onsdag, juli 25, 2007

"From Europe With Jazz"

(UPPDATERING: Jag går på semester nu, vilket betyder att det kanske inte kommer att publiceras någonting här på bloggen på ett tag - vi får se. Om inte annat ses vi i mitten av augusti.)

I helgen hade jag en stor jazzupplevelse. Nej, det var inte Joshua Redmans utsålda spelning på Fasching. Det var Julian Benedikts mäktiga Play Your Own Thing: A Story of Jazz in Europe som SVT visade sent sent på lördagskvällen under det bedrövliga namnet "Jazzens stjärnor i Europa".

Jag satt nedborrad i en fåtölj ute på landet och konstaterade hur fasligt relevant Julian Benedikts undersökning av den europeiska jazzen kändes, inte minst eftersom populärkulturens ständigt närvarande afroromantik alltid tenderar att uppvärdera betydelsen av det "svarta" – det vill säga att jazz bara kan spelas "på riktigt" av svarta afrikanskamerikaner. Benedikts film, som givetvis bara skrapar på ytan, betonar dock hur mycket jazzens födelse i New Orleans berodde på den tyska marschmusiken, de brittiska music hall-pianisterna och det franska mässingsblåset från inbördeskrigets orkestrar.

Därefter togs klivet över till Miles Davis väldokumenterade vistelse i Paris 1949 och kärleksaffären med Juliette Gréco åtta år senare. Vi fick höra berättelsen om hur efterkrigstidens hippa européer tog emot rader av svarta jazzmusiker med öppna armar – båda parter hungriga efter frihet, modernism och livsglädje – i en miljö fjärran den institutionaliserade rasismen på andra sidan Atlanten. Men tysk som han är koncentrerade sig Julian Benedikt ändå mest på jazzens utveckling i hans hemland. Och med all rätt, för det var i Tyskland som Europas kanske mest självständiga och fritänkande generationen jazzmusiker tog plats under 60-talet. Albert Mangelsdorff, Coco Schumann, Joachim Kühn, Joe Zawinul (visserligen från Österrike) och Wolfgang Dauner blev alla intervjuade, precis som målaren Georg Baselitz, ett märkligt kulturellt alibi i sammanhanget. Manfred Eicher, den legendariska grundaren av ECM, skymtade dock bara till i en dunkel studioscen.



Just ECM, ett av världens skarpaste och mest framgångsrika jazzskivbolag, säger en hel del om utvecklingen. ECM kan knappast sägas släppa "svart" musik utan har istället valt att renodlat jazzens konstmusikaliska sida till en grad att det egentligen är ointressant att tala om jazz längre, särskilt när ECMs storsäljare vid sidan av Keith Jarretts The Köln Concert är Jan Garbareks samarbete med medeltidskören The Hilliard Ensemble. I en lysande artikel i The Observer framträder också den auktoritäre Manfred Eichers musikaliska vision tydligt när han, aningen retoriskt, deklarerar att han absolut inte är intresserad av någonting "funky".

Däri ligger en stor del av det europeiska återtagandet av jazzen under 60-talet: i korsbefruktningen med lokal folkmusik och i utvecklingen av jazzens rötter i det klassiska musikarvet. Och i frijazzen förstås, per definition vidöppen för personlig tolkning. "Det var där som européerna hittade sin röst", hävdar den legendariske trombonisten Albert Mangelsdorff en bit in i Benedikts film. Därefter klipptes vi till en galen frijazzsession i Baden, Baden 1969 där en stor grupp musiker gör sitt bästa för att imitera fåglar med Don Cherry som en sorts konstnärlig överstepräst. Samma år släpper Manfred Eicher Mal Waldrons Free At Last på sitt nystartade ECM.

Men det var ett annat tyskt skivbolag som först banade vägen för den europeiska jazzen. Redan 1958 grundade Hans Georg Brunner-Schwer sin skivetikett SABA som tio år senare kom att byta namn till MPS – Musik Produktion Schwartzwald – döpt efter det område i södra Tyskland där ljud- och jazzälskaren Brunner-Schwer byggde sin hypermoderna studio, länge den enda med sexton kanaler i hela Europa. MPS (som också kan tolkas som "Most Perfect Sound") började egentligen som ett rent teknikprojekt inom den stora tv- och stereotillverkaren SABA där Brunner-Schwer var både teknikchef och arvtagare. Den officiella versionen var att han behövde inspelningar för att testa en ny bärbar bandspelare. Men den verkliga anledningen var förstås att det saknades tyska skivbolag som var beredda att satsa på modern jazz. Snart köade unga tyska förmågor för att få chansen i studion i Villingen, Schwarzwald. Hans Koller, Wolfgang Dauner, Dieter Reith och nämnde Albert Mangelsdorff var först ut och kom snart att definiera det tyska soundet inom jazzen. Till en början var man visserligen starkt influerade av sina amerikanska förebilder, men samtidigt med en egen arkitektonisk och eftertänksam kreativitet som vittnade om vad som komma skulle.



"For me it's this impetus towards `chamber music quality´ which was the most important impetus that the german scene gave to jazz's development internationally – maybe the only one", konstaterar den den tyske jazzkritikern och bokaren Joachim Berendt i den magnifika boken Jazzin' The Black Forest (Cripped Library) och förklarar i samma ögonblick den historiska relationen mellan MPS och ECM. Berendt agerade ofta producent hos Hans Georg Brunner-Schwer och hans gigantiska kontaktnät bidrog till att slussa både amerikanska legender och europeiska talanger till den lugna "svarta" skogen. Oscar Peterson var den förste att spela in på den tiden då studion fortfarande låg hemma i Brunner-Schwers vardagsrum och blev bästa tänkbara testobjekt för tyskarnas vision om att skapa inspelningar som motsvarade vad pianisten själv hör bakom pianot. Sedan kom Duke Ellington, Freddie Hubbard, Archie Shepp, Dizzy Gillespie, Art Farmer, Elvin Jones och Johnny Griffin. Precis som violinisten Jean-Luc Ponty, Jaco Pastorius, Peter Herbolzheimer, Monty Alexander och en ung George Duke som tyskarna upptäckte på en bar i San Francisco.

Till skillnad från ECM följde dock inte MPS någon tydlig linje. Man gav utrymme åt det mesta. Från vild frijazz till intim kammarjazz, från mustig hardbop till lättsam loungejazz, från traditionell storbandsjazz till modern fusionfunk, från experimentell etnojazz till klassisk pianoswing. MPS fångade helt enkelt vad som hände på den tyska och europeiska jazzscenen i stort utan att begränsa sig till någonting annat än om det lät intressant. Ut kom ett antal mästerverk, en hel del skräp och ett antal innovativa pärlor. Denna generösa inställning (Brunner-Schwer var miljonär) och aningen tidstypiska attityd har också gjort MPS till ett älskat och mytomspunnet bolag bland hipsters världen över. Kanske främst för det där experimentella "hippa" groovet som kännetecknar några av de allra bästa MPS-låtarna, som Johnny Teupens harpjazzklassiker Love Me eller Dave Pike Sets dansanta sitarjazz Mathar som har fångats på otaliga samlingsplattor från Berlin till Tokyo.

Kanske var det delvis just därför, på grund av att man inte hade behövt specialisera sig, som MPS inte kunde överleva jazzdöden en bit in på 80-talet. Samtidigt som ECM på ett tydligt sätt hade renodlat sitt konstnärliga koncept och kom att positionera sig som själva sinnebilden för progressiv europeisk jazz. Man kan både se det som en lektion i strategisk marknadsföring och en historia om den europeiska jazzen.

Tre MPS-favoriter:
Dave Pike Set "Mathar" (ZShare)
Monty Alexander "So What" (ZShare)
Wolfgang Dauner "Love In Summer" (ZShare)

3 kommentarer:

souljazz sa...

Helvete! Hade tänkt se dokumentären på SVT men fick sen hjärnsläpp och glömde helt bort. Ingen repris planerad heller vad jag kan se. Intressant text dock. Ska bli intressant att kolla upp låtarna också.

Tobydammit sa...

Tackar! Kul att du gillar texten och hoppas att låtarna svänger till det minst lika mycket. Ett tips kan ju vara att titta på typ torrentz.com efter filmen...

souljazz sa...

Jo jag kollade runt på de vanliga torrentsidorna men kunde inte hitta den. Den lär väl dyka upp klockan ett på dagen eller ett på natten förr eller senare.