måndag, augusti 27, 2007

Hårda ord

Jag håller inte med, men det är härligt att läsa så auktoritär kritik mot geniförklarade filmskapare som i Brian Baxters Bergmantext från The Guardian.

With his death, a reassessment of Bergman's output puts him among such talents as Michelangelo Antonioni, Akiro Kurosawa (obituary, September 7 1998), Satyajit Ray, Billy Wilder (obituary, March 30 2002) and Luchino Visconti. These directors hover fitfully behind the handful of geniuses - Robert Bresson (obituary, December 22 1999), Carl Dreyer, Yasujiro Ozu, Jean Renoir, Roberto Rossellini - where poetry and originality transcend matter and realism. What Bergman and the others lack is the (seeming) simplicity of expression that belies inspiration: an inspiration that makes true what would not otherwise have been apparent. In short, there is an over-emphasis, an over-weaning power of expression, that obscures the counter currents of emotion lying beneath the surface of the work of those five pantheon directors, in such of their masterpieces as Voyage to Italy (Rossellini), Gertrud (Dreyer), or Lancelot du Lac (Bresson) which are beyond criticism.


Läs också Jonathan Rosenbaums upproriskt Bergmankritiska Scenes From An Overrated Career som har skapat sin beskärda del av upprörda känslor.

4 kommentarer:

dubmusic sa...

Bergman är klart överskattad!

Hans filmer är tråkiga och omöjliga att se/genomlida mer än en gång. Undantag för Det sjunde inseglet och Gycklarnas afton som tål upprepade läsningar.

Tobydammit sa...

Det som verkar ha provocerat allra mest vad gäller Bergman, både bland utländska filmkritiker och svenska jantelagsivrare, är att han så hämningslöst (eller konsekvent?) har använt sitt mest privata liv som en konstnärlig språngbräda. Det gör honom knappast unik, eller ens kreativ per se, snarare ibland spekulativ, men resultatet har blivit förbaskat allmängiltigt. Det kanske enda vettiga kvalitetkriteriet... Eller?

dubmusic sa...

Det är hans oförmåga att göra det privata allmängiltigt som gör hans filmer (och scenuppsättningar) så tomma. Allmängiltighet innefattar åtminstone för mig en viss nivå av igenkännnade - men det är för mig omöjligt att relatera på ett positivt och inkännnade sätt till Bergmans gestaltningar av sitt privata liv.

Tobydammit sa...

Det är en smaksak, givetvis. I och för sig kan jag tycka att det är intressant att diskutera vad som egentligen är ett ”igenkännande”. Eller snarare tror jag att det finns flera nivåer av igenkännande: 1.) "Det här är mitt liv" alternativt "Så här ser världen ut" 2.) "Så här är det att vara människa". Båda är förstås giltiga om de gestaltas på rätt sätt, men följer inte nödvändigtvis på varandra. Man vill ju tro att om båda prickas in så blir det bli jackpot, men knappast – hur mycket lysande abstrakt konst finns det inte. Många verkar i alla fall hata Bergman för att de tycker att den första nivån uteblir. Men Brian Baxter kritiserar ju Bergman just för att sakna underliggande och övertygande emotionellt uttryck – det andra nivån – och i stället köra fast i det tekniska och snävt privata. Själv tycker jag tvärtom, jag tycker Bergman använder sitt privata navelskådande som en konstnärlig hävstång mot det allmängiltiga. En brasklapp dock, det kan bero på det (pinsamt) enkla faktum att min personlighet passar Bergmans filmer - eller vice versa.

Intressant är hur som helst att Bergmankritiken dragit igång på allvar vilket Birgitta Steene rapporterade om i torsdagens SvD - http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_16933097.asp