Ute på Landet - igen

I förrgår firade Torbjörn Zetterberg sin nya skiva Skildrar kvinnans kamp ute på Landet och jag passade på att fira min nya Nokia N95:a (äntligen en anständig mobil, dessutom med en bra kamera – vilket lär betyda fler egna bilder här på bloggen framöver, på gott och ont) genom att dokumentera den på alla sätt imponerande oktetten på scen.



Detta var alltså inte Zetterbergs välkända kvintett som spelade, utan samma oktett som spelade in plattan Krissvit för två år sedan. Krissvit? Skildrar kvinnans kamp? Ett omslag där Zetterberg gör sitt bästa för att se ut som en sunkrockare, sittande på en hotellsäng med ett halvt glas vin i handen och en smutsig sjal över axlarna och två hoppande tjejben bakom sig? Säga vad man vill, men Torbjörn Zetterberg har alltid gått en svajig balansgång mellan det gravallvarligt pretentiösa och det barnsligt ironiska.

I omslag och titlar alltså, absolut inte i musiken.

Skildrar kvinnans kamp är faktiskt otroligt bra. Igen. För Krissvit var lika imponerande den. Att kunna skriva så har täta, komplexa och episka arrangemang, som rymmer fritt brinnande eldar till improvisationer, är en gudabenådad förmåga. Att sedan sätta allting i händerna på saxofonisterna Jonas Kullhammar, Per "Texas" Johansson, Joakim Rolandson och Alberto Pinton, dubbla trombonisterna Mats Äleklint och Öyvind Braekke och placera Kjell Nordeson bakom trummorna – han är, som jag skrev en gång i tiden, "en händelse i sig" – är en gåva till världen.

På Landet var soundet ganska likt Sebastian Voeglers oktettspelning i våras (som jag skrev om här), med en massiv uppsättning blåsare längst fram och Fredrik Rundquist som ersättare för Nordeson. På jazzkartan hämtar Torbjörn Zetterberg inspiration från 70-talets fria, men arrangerade, tradition. Från Charles Tollivers, George Russells, Sam Rivers och Don Cherrys samlade storbandsplattor. Han målar vida modala landskap som uppmanar solisterna att systematiskt bygga upp sina improvisationer. En musikalisk topografi som håller stenhård kontroll och ger total frihet – ibland så mycket att Alberto Pinton kunde balansera hela publiken på sitt munstycke i några virtuosa passager helt solo.

Men det känns nästan mer relevant att spåra dramaturgin i Torbjörn Zetterberg parallella singer/songwriter-karriär som han för närvarande håller på att pitcha in till diverse skivbolag och hans inhopp hos såväl The Tiny som Loney, Dear. Helt enkelt eftersom han så sällan tappar bort sig i kompositionsglädje utan håller kornet på en distinkt, nästan enkel, grundkänsla som sedan komliceras med hjälp av jazzens alla verktyg. På så vis blir ett tema som "Skiljer kvinnans kamp" – annars farligt nära det utstuderade och patetiska – helt plötsligt trollbindande.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Lost And Found 2.56 Taken By Trees "Open Field"
More Peace 3.18 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
And I Remember Every Kiss 2.59 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Sipping On The Sweet Nectar 4.12 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Keeping Up 6.20 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
Sehnsucht 6.21 Ellen Allien "Ellen Allien - Berlinette"
After the Rain 5.40 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Going Up 2.05 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Too 4.15 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Melismes Extatiques 8.18 Alif Tree "French Cuisine"
Don't Let Stars Keep Us Tangled Up - Ewan Pearson Remix (edit) 4.02 Cortney Tidwell "Don't Let Stars Keep Us Tangled Up"
It's all good 3.40 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Buddah 6.59 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
Vedenneito 4.43 Dalindeo "Open Scenes"
Kenya 3.04 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Zulu's 3.19 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Clouds 2.44 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Tsunami 4.10 Dalindeo "Open Scenes"
Galaxy 7.57 War "Galaxy"
I'm Done 5.18 Tweet "It's Me Again"
All Because of You 4.28 Ne-Yo "Because Of You"
Hold On (To Your Dreams) 10.26 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Wax The Van 5.27 Lola "The World Of Arthur Russell"
Ragga-Excerpts 6.21 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Soledad 5.03 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Umbararauma 4.16 Simone Moreno "Samba Makossa"
Se Porem Fosse Portanto 1.45 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Demolicao 3.09 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Copenhagen 4.11 United Artists - Trentemøller, TomBoy, Jørgensen, Barnes, Fisker "Mads Nørgaard"
Days 8.43 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Groovy Situation 3.12 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Backfield In Motion 2.35 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
The Opposite Of Hallelujah 4.22 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Le Bonus 4.13 Alif Tree "French Cuisine"

En lektion i ockultism

Doo-woopen blir kanske aldrig mörkare än i The Flamingos I Only Have Eyes For You. Precis som många andra klassiska kärlekssånger är den dubbelbottnad, den kan lika gärna handla om neurotisk besatthet som om tonårsförälskelse i månskenet. Men det är den märkliga produktionen, inramad av dammiga reverb, som för evigt kapslar in den i en mörk 50-talsnatt.

Det förstod jag aldrig när jag först hörde den i Sista natten med gänget vid mitten av 80-talet, förblindad av fjunig norrländsk 50-talsromantik. Först femton år senare – på Cinemateket i Stockholm – började jag ana oråd när den dök upp i Kenneth Angers förbryllande avantgardeklassiker Scorpio Rising från 1964.



Kenneth Anger. Vilken märklig hjärna. Han var en av de i särklass viktigaste undergroundfilmarna i USA. Trots, eller kanske just därför, att hans produktion bara består av ett fåtal kompromisslösa kortfilmer. Och Scorpio Rising är en film jag aldrig kan glömma. Den tog strypgrepp om mig och brände in en grinande Lucifer längst bak i hjärnbarken. Hur den över huvud taget kom till förbryllar mig. Genom en rytmisk kaskad av bilder och musik, associativt och dunkelt ihopkopplad, skildrar Kenneth Anger ett mc-gäng som vid den här tidpunkten måste ha varit en uppvisning i ren provokation. De är våldsamt homosexuella, de frossar i nazismens symbolspråk, de festar hämningslöst och de dyrkar djävulen. De går tvärt emot samtliga normer i det konformistiska 60-talsamerika – sexuellt, politiskt och andligt. Resultatet blev förstås ett lysande porträtt av alternativkultur, framför allt eftersom det rör sig om ett stycke avantgardekonst som följer underjordiska stigar långt utanför filmindustrin.

För att spetsa till allting ytterligare radas den ena 50-talshiten efter den andra upp på filmens ljudspår. Däribland I Only Have Eyes For You av The Flamingos. I det sammanhanget fläker bilderna upp ett nytt, oanat mörker i den redan mystiska balladen.

Hösten 2007 är det dags igen. Axel Willner har gjort årets bästa audiofiltechno under namnet The Field. I titelspåret från plattan From Here We Go Sublime, släppt på mogenhippa tyska bolaget Kompakt, kör han bokstavligen fast i I Only Have Eyes For You. Man kan höra hans besatthet av den gåtfulla produktionen när han pitchar sönder den med nästan vetenskaplig metodik. Han skär ut ett ljufragment och upprepar det sedan på mikronivå tills en bädd av nya ljudlager suggereras fram och hans alldeles egna ljudlanskap tar form. Hela tiden, tror jag, med den hemliga önskan att tränga in i mystiken bakom The Flamingos stora paradnummer. Kanske har även Axel Willner blivit brännmärkt av Kenneth Angers demoner.

Lyssna:
The Field "From Here We Go Sublime" (ZShare)
The Flamingos "I Only Have Eyes For You" (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Lost And Found 2.56 Taken By Trees "Open Field"
More Peace 3.18 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet '60"
And I Remember Every Kiss 2.59 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Sipping On The Sweet Nectar 4.12 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Keeping Up 6.20 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
Sehnsucht 6.21 Ellen Allien "Ellen Allien - Berlinette"
After the Rain 5.40 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Going Up 2.05 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Too 4.15 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Melismes Extatiques 8.18 Alif Tree "French Cuisine"
Don't Let Stars Keep Us Tangled Up - Ewan Pearson Remix (edit) 4.02 Cortney Tidwell "Don't Let Stars Keep Us Tangled Up"
It's all good 3.40 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Buddah 6.59 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet '60"
Vedenneito 4.43 Dalindeo "Open Scenes"
Kenya 3.04 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Zulu's 3.19 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Clouds 2.44 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Tsunami 4.10 Dalindeo "Open Scenes"
Galaxy 7.57 War "Galaxy"
I'm Done 5.18 Tweet "It's Me Again"
All Because of You 4.28 Ne-Yo "Because Of You"
Hold On (To Your Dreams) 10.26 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Wax The Van 5.27 Lola "The World Of Arthur Russell"
Ragga-Excerpts 6.21 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Soledad 5.03 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Umbararauma 4.16 Simone Moreno "Samba Makossa"
Se Porem Fosse Portanto 1.45 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Demolicao 3.09 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Copenhagen 4.11 United Artists - Trentemøller, TomBoy, Jørgensen, Barnes, Fisker "Mads Nørgaard"
Days 8.43 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Groovy Situation 3.12 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Backfield In Motion 2.35 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
The Opposite Of Hallelujah 4.22 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Le Bonus 4.13 Alif Tree "French Cuisine"

Natt på Brunnsgatan

Mmmm, vad strålande det var på Glenn Miller Café i förrgår när Ludvig Berghe Trio, förstärkta av Robert Nordmark, tolkade Joe Hendersons Out of The Night från 1963.

One for Junior

Inför kvällens avsnitt av The Sopranos (ja, det känns nästan som en befrielse att följa SVTs kalender i dessa den optimala tillgänglighetens tider) tänkte jag påminna om förra veckans magnifika slutscen där en kyligt registrerande kameraåkning sveper över sjukhemmets utegård och landar vid den uppgivne Corrado "Junior" Soprano där han sitter bland sina sinnesslöa patientvänner – kokandes av vrede inombords, tungt medicinerad och avtrubbad utombords. Alltihopa till de mörkt hedonistiska tonerna av Benny Goodmans "Sing Sing Sing" från 1938.

The Sopranos skapare må alltid ha varit exceptionellt skickliga i sina musikval men här överträffade de nog sig själva. Gene Krupas energiska trumfanfar – senast hyllad av Koop i Voices... Darling och ett nyckelspår i swing- och burlesktrenden – slungar sig vilt mot den grådaskiga filmbilden, men den kompakta tristessen viker inte en millimeter för Benny Goodmans yviga swingexotism. Det är lika smärtsamt som det är upplyftande att se. Kanske är det sista sången för Junior Soprano, det sista minnet av de gyllene åren, den tid då man festade på blodigt allvar och Benny Goodman skakade om världen då han fick hela Carnegie Hall att ställa sig upp och dansa.

Här kommer den i komplett originalversion:
Benny Goodman "Sing Sing Sing" (ZShare)

Ett kärt dilemma

För några veckor sedan, när jag var ute på lunch, programmerade mina kära kollegor in Enrique Iglesias Do You Know? (The Ping-Pong Song) som ringsignal i min mobil. Den har blivit kvar, trots att jag spontant skulle hävda att den är vedervärdig. Hela kontoret nynnar ofrivilligt och ironiskt. Den har heller inte ställt till det för mig eftersom jag alltid har tyst signal i möten. Tills igår...

Jag sitter och fikar med en ganska viktig kund när Enrique Iglesias falska stämma plötsligt drar igång. Jag har två alternativ:

1.) Jag skrattar självsäkert och konstaterar att det är mina smarta kollegor som haft den goda smaken att byta ringsignal och hoppas samtidigt att byrån framstår som ganska häftig och att det framgår att jag vanligtvis inte lyssnar på Enrique Iglesias.

2.) Jag låtsas som ingenting, förblir cool och tar risken att vederbörande tror att jag är en Enrique Iglesias-kille, eller i alla fall drabbas av kognitiv dissonans rörande min smak.

Enkelt, eller hur?

Ett onödigt inlägg blev viktigt

"What a glorious feeling, I'm happy again." Jag bruka plocka upp de där orden när jag känner mig uppåt – som en verbal fanfar. Och nu springer Gene Kelly i mig över till Lena Hornes mörkt traditionella version av Singin' In The Rain från soundtracket till Paul Austers mystiska Lulu On The Bridge där Harvey Keitel flummar runt som kvasiintellektuell New York-saxofonist. Jag började älska den till döds för exakt fem år sedan. Både musiken och filmen. Men Lena Horne? Javisst, hon tar sig an den med ålderdomlig värdighet och förvandlas till ett stycke monumental urjazz när hon lägger "come on little raindrops, I've got a big smile on my face..." både över, under och vid sidan om pulsen. Precis som alla stora jazzsångare följer hon sin egen rytm.

Där skulle jag egentligen på ett planlöst sätt ha avrundat min pågående faiblesse för just jazzsångare. Men så kom Josef och Erikas nya platta Small, Small, Small, Small Sounds i brevlådan. Apropå att följa sin egen rytm – fast några generationer och musikaliska innovationer senare. Plattan släpps av Caprice om en vecka och firas med releasefest på Debaser i Stockholm, men man kan höra lite här redan nu. Där fick jag ganska mycket sagt om var Josef Kallerdahl och Erika Alexandersson kommer ifrån och hör hemma musikaliskt. Men jag ska inte fortsätta tjata om att det här är ännu ett utmärkt exempel på hur den unga svenska jazzen har löst upp sig själv, hur den tackar jazzhistoren för sin tekniska skicklighet, innerlighet och "blå" känsla – men hela världen för inspirationen.



För det mest intressanta är egentligen inte hur den svenska jazzen har influerats av popen, utan hur den svenska popen har börjat influeras av jazzen. Lyssna på Maia Hirasawa, Miss Li och Montt Mardie. Men inte bara i Sverige. Josef & Erika passar alldeles utmärkt tillsammans med New Buffalo och Feist.

Bäst är att de har gjort en Skiva. Varje låt har fått en behandling den förtjänar. Inga standards. Poplåtar med improvisation. Ibland bara med bas och sång. Precis som när jag hört dem live. Sedan lite piano. Och en barnkör. Och Nils Berg på sax. Men alltid – small, small, small, small sounds. Inga stora arrangemang. Nästan inget ensemblespel. Bara olika instrument som hälsar på ovanpå Josefs bas och lägger till någonting bakom Erikas sång.

Inte avskalat. Nära. Skulle kunna vara en så kallad sovrumsplatta. Inspelad i sängen utan sexuella ambitioner. Viskande i örat. Vilande mot bröstet. En livsfarlig uppgift. Kvävande riskabel. Detaljerna och nyanserna måste vara knivskarpa. Taktila. Duoformatet är minerad mark. Det blir ofta för närsynt och till slut bara suddigt. Precis som jag försökte hävda för snart ett år sedan i ett annat inlägg. Då visade det sig att Karl-Martin Almqvist och Martin Landeaus hade gjort den perfekta höstskivan. I år är det Josef och Erika.

En sista sak: missa inte den sköna jazzklubben som smygit sig in i baren på Hotell Hellsten i Stockholm. Ladda ned programmet här, Josef och Erika spelar den 27 september. Nu måste jag springa, nu börjar Studio 60 On The Sunset Strip...

Här är vad jag lyssnar på annars:

Lipsill 2.46 Dungen "Ta det lugnt"
Trading Eights (Tuomas Kallio's Punkassdiscomix) 7.52 The Five Corners Quintet "Remixes"
Doktor Pitt 12.18 Pharoah Sanders "Journey To The One"
End 2.14 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Rain River 5.35 Alif Tree "French Cuisine"
Milestones 4.38 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
Coming down the hill 2.35 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
People 3.21 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Coming 4.01 Dibaba "Songs For Good Life"
Hammerhead 4.58 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
I See a Different You (Marcus Enochsson Remix) 6.44 Koop "Koop Islands Remixed"
The Big Split 3.37 Condra "Unsigned"
Way Back When 4.23 Brenda Russell "Brenda Russell"
My Man 4.00 Tweet "It's Me Again"
Small Change 4.31 Tweet "It's Me Again"
I'm A Fool For Love_In The Palm Of My Hands 9.08 The Impressions "It's Just About Time"
Instigator Of Rebellion 4.17 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Lighthouse (DJ Mitsu The Beats _Chic House_ Remix) 6.20 The Five Corners Quintet "Remixes"
Passarinho 4.41 Seu Bezerra "Brasil do Futuro"
Minha História 3.02 Chico Buarque "Construção"
Acalanto 1.39 Chico Buarque "Construção"
Moanin' and Groanin' 2.59 Bill Withers "Just As I Am"
Broken Up A Ding Dong 4.47 The Beta Band "Fanclub 001"
Ponte Lo 6.49 Grachan Moncur III "One Morning I Woke Up Very Early"
Before We Say Goodbye (Jori Hulkkonen Remix) 7.46 The Five Corners Quintet "Remixes"
Sun & Ice 6.34 The Field "From Here We Go Sublime"
You Could Rely on Me 4.50 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
To Henry a Son 4.31 Michael Garrick "Troppo"
Oneself-Likeness (Enochson Remix) 9.38 Quasimode "Routine Jazz #07"
Greetings to Idris 7.32 Pharoah Sanders "Journey To The One"

Murphys lag

Sommaren i Finland, spetsad med Jori Hulkkonens nya remix av The Five Corners Quintet, fick mig att minnas ett frukostmöte med Mark Murphy i Helsingfors för drygt två år sedan. Jag hade beundrat honom i över tio år och håller honom som en av de stora jazzsångarna. "Well, you did get a lot out of me", skrockade han, med intensiva ögon och ruggig peruk, när intervjun hade dragit över en halvtimme.

Bäst minns jag följande publikfriande skröna. Några dagar efter inspelningen av den legendariska Rah! för Riverside 1961 ringde det på dörren hemma hos Mark Murphy. Utanför stod en darrhänt och kallsvettig Bill Evans, försynt frågandes om han fick komma in. Producenten Orrin Keepnews hade dröjt med pengarna och heroinmissbrukaren Evans fick nu gå skallgång hos kollegorna. De blanka trötta ögonen vandrade genom den nymålade hallen samtidigt som han fingrade till sig några solkiga dollarsedlar ur Murphys grova händer. "Interesing... Blue and Green", mumlade han för sig själv när han vände ut genom dörren.

"AND THAT'S WHEN HE WENT HOME AND WROTE BLUE IN GREEN!!", utbrast Mark Murphy förvissad om att han just gett mig en drömanekdot. Om det nu inte hade varit för att Bill Evans skrev Blue In Green i Miles Davis namn ungefär två år tidigare, 1959 – vilket jag förstås inte punkterade ballongen med.



Anyway, det blev en ganska bra story i alla fall. Här kommer lite lyssning och hela texten.
The Five Corners Quintet feat. Mark Murphy "Before We Say Goodbye" (Jori Hulkkonen Remix) (ZShare)
Mark Murphy "Spring Can Really Hang You Out The Most" från Rah! 1961 (ZShare)

Mark Murphy

Möt en utdöende ras. Mark Murphy är den siste av de klassiska jazzsångarna. Eller kalla honom hellre bopsångare. Han har textsatt och improviserat sig igenom otaliga moderna jazzstandars – inte minst Oliver Nelsons Stolen Moments, som fick japanska klubbjazzarna U.F.O att lyfta luren fyllda av beundran. 73 år gammal släpper han en ny egen platta och en annan tillsammans med The Five Corners Quintet. Tobias Brandt har träffat mannen med den sista genuint hippa rösten.

Hos alla stora artister finns det som regel ett ögonblick som mer än något annat sammanfattar hela deras stil och konstnärskap. I Mark Murphys fall infinner det sig en bit in i hans version av I’m Glad There Is You på plattan Bridging a Gap från 1972. Han drar ut på tonen i titelns ”you”, han liksom suger till sig vokalen, kramar och smeker den ömt. Han låter den glida genom strupen och skjuter upp den flera tonsteg innan den får landa i ”Oooh, in this world” på andra sidan bryggan. Det rör sig om tolkningskonst på väldigt hög nivå. På många sätt själva essensen av jazz och ett ögonblick som gjort Mark Murphys mjuka, lätt hesa tenor stilbildande.

- Det var någon som sa att jag ”målar” med tonerna, och det gjorde mig väldigt glad. Miles Davis har alltid varit min stora förebild och han målade ju verkligen med sin musik.Men jag har aldrig betraktat mig själv som en stilist över huvud taget. Med en stilist vet man ju nästan alltid vad han eller hon kommer att göra härnäst. Ingenting negativt med det, men jag försöker hela tiden förnya mig.



Vi har just slagit oss ner i en soffgrupp längst in i lobbyn på hotell Scandic Simonkenttää i Helsingfors. Klockan är 10 på söndagsmorgonen, det är lite för regnigt och kallt för att vara den 21 augusti men personligen brinner jag inombords av att vara här. Särskilt efter gårdagens långa natt på Flowfestivalen där Mark Murphy gjorde en svettig spelning tillsammans med Five Corners Quintet inför en extatisk publik om flera hundra klubbkids. Uppenbarligen är det inte bara jag som diggar Mark Murphy. För honom själv är det emellertid knappast någon nyhet, snarare någonting som förändrade hans karriär redan för tjugo år sedan.

- Det måste ha varit kring 1985. Jag gjorde en pubspelning i södra London och märkte att det var ovanligt många ungdomar i publiken. Mot slutet gjorde jag min sedvanliga hyllning till Miles Davis genom att köra Milestones och publiken blev helt galen – folk skrek rätt ut! Sen så fick jag veta att min version av den låten var en klassiker på The Electric Ballroom där Gilles Peterson var dj, och senare på en klubb som hette Dingwalls. När jag besökte de klubbarna blev jag helt paff av att se hur folk dansade till min musik. I gengäld skrev jag låten Dingwalls. Vad som dock var mest intressant med den generationen – ”the acid kids” som jag brukar kalla dem – var att de desperat sökte efter ett alternativ till den rockmusik som deras föräldrar hade vuxit upp med och så hittade de jazzen.

Man kan säga att Mark Murphy har blivit klubbjazzvärldens favoritsångare par excellence. Han säger själv att han finns med på över sextio samlingsplattor. Det började med att japanerna i United Future Organization ringde upp honom för över tio år sedan och bad honom spela in Stolen Moments, sedan fortsatte det med Tenth & Parker, 4Hero och nu senast The Five Corners Quintet.

- När U.F.O kontaktade mig var jag inte direkt i position att tacka nej av ekonomiska anledningar heller. Men framför allt gillar jag energin och den fantasi som finns hos yngre människor, yngre producenter och musiker. Jag kommer ihåg hur de höll på: ”No, Mr. Murphy, for this take – please only scat..” – och då hade vi gjort 26 tagningar (skratt)! Fast det är helt okej för mig, det håller mitt sinne öppet. Numera måste jag också läsa när jag sjunger, jag kan inte komma ihåg alla texter, och då passar det bra att jobba med studiobaserade konstellationer.

- Men när Tuomas Kallio från The Five Corners Quintet kom till New York blev jag lite orolig. Han hade med sig en demo som lät bedrövlig och det var inte så lätt att spela in. Jag var tvungen att säga att jag inte trodde att det skulle fungera, men då förklarade han att det bara var ett första utkast och att ett riktigt band skulle sätta låtarna senare. Och efter i går kväll vet jag ju hur duktiga de är.



Det är Mark Murphys förmåga att blicka framåt, hans ovilja att bli ännu en crooner och hans vilja att sjunga enligt jazzens grundprinciper, både med improvisation och svart rytm, som gjort honom till angelägenhet utanför den traditionella jazzpubliken. Han föddes 1932 i New Jersey. Som 15-åring blev han ”upptäckt” av Sammy Davis Jr under en jamsession i hemstaden och slussades snabbt vidare mot ett genombrott i Steve Allens framgångsrika The Tonight Show. Han släppte sin första platta för Decca 1956, gick vidare till storbolaget Capitol i soliga Los Angeles och hårdlanserades som jazzig tonårsidol mot slutet av 50-talet. Sin första stora hit fick han 1959 med en version av Steve Allens This Could Be The Start Of Something Big, en låt som han nu fått tillfälle att återbesöka tillsammans med The Five Corners Quintet.

Någon tonårsidol blev han dock aldrig. I början av 60-talet återvände han till New York och det är nu som hans karriär egentligen börjar. Han spelar in två banbrytande jazzplattor för det lilla bolaget Riverside, Rah! 1961 och That’s How I Love The Blues 1962. Bland musikerna märks Bill Evans, Blue Mitchell, Jimmy Cobb, Melba Liston och Art Davis. Det är här som den progressiva jazzsångaren Mark Murphy ser dagens ljus. Det är här som han för första gången ger sig på att sjunga in samtida boplåtar i form av Horace Silvers Señor Blues och Miles Davis Milestones – den senare i rasande tempo med akrobatisk scatsång.

- Vi försökte bara hitta låtar som låg i tiden. Men du förstår, det var första gången jag spelade in för en etikett som verkligen kallade musiken för ”jazz”. Tidigare, när jag låg på Decca och Capitol, såg man mig som en popsångare. Man talade inte ens om jazz på de bolagen. Man fick säga ”swinging” eller ”hip” eller något liknande. Riverside gjorde tvärtom – man spelade in jazzplattorna och släppte sedan vissa låtar på singlar för att nå en större publik. Så var det för mig och Cannonball Adderley.

Det är alltså på Riverside som Mark Murphys kommande karriär definieras, även om det bara blev två plattor innan han flyttade till London. Först tio år senare, 1972, återvände han till USA och inledde den svit på 14 plattor som han kom att spela in för skivbolaget Muse under 70- och 80-talen. Under dessa år växer han oerhört som artist. Han sätter texter till moderna jazzstandars som Freddie Hubbards Red Clay, Miles Davis Beboplicity, Sonny Rollins Doxy och Herbie Hancocks Cantaloupe Island och Sly. Utgångspunkten var bebop, hardbop och post-bop, inte bara de givna standardverken i The Great American Songbook. Bland musikerna märktes unga stjärnor som Richie Cole, Michael och Randy Brecker, Bill Mays och Jimmy Madison.



På 80-talet spelade Mark Murphy sedan in två av sina ambitiösaste och tematiskt mest komplexa plattor, Bop for Keruoac och Keruoac Then and Now, båda med Jack Keruoacs poesi som förlaga och inspirationskälla. Vilket en gång för alla positionerade honom som den enda sångaren som tog jazzens arv på fullaste allvar. Vem annars hade kunnat få för sig att läsa in Keruoacs snabbkäftade story om en nattlig biljakt över ett ännu snabbare bebopkomp i låten San Francisco från 1987? Hans fraseringar är klassiska. Få kan "läsa" på samma sätt.

- Många boppare gillar min rytmkänsla – så det var därför jag kom in i den världen och det därför jag har spelat in deras låtar. Ända från början, från det att jag var med i Steve Allens show, har jag medvetet hålla mig undan från Frank Sinatra-fållan med storband. Inte för att jag inte gillade det, utan för att undvika att bli en imitatör – en wannabe. Det är därför jag heller inte gillar att bli kallad hipster. För där jag kommer ifrån var en hipster en wannabe - någon som imiterade, som inte hade någon egen identitet, någon som spelade teater, som satt längst fram i publiken med svarta solglasögon.

Vad han än säger förblir han ytterst hip i mina ögon. Här sitter jag, med världens hippaste – men förmodligen också fåfängaste – jazzsångare framför mig. Jag kan inte låta bli att stirra på hans peruk. Ja, det måste vara en peruk. Inte för att jag vet säkert, men genom åren har Mark Murphy haft lite för många olika frisyrer för att det ska vara på riktigt. Och håret ser lite för tjockt ut för att tillhöra en 73-åring, något som den svävande blicken samt både en och annan minneslucka (”Oh, I lost the thread…”) påminner mig om att han faktiskt är. Med vad detta egentligen säger mest om är Mark Murphys vilja att hänga med och stanna kvar i samtiden.

- För mig har det handlat om frågan: Hur åldras man som artist? Var tar man vägen när man blir äldre? Se dig omkring, du ser massor av människor bara i den här hotellobbyn som har slutat leva, som har gett upp och slutat växa. De är nöjda med att snart vara på väg till ålderdomshemmet. Visst kommer det en tidpunkt när man måste gå av scenen, men jag är inte där ännu även om mina chops inte är vad de brukade vara. Jag försöker hitta sätt att återuppfinna mig själv – som Miles Davis gjorde. Det måste man göra om man vill fortsätta existera som artist och där har ju mina samarbeten i klubbjazzvärlden haft betydelse. Det ska bli intressant att se hur det går för min nya platta tillsammans med Till.



Once To Every Heart heter den, Mark Murphys senaste platta i eget namn. Det handlar om en klassisk balladplatta, djärv i sin anspråkslöshet, inspelad för ett par år sedan med tyske trumpetaren Till Brönner – ett av den unga europeiska jazzens hetaste namn. Att den släpps nu, hösten 2005, samtidigt som nya Five Corners Quintets Chasin’ The Jazz Gone By och återutgivningen av Midnight Mood, hans klassiska MPS-inspelning från 1967 med Kenny Clark & Francy Bolands storband, får betraktas som en lycklig slump. Samtidigt är det utan tvekan Mark Murphys största släpp på många år, inte för inte uppbackat av storbolaget Verve/Universal.

- Ja du, det var länge sedan jag över huvud taget blev marknadsförd (skratt)! Det är nog en utmaning för alla marknadsförare att få ut en platta som Once To Every Heart till en större publik bortom den typiske Mark Murphy-fantasten. Fast jag ser mitt samarbete med Till som ett sätt att återuppfinna mig själv och hitta ut till en ny publik. Vi spelade in plattan bara vi två och en pianist som heter Frank Chastenier och jag tycker att det är en av de mest intima och omedelbara jazzsolist/vokalist-plattorna sedan Coltranes inspelning med Johnny Hartman. Till kan verkligen ”tala” med sin trumpet, vi förstod varandra direkt, vi behövde inte ens repa. Att det blev en balladplatta kom naturligt, det var ingenting vi tänkte ut.

När jag lyssnar på Once To Every Heart är jag tillbaka där jag började – vid rösten. Mark Murphy suger, smeker och kramar på tonerna utan att någonsin vara inställsam. Det sista är viktigt. Han kastar sig från de djupaste, raspiga bastonerna till glidande punktmarkeringar i det högre registret, och även om rösten inte längre är perfekt träffar han med ålderns tyngd mitt i prick när han blåser nytt liv i standards som You Don’t Know What Love Is och Bein’ Green.

Det rör sig om tolkningskonst på väldigt hög nivå. Från den sista genuint hippa rösten.

Ljuva MP3-stress

Loverfingers.org och Bumrocks.com är de senaste tillskotten i min bukett av fantastiska MP3-bloggar. Båda har en odefinierad inriktning mot den ännu mer odefinierade världen av nydisco. Vilket i praktiken betyder en hejdlös blandning av 70-talssoul, classic disco, electronica, fusion, avant-garde och progg. Känns ganska oundgängligt om man vill ha koll på vad som inspirerar mest idag. Missa inte Brenda Russells Way Back When på Lovefingers.

Missa heller inte läsvärda veteranbloggen Fluxblog.org vars osannolika blandning av indie, kompakt-electronica, soul, hip-hop och (ibland) jazz inspirerar mig mer än jag egentligen vill erkänna. Jag ladddar kanske ned 10% av det som publiceras, med allt har varit överraskande mäktigt. Som det här tjugo år gamla spåret av krautrocklegenden Holger Czukay där han samplar påven Johannes Paulus och sällar sig till en kreativ tradition av katolska skandalmakare – från Luis Buñuel till Madonna. Måste betraktas som en av årets största överraskningar.

Holger Czukay "Blessed Easter" (ZShare)

Hårda ord

Jag håller inte med, men det är härligt att läsa så auktoritär kritik mot geniförklarade filmskapare som i Brian Baxters Bergmantext från The Guardian.

With his death, a reassessment of Bergman's output puts him among such talents as Michelangelo Antonioni, Akiro Kurosawa (obituary, September 7 1998), Satyajit Ray, Billy Wilder (obituary, March 30 2002) and Luchino Visconti. These directors hover fitfully behind the handful of geniuses - Robert Bresson (obituary, December 22 1999), Carl Dreyer, Yasujiro Ozu, Jean Renoir, Roberto Rossellini - where poetry and originality transcend matter and realism. What Bergman and the others lack is the (seeming) simplicity of expression that belies inspiration: an inspiration that makes true what would not otherwise have been apparent. In short, there is an over-emphasis, an over-weaning power of expression, that obscures the counter currents of emotion lying beneath the surface of the work of those five pantheon directors, in such of their masterpieces as Voyage to Italy (Rossellini), Gertrud (Dreyer), or Lancelot du Lac (Bresson) which are beyond criticism.

Läs också Jonathan Rosenbaums upproriskt Bergmankritiska Scenes From An Overrated Career som har skapat sin beskärda del av upprörda känslor.

En dans på rosor

Igår var jag på bröllop på Dansmuseet vilket visade sig vara en oväntat fascinerande lokal. Var annars kan man bevittna en vigsel med Fernand Légers sprakande kreativa kostymer till Ryska Baletten i Paris vid sin sida? Och var annars kan man njuta av gamla gryniga filmer där Rudolf Nurejev fulländar balettkonsten samtidigt som man minglar med brudparet? Ingen av de två har vad jag vet ett uttalat dansintresse, men för mig – med ett uppenbart oförlöst dansintresse – var det fantastiskt.



Och så kom man förstås tillbaka till den älskade tangon under de nattliga diskussionerna efter middagen. Lovade ju att jag skulle dela med mig av någonting från Astor Piazzollas minst sagt monumentala "senare" skivor som jag nämnde här. Hmmm, skrolla ner och lyssna. Här har tangon rört sig långt bort ifrån att vara formatstyrd dansmusik, men ställer samtidigt behovet av att visualisera och kroppsligt gestalta alla intryck på sin spets. Sumblimt.

Måste också nämna Gato Barbieris musik till Bernardo Bertolucchis skitfilm Sista tangon i Paris (1972). Pratar vi tango och jazz kan man inte utesluta den. Säkert alldeles för sentimental och romantisk för puritanerna, men personligen håller jag den som ett av de tio bästa soundtracken i filmhistorien. Inget kan gå fel med ett så här upprivande tema och Oliver Nelsons arrangemang lyckas skapa fler narrativa variationer än filmen ens kommer i närheten av.

Lyssna:
Gato Barbieri "Last Tango In Paris" (ZShare)
Astor Piazzolla "Contrabajismo" från Tango: Zero Hour (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Love Me 'til Sunday 4.29 Nicola Conte "Jet Sounds Revisited"
On Children 5.27 Jack Wilson "Easterly Winds"
Muira (Maelstrom Edit) 5.17 Metro Area "Metro Area"
Things I Don't Mean 3.02 Tweet "It's Me Again"
Could It Be 4.24 Tweet "It's Me Again"
I Need You 4.55 The Impressions "It's Just About Time"
Doug's Prelude 4.47 Clifford Jordan "In The World"
Hope She'll Be Happier 3.50 Bill Withers "Just As I Am"
Let It Be 2.35 Bill Withers "Just As I Am"
I'm Her Daddy 3.17 Bill Withers "Just As I Am"
You 4.32 Tweet "It's Me Again"
Never Gonna Let You Go 4.21 Curtis Lundy "Just Be Yourself"
Moon Taj 8.25 Gil Evans "Into The Hot"
Bad Chemistry 5.20 Donna Regina "Late"
My Second Part 6.02 Enzo Ponzio "My Second Part II"
Hey Senorita 5.36 War "Galaxy"
La Tombola 6.54 Kako ( Francisco Bastar ) "Puerto Rican All-Stars Featuring Kako"
Terra 4.18 Aline De Lima "Brasil do Futuro"
Antonio Das Mortes 6.23 Ramiro Mussoto "Brasil do Futuro"
Samba De Orly 2.40 Chico Buarque "Construção"
Valsinha 2.00 Chico Buarque "Construção"
Valsinha 2.00 Chico Buarque "Construção"
One Morning I Woke Up Very Early 7.05 Grachan Moncur III "New Africa/One Morning I Woke Up Very Early"
Another Star(Kei Kobayashi Routine Jazz Edit) 4.02 The Jazz Defektors "The Jazz Defektors"
Inexplicata 4.18 Apollo 9 "Brasil do Futuro"
Party 3.13 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
The World 6.17 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Smiling eyes 4.51 Marco Di Marco Chris Woods Sextet "Together in Paris"
The Deal 10.03 The Field "From Here We Go Sublime"
1969 3.40 Montt Mardie "Science"
Stor Björn, Liten Björn 5.27 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Astor On Ice 4.23 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Dog 3.02 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"

Ricky-Tick, Helsingfors

I april 2004 befann jag mig på saliga Lydmar Hotell i Stockholm och skrev sedan någonting.

"Det här kan mycket väl vara ett av de kommande årens viktigaste jazzband”, viskar min kompis Thomas. På scenen står fem unga finländare, oklanderligt kostymklädda och med en jazzattityd värdig Dexter Gordon. De kallar sig The Five Corners Quintet och kommer från Helsingfors. Fast egentligen är det inte frågan om ett regelrätt jazzband. Namnet dök först upp på en tiotumssingel med låtarna ”Trading Eights” och ”Blueprint” i början av förra året. Med på skivan fanns ingen mindre än Eero Koivistoinen, Finlands i särklass mest kända jazzmusiker internationellt sett, verksam sedan slutet av 60-talet och en massiv tungviktare på tenorsaxen. Ut strömmade ett stycke eminent modern jazz med samma konturer som 60-talets allra bästa Blue Note-hardbop, men också - vilket är viktigt - med en tydlig fokusering på ett nutida dansgolv. Bakom alltihopa visade sig två herrar vid namn Tuomas Kallio och Kim Rantala stå, två av producenthjärnorna bakom Finlands stora klubbexport Nuspirit Helsinki.

Tre och ett halv år senare, närmare bestämt förra fredagen, äter jag lunch med Antti Eerikäinen i Helsingfors. Han har grundat Finlands bästa jazzskivbolag Ricky-Tick och var den som initierade hela tanken bakom The Five Corners Quintet. Första gången vi kom i kontakt var i samband med ovan nämnda intervju och vi blev snabbt vänner på grund av en omättad kärlek till jazz.

Vi beställer in vår mat på en bar i närheten av den berömda korsning där Fredriksgatan, Sjömansgatan, Båtsmansgatan, Laivurinkatu, Tarkk'ampujankatu strålar samman och bildar de fem gathörnen. Här ligger tre av Helsingfors bästa skivaffärrer. Digelius, Eronen och Lifesaver. Det var här som kretsen kring Nuspirit Helsinki och The Five Corners Quintet fostrades genom lika delar akademisk jazzhistoria och samtida dansgolvsnerv. Dessa kvarter är fyllda av liv, barer och klädbutiker och ingår i Helsingfors officiella Design District. Och det mer informella Helsinki Drinking District.



Jag får kisa eftersom jag glömt solglasögonen på hotellet. Det är stekhett ute. Passande nog som en bastu. Precis samma gassande hetta som när jag besökte Flowfestivalen ett par år tidigare och såg The Five Corners Quintet för andra gången. Denna gång med den legendariske Mark Murphy på sång, ett samarbete som mynnade ut i den efterlängtade Chasin' The Jazz Gone By.

Nu sitter vi här, snart tre år efter den värsta klubbjazzeuforin och kostaterar båda två att Nicola Contes Other Directions kanske inte blev så bra som vi hade hoppats. Vi enas ganska snart om att det ibland finns fler nackdelar än fördelar med att låta en DJ producera ett jazzband. Framför allt i pianospelet. Antti har själv försökt lösa problemet genom att låta Nicola Contes pianist Pietro Lussu spela in en egen trioplatta för Ricky-Tick. Först ut är en tolvtummare med en fantastisk version av Bobby Timmons Easy Does It. Själv försöker jag hävda att det kanske är dansmusikens förkärlek till starka pianoloopar som dödar en jazzpianist när han eller hon inte får leka med sin organiska harmonik. Det jag inte sa rätt ut var att det var precis det som gjorde mig så besviken på Chasin' The Jazz Gone By. Att den underskattade sin publik, inte vågade ta ut svängarna och bara blev en vansinnigt stilsäker kompromiss som gav min kompis Thomas fel.

Var sak har sin tid. Att Antti nu ger ut Agatha säger allt. Det är ett samarbete mellan kompositören Kerkko Koskinen, trumpetaren Verneri Pohjola och storbandet UMO Jazz Orchestra. Det är en lika ovanlig som ambitiös orkesterjazzplatta som enligt programförklaringen nickar åt Miles Davis och Gil Evans legendariska samarbeten men egentligen har Igor Stravinskij och Dimitri Shostakovich att tacka för sin avancerade kompositionskonst. Och Agatha Christie för inspirationen.




Att ge ut en platta med så här episkt komplex orkesterjazz är en beundransvärd risktagning. Dessutom en kulturgärning eftersom Agatha kommer att leta sig ut genom Ricky-Tick-nätverket och förhoppningsvis nå en publik utanför jazzföreningarna. Trots att den är omöjlig att dansa till. Men jag antar att Agatha varit så befallande med sin arkitektoniska romantik att Antti och producenten Tuomas Kallio inte kunde låta bli. Kanske just i det ögonblick då orkestern släpper iväg trumpetens vingar högst uppe på den amerikanska skyskrapan, för att sedan sprängas i bitar av slagverket och bli till en bred finsk motorväg av träblås.

Sanningen är den att Antti vill att Ricky-Tick ska vara mer än bara ett klubbjazzbolag. Han vill skapa ett forum för modern jazz som kan leva på tidlös kvalitet och inte tvingas tvärvända med nästa trend. Det har varit dilemmat för den så kallade klubbjazzen. Samtidigt som den gjorde jazzen relevant för en ny målgrupp skrev den under på dansmusikens mardrömslika konkurrensvillkor. Lite av ett moment 22. Om man inte gör misstaget att underskatta sina lyssnare vill säga. De som har börjat gilla jazz kommer att fortsätta digga samtidigt som de fortsätter lyssna på Carl Craig och kanske även Max Richter, vilket i sin tu redan lett dem vidare till Erik Satie och Stravinskij. Då är steget till Agatha inte särskilt stort.



Samtidigt har Antti så stor integritet att han inte bara vill göra en helomvändning med Ricky-Tick. I början av september släpps The Soul & Jazz Of Timo Lassy där den alldeles utomordentliga saxofonisten från The Five Corners Quintet får chansen att på egen hand gräva vidare i sin passion för Gene Ammons och Sonny Rollins. På annat håll har Dalindèo gjort nästan allting rätt och fått ihop ett debutalbum som mest av allt liknar en intim styrdans mellan Ennio Morricone och Duke Pearson. Precis som den unga svenska scenen har de sedan länge slutat bry sig om vad som är jazz eller inte. Open Scenes kan mycket väl vara ett av årets finaste instrumentala popalbum, om det nu inte vore för japanskan Michikos underbart nasala sång.

Den unga finska jazzen mår med andra ord utmärkt.

Scorsese om Antonioni

Just det, höll på att glömma. Min kompis Paula tipsa om att Martin Scorsese skrivit en lysande artikel om Michelangelo Antonioni om "Äventyret" i New York Times - här.

Hej då, Max!

Max Roach dog i förrgår, 83 år gammal. Om Kenny "Klook" Clarke kan sägas vara det moderna jazztrumspelets fader då han frigjorde både virvel och baskagge för att skapa interpunktioner i bebopens snabba improvisationer, så var Max Roach definitivt jazztrummisarnas första stora symfoniker. I hans värld var trumsetet en hel miniorkester av rytm och klang. Han var systematiskt sträng. Minituöst strukturerat och metodiskt byggde han upp sitt trumspel, ofta långt bortom 4/4-taktens traditionella ramar. Det känns faktiskt som att varenda slag var ett noga genomtänkt politiskt inlägg, vilket jag inte bara säger mot bagrund av hans brinnande engagemang i medborgarrättsrörelsen på 60- och 70-talen.



Eller som Miles Davis uttrycker det i sin famösa självbiografi: "He would always be showing me shit. He taught me that the drummer is always supposed to protect the rhythm, have a beat inside, protect the groove. They way you protect a beat is to have a beat in between a beat. Like 'bang, bang, sha-bang, sha-bang". The 'sha' in between the 'bang' is the extra groove. When a drummer can't do that /.../ Man, that shit is like death".

Kolla in det här klippet med Max Roachs 50-kvartett med Booker Little. Frågar du mig är Deeds, Not Words från 1958 det allra bästa från Max.

Indiansommar

Idag har jag haft en helvetesdag. Den plötsliga värmen gör det svårt att sova på nätterna. Jag vet heller inte hur länge jag har lidit av den här odefinierade prestationsångesten som inte har lett till någonting minnesvärt. Där ljög jag visserligen, men ni förstår det patetiska i att springa och springa och inte röra sig en centimeter. Vilket i sig är en ännu segare lögn.

Låt mig istället prata om New Buffalo. Eller Sally Saltmann som hon egentligen heter. Hon är en skevt mysig sångerska från Australien som jag har hängt med hela sommaren. Hon har – sitt fåniga namn till trots – dykt upp som en liten uppmuntrande älva här och där, ungefär som i Peter Pan eller Pans Labyrint, och spritt sina tindrande toner kring mig. Jag är uppsluppet förtjust i hennes röst, men antagligen ännu mer förtjust i hennes DIY-kreativitet som på tidsenligt laptopmanér suggerererar fram både en liten kabarejazzorkester och ett lo-fiband för att ackompanjera hennes sovrumsmelodier och intima drömmar genom den tunna Melbournenatten.



Kallar man det poptronica? Jag vet inte. I vilket fall är det ganska härligt och imponerande att New Buffalo var ett enpersonsprojekt på sin första skiva The Last Beautiful Day. Men nu har Sally gift sig med Darren Saltmann från The Avalanches och senaste plattan Somewhere, Anywhere – jag tror den släpps bara om någon vecka, men den finns säkert redan på en torrent här i närheten – verkar bestå av snäppet mer sofistikerat klippande och klistrande. Till och med ännu mer uppmuntrande melodier.

Lyssna:
New Buffalo "On Sunday" 2004 (ZShare)

B och A

Idag är det två veckor sedan Ingmar Bergman dog. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag samma dag började semestern med att läsa Alexander Ahndrolis sjukt underhållande roman Regissören som fritt diktar kring Bergmans omtalade inspelning av Nattvardsgästerna (1962). Just den filmen, djärv och kärv på alla sätt och vis, med Gunnar Björnstrand som plågad präst i ett skugglöst lutherskt kyrkorum, har blivit sinnebilden för Bergmans konstnärskap. "Bergman = världsfrånvänd ångest" har många fått för sig, vilket är en beklämmande fattig uppfattning. Har ingen sett Sommarnattens leende (1955)? Eller En lektion i kärlek (1953)? Eller missade någon julaftonen i Fanny och Alexander (1982)? Personligen tycker jag han var en av de mest världstillvända konstnärer jag känner till.



Rolig är också Regissören där Alexander Ahndoril frossar i en högst världslig Ingmar Bergman som dras med orolig mage och flamsig prestationsångest. Det är kanske främst av allt en fantasisk skildring av just prestationsångest, vilket om något tar ner geniet Bergman från piedestalen (vilket han faktiskt ofta var ganska duktig på själv). I boken får den nervöse regissören ständigt höra skeptiska kommentarer om filmen. "En film om en präst som har förlorat sin tro, hur tråkigt låter inte det?" Att resultatet blev gastkramande vet vi ju, men det är smart av Ahndoril att skriva en komisk bok om en så "allvarlig" film. Bergman lär förresten ha blivit så förbannad vid första genomläsningen att han inte kunde sova på fyra nätter. Sedan skrattade han. Läs den!

(Bland alla de spaltmetrar som annars har skrivits om Bergman den senaste tiden vill jag särskilt rekommendera min gamla handledare Maaret Koskinens nekrolog i DN.)

En annan händelse som ser ut som en tanke är att Michelangelo Antonioni dog exakt samma dag som Bergman. Antonioni – mannen som skapade Äventyret (1959), ett stycke outgrundlig och beroendeframkallande italiensk modernism med Monica Vitti i huvudrollen, och den minst lika klassiska Swinging London-thrillern Blow Up (1966). Det rör sig om en annan av filmhistoriens stilbildare, om än väsensskild från Ingmar Bergman. När den sistnämnde på klassiskt dramatikermanér borrar sig allt djupare in i människan förblir det alltid ett besynnerligt avstånd både mellan karaktärerna och till åskådaren i Antonionis filmer. På sätt och vis är just Blow Up, som handlar om en hipp fotograf som av misstag tror sig ha fotograferat ett mord och förstorar upp bilden mer och mer i jakt på ledtrådar, emblematisk för hela Antonionis konstnärskap: hans besatthet av filmbilden. I hans värld har filmen verkligen förmågan att visa världen på nytt. Ger man den tid kan filmbilden, med kameran som katalysator, uppbara relationer och (mänskliga) samband man annars tenderar att missa. Vi kan komma närmare både oss själva och världen, utveckla vår blick så att säga.

Antonioni var därmed både en mystisk realist och en minimalist som ofta skalade av och koncentrerade sig på enkla utdragna motiv och perfekta kompositioner. Vilket många hatade – till exempel Bergman – och andra älskade, till exempel Tsai Ming-Liang och Gus Van Sant.

Missa heller inte Zabriskie Point (1969), Antonionis mytomspunna skildring av den amerikanska stundetrevolten med soundtrack av Pink Floyd. Och från Bergman då? Förutom de redan nämnda? Gycklarnas afton (1963), Smultronstället (1957), Tystnaden (1963) och Viskningar och rop (1972). Samtliga otroliga.

Well, well, imorgon slutar semestern. Den blev ganska kort. Här är vad jag lyssnar på för att komma igång:

Sketches Of Israel 5.10 Michael Garrick Trio "Moonscape"
Candy 3.24 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Sad 2.42 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Silent 7.35 The Field "From Here We Go Sublime"
The Rescue 3.10 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Gaucho Skiing 5.26 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Ours is a Time for Falling in 5.06 Mr.Suitcase "The Shame of Being Imperfect"
I Hope Heaven Waits For The Ordinary People 5.30 Dibaba "Songs For Good Life"
A Time For Love 5.47 Jack Wilson "Easterly Winds"
Always 5.30 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Blue Of The Pool 4.54 Donna Regina "Late"
You Better Believe 3.24 Donna Regina "Late"
Construção 6.24 Chico Buarque "Construção"
Cordão 2.31 Chico Buarque "Construção"
Olha Maria 3.56 Chico Buarque "Construção"
LA 3.00 Saoparis "Brasil do Futuro"
Sambinha Do Piscapungha 4.24 Anvil FX "Brasil do Futuro"
Portarait for a golden angel 7.40 Marco Di Marco Chris Woods Sextet "Together in Paris"
Pixinguinha Superstar 5.22 Max De Castro "Brasil do Futuro"
Roda 5.16 CéU "Brasil do Futuro"
Drop It Like It's Hot (feat. Pharell) 4.30 Snoop Dogg "R & G: The Masterpiece"
Gumba gumba 5.21 Cannonball Adderley "Accent On Africa"
Everbody's Talkin' 3.26 Bill Withers "Just As I Am"
Do It Good 2.53 Bill Withers "Just As I Am"
Sweet Wanomi 2.34 Bill Withers "Just As I Am"
Intro (It's Me Again) 1.35 Tweet "It's Me Again"
Iceberg 5.06 Tweet "It's Me Again"
Vienna 17.04 Clifford Jordan "In The World"
From This Tower 6.17 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Love Train 6.08 Dibaba "Songs For Good Life"

"From Europe With Jazz"

(UPPDATERING: Jag går på semester nu, vilket betyder att det kanske inte kommer att publiceras någonting här på bloggen på ett tag - vi får se. Om inte annat ses vi i mitten av augusti.)

I helgen hade jag en stor jazzupplevelse. Nej, det var inte Joshua Redmans utsålda spelning på Fasching. Det var Julian Benedikts mäktiga Play Your Own Thing: A Story of Jazz in Europe som SVT visade sent sent på lördagskvällen under det bedrövliga namnet "Jazzens stjärnor i Europa".

Jag satt nedborrad i en fåtölj ute på landet och konstaterade hur fasligt relevant Julian Benedikts undersökning av den europeiska jazzen kändes, inte minst eftersom populärkulturens ständigt närvarande afroromantik alltid tenderar att uppvärdera betydelsen av det "svarta" – det vill säga att jazz bara kan spelas "på riktigt" av svarta afrikanskamerikaner. Benedikts film, som givetvis bara skrapar på ytan, betonar dock hur mycket jazzens födelse i New Orleans berodde på den tyska marschmusiken, de brittiska music hall-pianisterna och det franska mässingsblåset från inbördeskrigets orkestrar.

Därefter togs klivet över till Miles Davis väldokumenterade vistelse i Paris 1949 och kärleksaffären med Juliette Gréco åtta år senare. Vi fick höra berättelsen om hur efterkrigstidens hippa européer tog emot rader av svarta jazzmusiker med öppna armar – båda parter hungriga efter frihet, modernism och livsglädje – i en miljö fjärran den institutionaliserade rasismen på andra sidan Atlanten. Men tysk som han är koncentrerade sig Julian Benedikt ändå mest på jazzens utveckling i hans hemland. Och med all rätt, för det var i Tyskland som Europas kanske mest självständiga och fritänkande generationen jazzmusiker tog plats under 60-talet. Albert Mangelsdorff, Coco Schumann, Joachim Kühn, Joe Zawinul (visserligen från Österrike) och Wolfgang Dauner blev alla intervjuade, precis som målaren Georg Baselitz, ett märkligt kulturellt alibi i sammanhanget. Manfred Eicher, den legendariska grundaren av ECM, skymtade dock bara till i en dunkel studioscen.



Just ECM, ett av världens skarpaste och mest framgångsrika jazzskivbolag, säger en hel del om utvecklingen. ECM kan knappast sägas släppa "svart" musik utan har istället valt att renodlat jazzens konstmusikaliska sida till en grad att det egentligen är ointressant att tala om jazz längre, särskilt när ECMs storsäljare vid sidan av Keith Jarretts The Köln Concert är Jan Garbareks samarbete med medeltidskören The Hilliard Ensemble. I en lysande artikel i The Observer framträder också den auktoritäre Manfred Eichers musikaliska vision tydligt när han, aningen retoriskt, deklarerar att han absolut inte är intresserad av någonting "funky".

Däri ligger en stor del av det europeiska återtagandet av jazzen under 60-talet: i korsbefruktningen med lokal folkmusik och i utvecklingen av jazzens rötter i det klassiska musikarvet. Och i frijazzen förstås, per definition vidöppen för personlig tolkning. "Det var där som européerna hittade sin röst", hävdar den legendariske trombonisten Albert Mangelsdorff en bit in i Benedikts film. Därefter klipptes vi till en galen frijazzsession i Baden, Baden 1969 där en stor grupp musiker gör sitt bästa för att imitera fåglar med Don Cherry som en sorts konstnärlig överstepräst. Samma år släpper Manfred Eicher Mal Waldrons Free At Last på sitt nystartade ECM.

Men det var ett annat tyskt skivbolag som först banade vägen för den europeiska jazzen. Redan 1958 grundade Hans Georg Brunner-Schwer sin skivetikett SABA som tio år senare kom att byta namn till MPS – Musik Produktion Schwartzwald – döpt efter det område i södra Tyskland där ljud- och jazzälskaren Brunner-Schwer byggde sin hypermoderna studio, länge den enda med sexton kanaler i hela Europa. MPS (som också kan tolkas som "Most Perfect Sound") började egentligen som ett rent teknikprojekt inom den stora tv- och stereotillverkaren SABA där Brunner-Schwer var både teknikchef och arvtagare. Den officiella versionen var att han behövde inspelningar för att testa en ny bärbar bandspelare. Men den verkliga anledningen var förstås att det saknades tyska skivbolag som var beredda att satsa på modern jazz. Snart köade unga tyska förmågor för att få chansen i studion i Villingen, Schwarzwald. Hans Koller, Wolfgang Dauner, Dieter Reith och nämnde Albert Mangelsdorff var först ut och kom snart att definiera det tyska soundet inom jazzen. Till en början var man visserligen starkt influerade av sina amerikanska förebilder, men samtidigt med en egen arkitektonisk och eftertänksam kreativitet som vittnade om vad som komma skulle.



"For me it's this impetus towards `chamber music quality´ which was the most important impetus that the german scene gave to jazz's development internationally – maybe the only one", konstaterar den den tyske jazzkritikern och bokaren Joachim Berendt i den magnifika boken Jazzin' The Black Forest (Cripped Library) och förklarar i samma ögonblick den historiska relationen mellan MPS och ECM. Berendt agerade ofta producent hos Hans Georg Brunner-Schwer och hans gigantiska kontaktnät bidrog till att slussa både amerikanska legender och europeiska talanger till den lugna "svarta" skogen. Oscar Peterson var den förste att spela in på den tiden då studion fortfarande låg hemma i Brunner-Schwers vardagsrum och blev bästa tänkbara testobjekt för tyskarnas vision om att skapa inspelningar som motsvarade vad pianisten själv hör bakom pianot. Sedan kom Duke Ellington, Freddie Hubbard, Archie Shepp, Dizzy Gillespie, Art Farmer, Elvin Jones och Johnny Griffin. Precis som violinisten Jean-Luc Ponty, Jaco Pastorius, Peter Herbolzheimer, Monty Alexander och en ung George Duke som tyskarna upptäckte på en bar i San Francisco.

Till skillnad från ECM följde dock inte MPS någon tydlig linje. Man gav utrymme åt det mesta. Från vild frijazz till intim kammarjazz, från mustig hardbop till lättsam loungejazz, från traditionell storbandsjazz till modern fusionfunk, från experimentell etnojazz till klassisk pianoswing. MPS fångade helt enkelt vad som hände på den tyska och europeiska jazzscenen i stort utan att begränsa sig till någonting annat än om det lät intressant. Ut kom ett antal mästerverk, en hel del skräp och ett antal innovativa pärlor. Denna generösa inställning (Brunner-Schwer var miljonär) och aningen tidstypiska attityd har också gjort MPS till ett älskat och mytomspunnet bolag bland hipsters världen över. Kanske främst för det där experimentella "hippa" groovet som kännetecknar några av de allra bästa MPS-låtarna, som Johnny Teupens harpjazzklassiker Love Me eller Dave Pike Sets dansanta sitarjazz Mathar som har fångats på otaliga samlingsplattor från Berlin till Tokyo.

Kanske var det delvis just därför, på grund av att man inte hade behövt specialisera sig, som MPS inte kunde överleva jazzdöden en bit in på 80-talet. Samtidigt som ECM på ett tydligt sätt hade renodlat sitt konstnärliga koncept och kom att positionera sig som själva sinnebilden för progressiv europeisk jazz. Man kan både se det som en lektion i strategisk marknadsföring och en historia om den europeiska jazzen.

Tre MPS-favoriter:
Dave Pike Set "Mathar" (ZShare)
Monty Alexander "So What" (ZShare)
Wolfgang Dauner "Love In Summer" (ZShare)

Med högsta beröm underkänt?

Jag fick inte höra Do It Again och det tackar jag för. Steely Dan på Stockholms jazzfestival var en av de tråkigaste konserter jag någonsin sett och blotta tanken på hur de hade kunnat sova sönder en av mina favoritlåtar gör mig bekymrad. Intressant nog blev jag direkt avfärdad av närmaste Steely Dan-kännare med ett "du förstår inte" när jag dristade mig till att vara kritisk. Steely Dan kan inte, eller får inte, vara dåliga. De måste leverera, precis som en stereonaläggning för 500 000 kronor. Men när alla innerst inne vet att gårdagens konsert inte bara var gubbaktigt tråkig utan dessutom musikaliskt slätstruken – all den beska som normalt sett gör Steely Dans musikaliska perfektionism så intressant var fullkomligt utspädd – återstår bara det elitistiska argumentet att man inte "förstår". Den sekteristiska koden är orubbligt sträng på den punkten.

Det blev Fibes, Oh Fibes som räddade min kväll. När jag frågade min kompis Markus om han trodde att de skulle kunna slå utanför Sverige svarade han tvekande "...i Frankrike, kanske i Tyskland, aldrig i England och absolut inte i USA". För visserligen må deras reclaimande av västkustsoundet vara minst lika kritvitt som Toto och Lionel Richies önskedrömmar, men det är deras bakgrund i indiepopen som gör Fibes intressanta. Trots att de försöker spela lika tajt som Steely Dan blir deras strukturer alltid ganska grovhuggna och deras arrangemang så mycket mindre sofistiskerade. På ett positivt sätt. Ja, på ett riktigt originellt sätt faktiskt. Men fusionsnobbarna skulle förstås aldrig ge Fibes godkänt.

Jag tänker direkt på alla de brittiska jazzpopband som vid mitten av 80-talet närmande sig jazzen, funken och samban från ett liknande perspektiv. Som Kalima och Working Week, som jag redan har tjatat en del om här på bloggen. I deras händer tolkades alltid fusionjazzen från en jordnära pophorisont hur mycket de än försökte låta som sina amerikanska och brasilianska förebilder. Linjerna blev lite grövre, refrängerna lite starkare, den värsta ekvilibrismen uteblev och resultatet blev ofta riktigt bra. Men de accepterades aldrig av den traditionella jazzvärlden.



Min senaste upptäckt från denna historiskt mycket avgränsade period – vi pratar slutet av 80-talet – är The Jazz Defektors. Precis som Kalima var de från Manchester och seglade under några år på det musikaliska stormhavet kring Factory Records. De blev snabbt hyllade av Gilles Peterson och Paul Weller och spelade sedan regelbundet på Londons underjordiska klubbar där den svängiga dansjazzen vid den här tiden betraktades som både relevant och radikal. Och de framförde sin renläriga och stabila fusionjazz med klockren stämsång och ett socialistiskt patos som bara kunde komma från Storbritannien. Sällan tidigare, kanske bara på 30-talet, hade jazzen känts så relevant på ett skitigt fabriksgolv.

Idag lär det vara svårt att hitta originalplattorna från The Jazz Defektors men deras debut från 1988 gavs ut på CD i Japan för några år sedan. Jag delar med mig av en liten försmak:

The Jazz Defektors "Bounce-Back" (ZShare)

UPPDATERING: jag lägger även till tre suveräna och viktiga låtar, det som egentligen saknades första gången, i min tidigare artikel om Kalima. Du hittar dem här. Men läs gärna texten först.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Impossible (The Studio Possible Remake) 5.22 Shout Out Louds "Our Ill Wills"
Inside 4.16 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Submerged At The Bottom Of The Ocean 3.31 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Emil Danenberg 8.28 Stanley Cowell "Illusion Suite"
Bounce-Back 7.07 The Jazz Defektors "The Jazz Defektors"
Avishai Cohen：Nu Nu 5.11 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.2"
Szaoki Agi：Te Merel E Luma 6.05 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.2"
Descarga En Puerto Rico 9.00 Kako ( Francisco Bastar ) "Puerto Rican All-Stars Featuring Kako"
Another Star 7.34 The Jazz Defektors "The Jazz Defektors"
Tudo Bem Malandro 3.31 Curumin "Brasil do Futuro"
Dumbala Dumba 3.13 Taraf De Haïdouks "Brasil do Futuro"
Side 2 19.51 Jorge Ben "Fôrça Bruta"
Hamba nami 3.29 Cannonball Adderley "Accent On Africa"
I'm Straight 6.35 T.I. Feat. B.G. & Young Jeezy "King"
Hook It Up 4.15 R. Kelly ft. Huey "Double Up"
872 7.14 Clifford Jordan "In The World"
Bostich (Telephones re-edit) 6.54 Yello "Disco Not Disco 2"
When She's Feeling Small 4.47 Dibaba "Songs For Good Life"
L.A. Fever 4.28 Nils Berg Sailors "Fighting In The Dance Hall"
Fountain Of Love 3.54 Donna Regina "Late"
Passer-by 4.40 Donna Regina "Late"
Rörstrand 3.30 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Frank's Tune 8.02 Jack Wilson "Easterly Winds"
While You're Away 3.30 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Come Back 4.08 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Mania de Peitao 2.43 Seu Jorge "Brasil do Futuro"
Bayard "Thunderbird" Lancaster：A Heavenly Sweetness 3.44 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.2"
Who'll Buy My Dream 4.00 Sahib Shihab "Seeds"

Moderna sommartider

Jag längtar verkligen efter semester just nu. Men det blir inte än på några veckor. Det är mycket att göra på jobbet och jag inser än en gång vilken flockvarelse man är när arbetsmoralen sjunker i takt med att kunder och kollegor tar ledigt. Fritt kreativitetsförfall. Och i år har den känslan varit starkare än vanligt. Jag är trött helt enkelt.

Det positiva med att vara i Stockholm nu till veckan är dock att det finns två jazzfestivaler att besöka. Vem som helst kan räkna ut att det är till Landet Jazz man ska gå om man vill lyssna på framtiden, medan Stockholms jazzfestival bara blir desperatare och otydligare för varje år. Samtidigt får man tacka för att de värsta bottennappen uteblivit detta år. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen flera av artisterna på Skeppsholmen – Nils Berg, Fibes Oh Fibes och givetvis Steely Dan – men det finns ingen röd tråd eller vettig idé som håller samman programmet. Sällan har väl "jazz" varit ett svagare koncept.



Dra till Landet istället. Där har prefixet "jazz" en brinnande relevans även om det ständigt omdefinieras, ungefär som den unga svenska jazzscenen i stort just nu. Fast att den svenska jazzen har varit vansinnigt kreativ i snart fem år är ju inte direkt någon hemlighet. Därför är det lite ironiskt att just 2007 har blivit utsett till något sorts jazzår, vilket jag inte kände till innan jag blev tipsad om Mikael Strömbergs generalsågning i Aftonbladet. Han har självfallet helt rätt. Jazzen lever alltid någon annanstans än i kultursatsningens evenemangskalender.

Emil Carlsson fångar en del av utvecklingen, den nästan blasfemiskt genreblandande rörelse som har utvecklats kring frijazzkonnässören Conny Lindströms gamla klubb Ugglan, i en artikel i Lira (här). När jag läser den ler jag särskilt igenkännande åt Oskar Schönnings beskrivning av hur omvälvande det var att höra Brad Mehldau spela en Radioheadlåt på Skeppsholmen 2001. Vid ungefär samma tidpunkt intervjuade jag Esbjörn Svensson Trio. Vi träffades på Sonys huvudkontor och jag hade uttryckligen bett om ett rum med ljudanläggning. Med mig i väskan hade hade jag ett antal jazzpianofavoriter som jag bolla mot Esbjörn, Dan och Magnus och använda som bränsle i samtalet. Intervjun accelererade också ganska markant, men av oväntade anledningar. När jag spelade upp Bill Evans konstaterade Esbjörn att han minsann inspirerades mycket mer av Radiohead. När jag satte på Bugge Wesseltoft kontrade Magnus med att droppa Squarepusher. När jag tog fram Chick Corea tyckte Dan att det var roligare att prata om Black Sabbath. När jag slog på Mary Lou Williams satt alla tre bara tysta.



Men det blev en bra intervju till slut. Esbjörn, Dan och Magnus var ju jättetrevliga killar och jag lärde mig massor om den kreativa processen på dessa dryga två timmar. När jag läser igenom vad som blev sagt inser jag också vilken enorm betydelse E.S.T. har haft för den yngre generation musiker som har lyckats bryta sig loss från idén om vad jazzen kan – och får – vara. Så här lät det:

Dan: Det var det här man fick lära sig på Ackis och nu har jag förstått att det inte är min musik. Jag blev verkligen tillsagd att lyssna på sån här musik. Det kanske handlar om att först lära sig reglerna för att sedan kunna bryta mot dem, men det tror jag faktiskt inte alls på.

Men det är väl vad hela jazztraditionen bygger på?

Esbjörn: Fast det blir hämmande! Det beror på att folk är rädda. Man är rädd för att allt arbete man lagt ned på att lära sig spela ska vara förgäves. För det finns alltid folk som utan att egentligen kunna någonting bara kan sätta sig ner vid ett instrument och vara geniala. Och det kan man inte tillåta, utan man måste hålla på att harva i 30 år innan man får vara genial. Det är en mänsklig boja som vi satt på oss själva, och vissa pedagoger håller fast vid den.

Men tröskeln är väl ändå ganska hög när det gäller jazz. Det krävs ju en viss teknisk skicklighet...

Magnus: Det beror på inom vilken tradition man vill verka. Vill man spela traditionell jazz måste man kanske lära sig de där 200 standardlåtarna som brukar spelas. Men jämför med den alternativa popmusiken där folk knappt kan spela sina instrument och ändå gör fantastisk musik. Vad är det för tradition? Är det värdelöst? Det handlar om helt andra premisser. I och för sig beror det väl på vad man strävar efter och har för mål. Jag kanske vill spela si eller så bra, men bara når halvvägs. Det verkar vara så många amatörjazzmusiker tänker. Men i stället för att vilja spela som Charlie Parker ska man kanske försöka spela som sig själv och börja med frågan: Vem är jag?

Esbjörn: Precis. Vet man exakt hur man vill låta är det ju bara att sätta sig ner och öva. Men om att man inte vet det, om man inte är tillfreds med det man gör, så ska ingen kunna komma och säga åt en att man måste lära sig det här och det där. Varför? Vad ska det vara bra för? Vi har ju lyssnat en hel del på Keith Jarrett när han spelar med Charlie Haden och Paul Motian, och ibland låter det faktiskt som att de inte kan spela alls, om de nu var höga eller någonting. Ornette Coleman kunde ju lira, men han och Don Cherry spelade på plastinstrument och retade gallfeber på en del. Jag har ingen aning om de kunde spela alla gamla Charlie Parker-riff, men de gjorde ju genialisk musik som fick folk att jubla.

När jag tänker tillbaka inser jag att E.S.T. faktiskt genomskådade mig totalt. Eller trodde att de gjorde det. I deras ögon satt jag fast i "jazzen". Sanningen var att jag tyckte, och fortfarande tycker, att Radiohead är värsta sortens pretentiösa skitband. Det fanns dock en låt vi kunde enas om och den kommer här:

Andrew Hill "Illusions" 1969 (ZShare)

(Här skulle egentligen också min lyssningslista komma men dessvärre kraschade min dator med all musik igår.)