onsdag, november 29, 2006

Sängkammarjazzen återupptäckt

Min vän Ludvig Berghe hällde i mig alldeles för mycket rödvin innan han plockade fram Marcus Roberts ur skivhyllan. Han ville antagligen vara säker på att inte göra mig generad. För jag har nästan aldrig - jag menar det - hört en pianist spela så sensuellt som Marcus Roberts. Inga osäkra spärrar, inga skumma förbehåll, ingen skitnödig prestationsångest och nästan inga tekniska begränsningar. Marcus Roberts spelade bara, förlåt, direkt ifrån kuken.

Eller låt mig säga så här: han är Esbjörn Svenssons antites.



Den fantastiska plattan ifråga heter Gershwin For Lovers (bara titeln är obetalbar) och kom för sisådär tolv år sedan. Fastnar man vid omslagets sliskiga ”svarta” medelklassromantik och skamlöst sökta kommersialism är det lätt att börja gapskratta. Men i själva verket är det perfekt. Om den blinde Roberts kunde se skulle han inte protestera. Han verkar nämligen inom exakt samma afrikanskamerikanska sängkammartradition som Nat King Cole, Isaac Hayes, Teddy Pendergrass, Jodeci och Jaheim. Jag har knappt sett en bild på honom utan en cocktailklädd skönhet vid sin sida, i bästa fall också med några stearinljus och halvt urdruckna vinglas.

Nej, nej, våga inte ens tänka Lars Roos.

Marcus Roberts är ännu ett av jazzens många blinda genier – i gott sällskap med Eric Kloss, Ray Charles, Rashaan Roland Kirk och Lennie Tristano. Precis som dem vänder han blicken inåt och litar lugnt på sin virtuosa teknik och sina extremutvecklade öron. Tyvärr är det just där, med trötta invändningar om ”tom perfektion”, som attacken brukar sättas in mot Marcus Roberts och hans bundsförvanter i bröderna Branford och Wynton Marsalis, Terence Blanchard, Kenny Kirkland och alla andra stilmedvetna nyklassicister som slog igenom på 80-talet.

Efter chocken med Gershwin For Lovers, där Roberts lyckas lägga ut hela den svartaste och sexigaste jazztraditionen från stridepianisten James P. Johnson fram till Wynton Kelly, är alla sådana invändningar obegripliga. Då missar man både de nedre regionerna och den folkliga passionen. Just därför hittar du den med all säkerhet i en reaback på en sitenära dig.

1 kommentar:

Anonym sa...

tobbe, du är så cool och skriver så jävla bra, du har ditt helt egna speciella sätt att uttrycka dig på, det är både ödmjukt, lite kaxigt, djupt, proffsigt, intressant, roande nu måste jag sluta för annars kanske du tror jag är som "snygg-erik"...
stor kram /marita nordström by SIKNÄS
ps. fortsätt skriva, snälla du världen behöver dig!!!!!