktigt vad man ska känna. Spänning? Sorg? Glädje? Fascination? Allt på samma gång?

Just den scenen sammanfattar hela Six Feet Under. Dess förmåga att väva samman till synes motsägelsefulla känslor på ett sätt som i slutändan – efter att ens beundran för manus, skådespeleri och regi har lagt sig – känns fullkomligt naturligt. Den där sällsynta förmågan att väva samman det höga och det låga, ande och kropp, liv och död. Det är stort.

Jord och eld

"Svensk-finsk-fransk jazz" står det i den grynigt utskrivna pressreleasen. Men i mina öron låter det amerikanskt.
The Oldning/Kannaste Four är det senaste tillskottet på den unga svenska, förlåt europeiska, eller kanske internationella, indiejazzscenen. El Dingo Records heter den egna etiketten. De två frontmännen är svenske gitarristen Hans Olding och finske saxofonisten Jussi Kannaste. De träffades i Paris 2001 och därifrån kommer basisten Yoni Zelnik och batteristen Philippe Soirat.

"Reinventing The Wheel" heter plattan, vilket är både onödigt och väl försiktigt. Idag behöver man knappast be om ursäkt för att man inte tänker förändra jazzen. Relevant behöver inte betyda innovativ. Viktigast är ett personligt sound, skarpa idéer och en ärlighet som hör hemma i samtiden.



Allt detta har The Olding/Kannaste Four och det jag gillar mest är att en gitarrbaserad kvartett kan låta så här modal och tung, utan att bli grötig eller hurtig som gitarrjazz lätt blir. Riktigt tydliga, skarpa och mäktiga känslor blir det i de långsammare, nästan rytmiskt repetitiva spåren. Hans Olding är en grym stämningsbyggare. Punkt slut. När jag sa "amerikansk" tänkte jag också lite snabbt på gitarristen Kurt Rosenwinkel som länge tillhörde kretsen kring Joshua Redman på 90-talet. Och givetvis på Kenny Garretts enastående Coltrane-hyllning Pursuance där Pat Metheny gör sin kanske mest minnesvärda insats och skottar högar av jordiga gitarrackord under Garretts eldiga saxofon. Just så låter The Olding/Kannaste Four när de är som bäst.

Låt mig också klämma in en referens till Chico Hamiltons fantastiska 60-talsband med Gabor Szabos matjord till gitarr och Charles Lloyds saxofoniska eldblommor, en grupp som jag för övrigt är helt insnöad på just nu. Jord och eld - det är inte så dumt att lyssna på den basala nivån ibland. Men jag ska också försöka föreställa mig att jag strosar längs Seine en vacker vårdag när jag lyssnar på The Olding/Kannaste Four igen.

Keep it up!

Här är vad jag lyssnar på annars:

O Morro (The Hill) 7.41 Tamba 4 "We and the Sea"
Nitin Sawhney：Journey(Aarvn Jervme Remix) 6.41 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Vento Sul 2.55 Marcos Valle "Vento Sul"
Rosto Barbado 2.57 Marcos Valle "Vento Sul"
Mi Hermoza 4.14 Marcos Valle "Vento Sul"
Transfusion 2.45 Chico Hamilton "Passin' Thru"
Lonesome Child 5.53 Chico Hamilton "Passin' Thru"
Dixi 2.22 Sébastien Tellier "Universe"
Broadway 4.19 Sébastien Tellier "Universe"
Wouldn't That Be Fun (Jens Loden Rmx) 8.56 Sofi Hellborg "Jazzcollectivo 2"
I'm Glad There's You 5.11 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Headed For The Streets 3.48 Herman H Harper II "Feber: Northern & Modern Soul"
Walk On By 12.02 Isaac Hayes "Hot Buttered Soul"
Loving You 4.31 Rahsaan Patterson "After Hours"
Robert Strauss：Your Life feat.Lotus 6.14 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
G Suit Saltation 6.02 Jason Moran "Same Mother"
New York I Love You 5.35 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
Someone Great 6.27 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
Jasper 8.29 Bobby Hutcherson "Dialogue"
Comfort (Come Live With Me Angel With Minne Ripperton) 6.16 Leon Ware "Musical Massage"
Mayfair Song 4.18 Air "Pocket Symphony"
Was Dog A Doughnut 1.17 Cat Stevens "M.A.N.D.Y at the controls"
Junta Jaeger 3.48 Rune Lindbaek "M.A.N.D.Y at the controls"
It's Complete (Chateau Flight Darkside Remix) 3.23 Atjazz "M.A.N.D.Y at the controls"
Share My Rhythm 3.12 Lopazz "M.A.N.D.Y at the controls"
Second Coming 5.33 Michael Garrick Sextet "Promises"
Ionosphere 1.25 Max Richter "Songs From Before"
Autumn Music 1 3.54 Max Richter "Songs From Before"
Maiden Voyage 5.25 Mark Murphy "Mark Murphy Sings"
Baroon 0.52 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
Hymn 2.24 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
Left Bank 4.05 Air "Pocket Symphony"
Requiem 4.47 Michael Garrick Sextet "Promises"
Moça Flo (Flower Girl) 3.11 Tamba 4 "We and the Sea"

Mp3-himmelriket

Har snubblat över två otroliga mp3-bloggar nyligen. Måste betona att de verkligen är otroliga. För på Orgy in Rhythm och Pharoah's Dance har upphovsmännen bestämt sig för att all svårtillgänglig favoritmusik inte ska få stanna på vinyl, utan istället nå ut till alla nyfikna musikälskare som mp3:or.

Här finns med andra ord massor av obskyr vinyl rippad och utlagd för nedladdning. Jazz, soul, funk, bossa, salsa, easy-pop - rubbet. Kvaliteten är skyhög, kommentarerna initierade, glädjen enorm och man... tappar hakan.

Kan det vara någon av personerna bakom Dustygroove? Nej, självklart inte, det vore ju att skjuta sig själv i foten. Men de har samma preferenser. Namnen är också härligt nördiga: Orgy in Rhythm är titeln på en gammal Art Blakey-platta och Pharoah's Dance var förstås med på Miles Davis Bitches Brew.

Gå dit och glöm inte att tacka!

http://orgyinrhythm.blogspot.com/
http://pharaohs-dance.blogspot.com/index.html

Öster om Eden

När Jonas Kullhammar startade sitt skivbolag Moserobie för snart sju år sedan upplevdes det som en smärre sensation i svenskt jazzliv. En ung jazzmusiker som tog saken i egna händer, gav ut sin egna platta och i samma stund skapade ett skivbolag som skulle ge nytt liv åt den svenska jazzscenen genom drygt femtio skivsläpp till dags dato. Nu hade i och för sig musikerdrivna indiebolag alltid funnits och under 90-talet hade de blommat ut med särskilt stor kraft på både popscenen och den elektroniska klubbscenen.

Den upprymda reaktionen kring herr Kullhammar berodde därför antagligen mest på att jazzens värld sedan decennier tillbaka varit starkt institutionaliserad, trögrörlig och marginaliserad i både social och ekonomisk mening. En situation som på många sätt liknande den för 30 år sedan då två unga amerikanska jazzmusiker, trumpetaren Charles Tolliver och pianisten Stanley Cowell, förgäves försökte få något av de stora skivbolagen att släppa deras platta under namnet Music Inc. Trots att båda var väletablerade på den amerikanska scenen - Tolliver hade lirat med Jackie McLean sedan mitten av 60-talet och Cowell var med i Bobby Hutchersons band, plus att båda var anställda av Max Roach – var det stendött för en traditionell jazzplatta i slutet av 60-talet när både skivindustrin och jazzen genomgick en drastisk förändring kallad ”fusion”.



Tolliver och Cowell startade således Strata East. Året var 1971 och det var ett skivbolag som kom att bli banbrytande i både sociokulturell, industriell och musikalisk mening. Sociokulturellt eftersom de placerade sitt skivbolag i ett större ideologiskt sammanhang som handlade om afroamerikansk medvetenhet och självständighet. Namnet kom från ett afroamerikanskt kollektiv i Detroit som båda hade verkat inom, helt i det tidiga 70-talets politiska anda. Industriellt kom Strata East att få flera efterföljare bland små ”svarta” jazzskivbolag, däribland Tribe Records och Black Jazz, men den stora insatsen var att de lät artisterna ta ansvar för hela inspelningen och behålla rättigheterna till musiken, de lämnade bara till bolaget att släppa den på skiva.

Och så musikaliskt, där kom Strata East att skapa en stilbildande form av souljazz som spände över såväl friform och post-bop som funk och soul – ofta på en och samma gång. Den konstnärliga, och ideologiska, principen var integration och sammanhållning. Här kunde en gammal tungviktare som Clifford Jordan släppa några av sina djärvaste skivor i lugn och ro, samtidigt som okända förmågor som Brother Ah och Shamek Farrah (en ung saxofonist som ingen har hört sedan mitten av 70-talet, men vars spirituella Strata-East-plattor är både mytomspunna och svindyra idag) fick chansen att över huvud taget höras. Här skrek Pharoah Sanders ut sin friformsvrede så att öronen domnade medan soulpoeten Gil Scott-Heron stillsamt tog temperaturen på den amerikanska orättvisan med sin klassiska Winter In America. Alla fick komma till tals så länge de hade rätt patos och rätt värderingar.

Det är den andan som har gett Strata East en så respektingivande och mytomspunnen ställning bland oss som växte upp med hiphoppen, housen, acidjazzen och annan underjordisk musik som byggde på jazzen.



Stanley Cowell och Charles Tolliver var också måna om att ge musiken en fin förpackning. Från den egna debutskivan och fram till de sista plattorna i slutet av 70-talet hade allt som kom från Strata East stilfulla omslag. Ofta byggda på enkla grafiska lösningar och kontrollerad typografi. Clifford Jordans Glass Bead Games från 1974 är ett utmärkt exempel. Musikaliskt och stämningsmässigt är den på många sätt den optimala Strata East-plattan och med Jordans namn som draghjälp kom den att sparka igång bolaget på allvar. Han hade imponerats av Cowell och Tollivers första Music Inc-platta och tog självmant kontakt med bolaget.

På ytan är Glass Bead Games en tämligen konventionell post-bopplatta, men den har ett själsligt djup och ett mod att renodla enkla emotionella teman som man bara hör på de allra bästa jazzplattorna. Den är också en kraftfull tribut till hela den svarta jazzhistorien. Flera av låtarna är till och med bokstavliga hyllningar, bland annat till Eddie Harris, Cal Massey och inte minst John Coltrane.

Just låten John Coltrane är ett litet mirakel. Ett stycke monumental souljazz, klassisk och älskad till himmelska höjder av jazzlyssnare världen över. Ingen glömmer dess modala uppbygnad och enkla vemodiga melodi. När så Clifford Jordan och hans bandmedlemmar brister ut i spontan körsång – ”John Coltrane, Black Spirit, First Newborn” – är det nästan så att man börjar gråta. Låten skrevs av basisten Bill Lee som byggde upp hela kompositionen på sina djupt rotade basgångar. Bill Lee, som fortfarande lever och verkar, har för övrigt en son som heter Spike. Just det, han gör fantastisk film i rakt nedstigande led från Strata East: själfull, innovativ, trotsig och full av stenhård politisk medvetenhet.



Det vore emellertid lögn att säga att allt som släpptes på Strata East var bra. Det vore väl också lögn och säga att så många har hört hela katalogen då upplagorna var ganska små och är löjligt svåråtkomliga idag. Men några de viktigaste plattorna finns utgivna på CD och i slutet av förra året började japanska Bomba och P-Vine släppa några av de tyngsta titlarna ur Strata Easts katalog som finfina mini-lp-cd:s, komplett med originalkonvolut. De flesta finns på Dustygroove.

Förutom redan nämnda plattor vill jag gärna också rekommendera Cecil McBees Mutima från 1976 som i sann Strata East-anda förenar post-bop, funk och soul - inte minst tack vara en ung Dee Dee Bridgewater på sång. Sedan kan jag inte nog hylla Charles Tollivers storbandsplatta Impact från 1975. På samma sätt som Clifford Jordans mästerverk lyckas den integrera ett helt spektrum av facetter ur den svarta musiktraditionen. Från stenhårt blås till sträva stråkar, inte olikt Archie Shepps tidiga 70-talsplattor. När Tolliver i en intervju för Allaboutjazz fick frågan varför han inte spelat i särskilt mycket sedan mitten av 70-talet, svarade hans kollega Stanley Cowell: ”Actually, after Impact, what are you going to do?”

Nog sagt.

Bara några sista ord: Kevin Moist skrivit en utmärkt artikel om Strata East som du hittar här. Läs även intervjun med Tolliver och Cowell i Allaboutjazz. Jag har dessutom lagt upp några fantastiska mp3:or (tyvärr dock inte Clifford Jordans version av John Coltrane).

Snabbguide till Strata East:
Charles Tolliver Music Inc "Plight" från Impact (ZShare)
Descendants Of Mike and Phoebe "John Coltrane" från A Spirit Speaks (ZShare)
Shirley Scott "Keep on Movin' On" från One For Me (ZShare)
Gil Scott-Heron "Peace go with you, Brother" från Winter In America (ZShare)

Två upptäckter

Jag har upptäckt ett mycket trevligt program som heter Peel och fungerar som ett slags RSS-läsare för MP3-bloggar. Du lägger till olika bloggar och sedan läser programmet av vilka nya låtar som finns därute. Du lyssnar i ett gränssnitt som är rippat från iTunes och kan sedan välja att direkt ladda ned de låtar du diggar. Så ladda nu omdedelbart hem Peel – här.

Det var mycket överraskande när jag mitt i Fluxblog – en blogglista fylld av rätt sunkig indiepop (jag tror den kom som default) – hittade trombonisten Grachan Moncur III:s When. En sjukt obskyr låt som dessutom är sinnessjukt bra. Jag kände inte till den tidigare, men efter lite snabb research visade den sig vara från plattan New Africa som Moncur spelade in 1969 under sin fria och kompromisslösa period vid franska friformsbolaget BYG/Actuel. Med facit i hand kan det mycket väl vara årets jazzupptäckt. Den är fantastisk. Den liksom vandrar i cirklar, stramt kontrollerad men ändå full av fri energi. Du hittar den här.



En snabb introduktion till Grachan Moncur III är på sin plats. Han slog igenom som trombonist i Jackie McLeans stilbildande Blue Note-kvintett från 1963 med Bobby Hutcherson på vibrafon och 17-åriga underbarnet Tony Williams på trummor. Deras sound, späckat av fri energi men samtidigt stramt och kontrollerat, är fortfarande heligförklarat av jazzkonnässörer över hela världen. Grachan Moncur III passade även på att släppa två plattor i eget namn och med ungefär samma sound under guldåren på Blue Note. De heter Evolution och Some Other Stuff. Båda är omistliga. (Jag tror Markus Axelsson skrev någonting om detta på sin blogg.)

Några år senare dök han så upp på BGY/Actuel. Därefter verkar han ha fört en ganska flackande och bohemisk tillvaro med några obskyra plattor här och där, lite bandjobb, säkert lite undervisning också. Jag kommer ihåg att han är med på Cassandra Wilsons fenomenala debutplatta Point of View från 1985. Och sedan har han spelat in en ny version av When (här) på en platta som heter Explorations och kom för bara några år sedan. Givetvis är gubben också så modern att han finns på MySpace.

Nåväl, kolla upp Peel och Grachan Moncur III. Båda är värda att digga. Här är vad jag lyssnar på annars:

Hang On Sloopy 2.54 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
La Yuca 2.56 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Raphael Sebbag：His Majesty(Drum Version Instrumental) 6.47 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Better Days 5.10 Sofia Petterson "Jazzcollectivo 2"
Art Bleek：Wandere Creek 5.26 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
A Thing Of Beauty 5.19 Michael Garrick Sextet "Promises"
La Ritournelle (Mr Dan's Mix) 3.20 Sébastien Tellier "Universe"
La Ballade Du Georges 4.23 Sébastien Tellier "Universe"
Black Douler 2.32 Sébastien Tellier "Universe"
Lullaby Of Birdland 4.01 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Merlin The Wizard 6.19 Michael Garrick Sextet "Promises"
Too Happy 3.10 Tracey Thorn "A Distant Shore"
New Opened Eyes 2.55 Tracey Thorn "A Distant Shore"
Harmonium 4.23 Max Richter "Songs From Before"
Napalm Love 3.26 Air "Pocket Symphony"
Catatonic/Fourth State (Stacey Pullen Mix) 5.59 Kenny Larkin "M.A.N.D.Y. at the Controls"
A path. (Fingers inc./Instrumental Mix) 4.01 Fingers INC "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Feel am. (Lindstrøm + Prins Thomas) 3.13 Lindstrøm & Prins Thomas "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Black vanilla guitar. (Michal Holy + Ajana Calugar) 3.21 Michal Holy & Ajana Calugar "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Gangsterism On The Rise 2.55 Jason Moran "Same Mother"
I Need You Now 3.28 Tata Vega "Feber: Northern & Modern Soul"
I've Quit Running The Streets 2.48 Garland Green "Feber: Northern & Modern Soul"
With This Ring 2.41 The Platters "Feber: Northern & Modern Soul"
Is This Really Love 2.50 Charles Drain "Feber: Northern & Modern Soul"
So Hot 5.17 Rahsaan Patterson "After Hours"
Rectify 7.18 Moodymann "Black Mahogany 2"
Slow Change [Live] 5.05 Bobby Hutcherson "Now!"
Count Me Out 3.23 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
It's True 3.24 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
Magic Night 3.11 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
September Song 5.47 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Ken Nordine：As Of Now 5.14 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Aubade 4.29 Jason Moran "Same Mother"
Hang Ten 4.44 Malkin Zany "Jazzcollectivo 2"
Lady In Cement 3.43 Jet Set Swe "Jazzcollectivo 2"
Pista O2 1.57 Marcos Valle "Vento Sul"
Voo Cego 3.28 Marcos Valle "Vento Sul"
Bodas De Sangue 3.24 Marcos Valle "Vento Sul"
Lady Gabor 13.18 Chico Hamilton "Passin' Thru"

En miniavhandling om brittisk jazz

Som kulmen på mitt tjatande om brittisk popjazz kommer nu en jättelååååååång text om den brittiska 60-talsjazzen. Det är en recension av Impressed with Gilles Peterson 2 som jag skrev för La Musik en gång i tiden. Jag tycker den blev rätt bra och jag har inte kunnat låta bli att snatta ur den tidigare. Men framför allt är den nog ganska relevant då det har skrivits väldigt lite om brittisk 60-talsjazz här i Sverige. Att skivan, precis som mycket annat inom den brittiska 60-talsjazzen, är mästerlig och oundgänglig förstår ni snabbt.

Särskilt som jag har laddat upp två av de allra bästa låtarna (jo, jag har äntligen blivit mp3-bloggare) i slutet av texten. Håll till godo.



Impressed With Gilles Peterson 2
Universal
10

Det här är berättelsen om blandbandet som utvecklades till en av 2000-talets allra viktigaste jazzåterutgivningar hittills. När dj:n Gilles Peterson spelade in en liten kassett med sina favoriter ur den brittiska 60-talsjazzen till några av sina närmaste kompisar kunde han knappast ana att denna samling två år senare skulle vara en smärre sensation i jazzvärlden. Eller att han skulle bli personligen tackad av saxofonisten Don Rendell och pianisten Michael Garrick, båda bortglömda hjältar, för att ha lyft fram deras historia.

Sällan har obskyriteter känns så oförtjänta sitt öde som de plattor som släpptes på 60- och 70-talen av Rendell, Garrick, trumpetaren Ian Carr, saxofonisterna Tubby Hayes och Ronnie Ross och basisten Graham Collier. Alla fanns de med på Impressed With Gilles Peterson som släpptes av brittiska Universal 2002. Alla är de exempel på både särpräglad och progressiv jazz.

Imponerande jazz, faktiskt. Tyvärr också en groteskt svåråtkomlig och sjukt dyr sådan. Ty många av dessa plattor släpptes på underetiketter till större brittiska skivbolag som Decca, Fontana, Philips och EMI, etiketter vid namn Turtle, Argo, Harvest, Neon och Vertigo som kanske pressade upp mellan 500 och 1000 exemplar av sina skivor. På 60-talet dominerades ju den brittiska marknaden totalt av pop och r&b, och vid den här tiden hade jazzen sedan länge gått från att vara dansmusik till av vara en progressiv sidorörelse. Gissa om vi pratar rariteter.

Just därför har Impressed kommit att fylla en så enormt viktig funktion. För oss nyfikna lyssnare idag, och för de brittiska jazzmusiker som fortfarande är vid liv.



Det här är en berättelse om musikalisk upprättelse. Länge behandlades den brittiska 60-talsjazzen styvmoderligt ute i världen (ungefär som den brittiska soulen idag). Precis som all europeisk jazz ansågs den sakna den essentiella ”svarta” amerikanska erfarenheten. Men till skillnad från den skandinaviska jazzens giftermål med folkmusiken och den tyska jazzens djärvhet och kommersiella spridning tack vare skivbolag som MPS och Saba ansågs den brittiska jazzen sakna både särprägel och självständighet.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. När Don Rendell/Ian Carr Quintets 60-talsplattor släpptes förra året, i kölvattnet efter den första Impressed-samlingen, stod det klart att det inte bara handlade om ett enastående jazzband utan också en kvintett med ett mycket personligt och förfinat sound. Här förvaltades det modala arvet från Kind Of Blue och det tidiga 60-talets Coltrane med en kvickhet och strävhet som måste betraktas som genuint brittisk.

Men det är bara en sida av saken. Efter andra världskrigets slut hade det brittiska imperiet på allvar börjat vittra sönder, samtidigt som de forna kolonierna började röra på sig. Ett av resultaten var den ström av immigranter som började anlända till Storbritannien från framför allt Indien och Västindien, något som kom att göra många brittiska storstäder till multikulturella spelytor under de efterföljande decennierna. Ska- och bluebeatkulturens betydelse för brittiskt musikliv är idag sedan länge utrönt, men givetvis kom även den brittiska jazzen att påverkas av de nya kulturella sammansättningarna.



Från Kingston, Jamaica kom saxofonisten Joe Harriott. Idag betraktas han som en betydande friformspionjär som parallellt med Ornette Coleman, fast på andra sidan Atlanten, gjorde betydande landvinningar på plattor som Free Form och Jazz Suite (båda på Jazzland). Exakt hur det jamaicanska arvet kommer till uttryck hos Harriott är svårt att säga, men när han spelade in den klassiska Indo Jazz Suite för Atlantic, tillsammans med den indiskättade violinisten John Mayer var det mer än ett tidstypiskt experiment. Det är en platta som är fullmatad av erfarenheter och visioner som går långt bortom den traditionella jazzen. Och han var inte ensam, på sina sista plattor hämtade även Carr/Rendell Quintet, helt tidsenligt, näring från den indiska musikens flöden. Men helt utan distanserad exotism.

Från Indien härstammade också gitarristen Amancio D’Silva. Han medverkade redan på den första Impressed-samlingen tillsammans med just Joe Harriott och på skivan nummer två står han återigen för en av de verkliga höjdpunkterna. A Street In Bombay spelades in 1972 och har Alan Branscombe på sax mot en bakgrund av elbas och tablas. Det kunde vara från vilken Nitin Sawhney-skiva som helst. Fast mycket, mycket bättre.

Imponerande nog ä det på den nivån vi befinner oss mest hela tiden. Den brittiska jazzen är uppenbarligen en skattkammare och Peterson vet exakt var juvelerna finns. Plattan inleds av Michael Garricks fantastiska Ursula, en liten pärla från 1966. Några toner in i temat och det känns som att jag dansar vals genom nattregnet med min älskade på väg hem från Ronnie Scott’s jazzklubb i London’s Soho. Eller vänta nu, vi kan lika gärna stå och kramas i våra tjocka yllejumprar på en karg höstgul hed någonstans i trakterna av Devon. Just precis, när melodin lyfter så lätt och följer med vinden ut över havet.



Som ni förstår är den brittiska jazzen inte lika utpräglat urban som den amerikanska. Inte så att den skulle vara lantlig, men den har ofta en suggestiv prägel som för tankarna till storslagna naturupplevelser. Lyssna på Mike Westbrooks Metropolis (Part IX) som avslutar andra plattan. Med fem trumpetare som avlöser varandra över ett långsamt, repetitivt pianoriff är den inte bara sjukt modern utan också, namnet till trots, ljudet av det där märkliga lugnet som (tror jag) kan infinna sig uppe på väldigt höga berg. Samma sak med New Jazz Orchestras Le déjeuner sur l`herbe som är så skör innerst inne att den inte enbart kan härstamma från asfalt.

På Impressed-plattorna riktas också ljuset mot hur progressiv den brittiska 60- och 70-talsjazzen var. Som Tony Higgins påpekar i sina utmärkta omslagstexter var den brittiska scenen alldeles för liten för att dra några skarpa gränser mellan rockvärlden och jazzvärlden, vilket rent konkret resulterade i många fler elektriska instrument i den brittiska jazzen än på andra håll. Många jazzmusiker växlade utan svårigheter och prestige mellan båda världarna, barytonsaxofonisten Ronnie Ross finns till exempel med på flera Beatles-plattor. Och de coolaste modsen, de lyssnade förstås både på jazz och r&b.

Det här är en berättelse om motkultur. När det brittiska imperiet väl hade börjat falla, Suez-krisen 1956 brukar ses som en dolkstöt, fick den dominanta konservativa high brow-kulturen successivt ge utrymme åt fler röster på den offentliga arenan. Under 50- och 60-talens ekonomiska och mediala boom började den ena motrörelsen efter den andra dyka upp, och det handlade om motrörelser som uppstod utanför den traditionella akademiska världen: Mods, Teddy Boys, Rockers och jazzens egna Hipsters. Men här fanns också ”diskbänksrealisterna” på teatern och Free Cinema-filmarna med Lindsay Anderson i spetsen. Alla sökte de förändring på ett eller annat sätt.



Nu var visserligen jazzen både hipp och radikal över hela Europa. Skillnaden var att den i England föll in i ett tydligt och djupgående mönster av progressiv motkultur. Den brittiska kulturen har ju alltid varit resultatet av ett hårt klassamhälle och subkulturer har alltid kommit att spela en viktig roll för att stärka de svaga och utsatta. Intressant nog skriver Tony Higgins att det mot slutet av 50-talet uppstod en sorts kontrarevolutionär tradjazz-rörelse riktad mot just den moderna jazzens framtidsiver. Han påpekar också hur tidens jazzfester brukade kallas för ”raves”.

Det är alltså inte svårt att inte känna en viss trotsig och utmanande energi i den jazz som presenteras här. Samtidigt är nog det mest utmärkande draget den lyriska ton som genomsyrar urvalet. Här finns fler melodiska valser än jag hört på annat håll, och melankoliska modala improvisationer som ofta har någonting väldigt romantiskt och lugnande över sig.

Det känns också som att Impressed 2, precis som sin föregångare, verkligen kommer från Gilles Petersons hjärta. Som en av klubbvärldens mest betydelsefulla radio-dj:s har han annars en tendens att exploatera sitt namn lite väl mycket. Men här känns låtvalen både personliga och representativa, vilket är en mycket svår balansgång. Fast å andra sidan, vilket stoff han har. När man lyssnar på den här plattan känns det som att det finns ett helt koppel av historier bakom varje låt, många fler än jag snuddat vid här. Den här är en berättelse som bara har börjat.

Av Tobias Brandt

Ladda ned och njut:
Mike Westbrook "Metropolis (Part IX)" (zShare)
Michael Garrick Sextet "Ursula"(zShare)