Nej,

Esbjörn. Vilken tragedi. Vilken förlust. Vilken sorg. Det känns nästan som ett straff att Sveriges internationellt sett mest kända jazzmusiker, och för den delen även en av samtidens mest självsäkert personliga och konsekvent innovativa pianister, har slitits bort från oss. Det känns så orättvist. 44 år gammal. Så viktig för så många.



Jag träffade honom bara en gång. Jag intervjuade trion för över sex år sedan (vilket jag skrev om i slutet här) och fick samma intryck av honom som de flesta andra verkade ha fått: ödmjuk, ärlig, bestämd, självsäker, rolig. Min fru Maria berättade om hur hela bandet glatt slog sig ned vid henne och några andra svenskar när de hade spelat klart på en jazzklubb i Washington D.C. Vid det här laget har mycket har skrivits om E.S.T och mer kommer det att bli. (Är man cynisk kan man tänka sig en Jan Johansson-liknande mytbildning med globalt genomslag.) Det mesta har handlat om hur organiskt sammansvetsade trion var och jag minns att en stor del av vårt samtal handlade om hur de hade lyckats positionera sig som ett tydligt band – något som i sin tur både berodde på och bidrog till att utveckla deras sound.

Jag har inte alltid gillat det de gjort. Många gånger har de blivit alldeles för kammarmusikaliskt såsiga för min smak, för att i nästa stund vara så där innerligt omdelbara att allt bara stannar. När vi sågs var jag särskilt förtjust i The Message som inledde Strange Place For Snow. Jag minns att de berättade att den var helt och hållet improviserad, byggd på en enkel loop och hur det var någonting nytt, ett ögonblick av avslappnad frihet i ett annars tämligen virtuost driven konstellation, ett band som dessutom skulle utmärka sig mer och mer för sin förmåga att utveckla komplexa kompositioner. Jag hittade just några av Esbjörns ord:

Många tror att de ska ha sådan användning för sin kunskap. Jag talar för mig själv, jag är en riktig kunskapssökare. Men ibland känns det som att det bara är en noja, som att jag inte kan tillåta mig själv att spela riktigt bra om jag inte har övat ett visst antal timmar och inte gått igenom vissa saker, om jag inte känner mig trygg i min kunskap. /.../ Men vad jag egentligen dras till när det gäller just jazzmusiker är timingen. Teknik och klang kan vara, bara det finns timing.

Vilken förlust.