Musik vecka 44

Usch, just nu är det mesta svinstressigt, ineffektivt och allmänt kaotiskt. Har inte hunnit med något vettigt inlägg på länge. Kom just hem efter Mathias Landaeus och Karl-Martin Almqvists releaseparty för deras nya duoplatta. Återkommer med kommentarer om den. Annars är jag mest såld på och det slumpmässiga, melodiösa blippandet från Kompakt och den svåremotståndliga Charlotte Gainsbourg vars senaste platta 5:55måste få en egen notis framöver (förmdoligen med några grumliga kopplingar till den otillåtna Lemon Inceste med pappa Serge och hennes insats i Michel Gondrys The Science of Sleep som jag inte hann se i New Orleans).

I väntan på någonting bättre kommer veckans lista.

The Songs That We Sing 3.00 Charlotte Gainsbourg "The Songs That We Sing"
Deixa 5.19 Cibelle "Cibelle"
So Sei Viver No Samba 4.43 Cibelle "Cibelle"
Rapaz de Bem 3.49 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
O Menino desce o Morro 2.39 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
Birthday 4.16 Junior Boys "Last Exit"
Life In The Sun (Embee Remix) 4.05 JOL "Blueprints #01"
Full Circle 5.16 Karl-Martin Almqvist "Full Circle"
Demo 1 3.58 Nils Krogh "Disposition EP"
Cool Out 3.04 Leroy Hutson "Sunday Afternoon At Dingwalls"
Daddy Thing 3.50 Jaheim "Ghetto Classics"
Like A DJ 3.49 Jaheim "Ghetto Classics"
Side 2 14.23 The Impressions "Loving Power"
Forgetful 3.42 Jaheim "Ghetto Classics"
Come Sunday 9.30 Archie Shepp "The Cry Of My People"
Wellen 6.24 Dirk Leyers "Kompakt Total 6"
Tell Me About It 6.56 Superpitcher "Kompakt Total 6"
Hate 5.46 Cibelle "Cibelle"
Cores 2 21.07 Caetano Veloso "Cores Nomes"
Boogie Down 7.03 The Similou "Blueprints #01"
Live at Dominoes 5.38 The Avalanches "Since I Left You"
Extra Kings 3.46 The Avalanches "Since I Left You"
Old Gospel 10.43 Jackie McLean "New And Old Gospel"
Under The Sun 7.02 Junior Boys "Last Exit"
Handed Down 5.07 Ludvig Berghe Trio "Weekend"
Afternoon Sister 2.24 Air "The Virgin Suicides"
Ghost Song 2.16 Air "The Virgin Suicides"
Emtpy House 2.58 Air "The Virgin Suicides"
Crystal Silence 9.05 Gary Burton with Chick Corea "Crystal Silence"

Musik vecka 43

Jag tänkte införa en ny rutin. Jag tänkte publicera mina spellistor för varje vecka från och med nu. Jag är nämligen en kvadratisk rutinmänniska så jag ser alltid till att varje vecka ha en låtlista som jag arbetar mig igenom. Jag vet, det är kanske lite självupptaget - men se det gärna som inspiration, voyeurism, eller ett tillfälle att gnälla på min musiksmak.

Doj-Doj 7.29 Eje Thelin "Eje Thelin 1966 with Barney Wilen"
Drum Rhythm A 2.15 Koop "Koop Islands"
Forces... Darling 5.03 Koop "Koop Islands"
Last Exit 6.36 Junior Boys "Last Exit"
Neon Rider 2.08 Junior Boys "Last Exit"
Jazz Manifesto 6.43 Ludvig Berghe Trio "Weekend"
Mood of Love 4.35 Jaqee "Blaqalixious"
Headfall 3.57 Jaqee "Blaqalixious"
Side One 15.44 Barbara Mason "Yes, I'm Ready"
Recovery 3.41 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Etoh 5.03 The Avalanches "Since I Left You"
Summer Crane 4.39 The Avalanches "Since I Left You"
Little Journey 1.35 The Avalanches "Since I Left You"
Dorian 6.49 Roy Haynes "Sunday Afternoon At Dingwalls"
Feel Like Making Love 6.07 Ricardo Marrero And The Group Time "Sunday Afternoon At Dingwalls"
Alone (Nils Krogh Remix) 4.41 Tennishero "Blueprints #01"
Sideways 4.09 Andrew Hill "Passing Ships"
Luck Of Lucien 4.34 A Tribe Called Quest "Sunday Afternoon At Dingwalls"
The Cry Of My People 5.45 Archie Shepp "The Cry Of My People"
African Drum Suite (Part One) 0.35 Archie Shepp "The Cry Of My People"
African Drum Suite (Part Two) 7.34 Archie Shepp "The Cry Of My People"
Gothia Limone 4.11 Embee "Blueprints #01"
Side 1 17.30 Al Wilson "Searching For The Dolphins"
Se E Tarde Me Perdoa 2.53 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
Nao Faz Assim 2.53 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
Koop Islands Blues 4.34 Koop "Koop Islands"
I See A Different You 3.16 Koop "Koop Islands"
Let's Elope 3.14 Koop "Koop Islands"
The View From Her Room 8.08 Weekend "Sunday Afternoon At Dingwalls" Decline In Retrospect 1.58 Ludvig Berghe Trio "Weekend"
Highschool Lover 2.42 Air "The Virgin Suicides"
Bathroom Girl 2.25 Air "The Virgin Suicides"
Dirty Trip 6.12 Air "The Virgin Suicides"
Cemetary Party 2.36 Air "The Virgin Suicides"

Murbräckan

Kenny Garrett, Downbeat, mars 2005:

”I try to stand as close to my understanding of the truth as possible, and Pharoah is that to me. /.../ Pharoah shows me that I can do things differently – make the note a little bigger or sing more. He brings me closer to what I’m trying to get to.”

Det är svårt att inte hålla med. Pharoah Sanders är en av de där sista ”mytiska” saxofonisterna. En jazzprofet med överjordisk auktoritet. En budbärare från en annan värld. En insiktsfullare tillvaro. Det förmedvetna. Det ursinn(l)iga. Den ursprungliga rösten. De allra första vibrationerna. Eller "The Cry" som det heter inom den afrikanskamerikanska jazzmytologin. Detta var den sanning Pharoah Sanders sökte tillsammans med John Coltrane i slutet av 60-talet. Det spelar ingen roll att han hittade den i indiska melodicykler, panafrikansk hi-life, totalspräckt friform, svettig hardbop eller långa modala österländska slingor. Det spelar igen roll om du lyssnar på den skräniga Jewels of Thought,den euforiska Love In Us All eller den traditionstunga Journey to the One. Pharoah är alltid Pharoah. Han är liksom transcendental.



Detta vet Kenny Garrett bättre än många andra och därför bjöd han in Pharoah Sanders när han skulle spela in Beyond the Wall.Kanske hade han kraschlandat rakt ned i Kinesiska muren annars. Inte för att han inte kan leverera spirituella brännmärken själv, utan snarare för att man kan fråga sig om han verkligen kan komma undan med att sampla tibetanska munkar hur som helst och skriva sentimentala ballader om tsunamin. Det står liksom välbeställd new-age, all-natural, qigong och österländsk kvasifilosofi skrivet över hela Beyond The Wall. Dessutom lär Garretts spelning på jazzfestivalen i somras har varit katastrofalt inställsam.

Men icke när han har åldermannen Pharoah Sanders vid sin sida. Inte heller när han dedikerar hela plattan åt den tunga modala friheten hos McCoy Tyner. Eller när han har med gamle vibrafonisten Bobby Hutcherson, pianisten Mulgrew Miller och explosionen Brian Blade bakom trummorna. Inte heller när han själv visar sig vara tokinspirerad och tänder eld på altsaxofonen gång på gång.

Beyond The Wall är med andra ord full av andliga brännmärkningar. Visst kan några smekningar bli väl finkänsliga, men just som den inställsamma handen börjar röra sig mot Lung Ching-teet och den kinesiska vallmosalvan då ryter den gamla draken Sanders till och sprutar frätande andlighet tillsammans med giftormen Garrett. Tillsammans stiger de upp till himlen, sammanflätade av tyngdlösa modala melodier, upplyfta mot det eviga ljuset av muskulösa blockackord, sakta glidande genom dimmiga ekon från det tidiga 70-talets Impulsekatalog med tiotusen tibetanska munkar under sig, en Dalai Lama och en amerikansk souljazzkör från gospeldeltat, smattrande slagverk nere i skärselden, utsträckta armar, besatta rytmer, eufori, femtusenåriga religiösa grubblerier och en drygt hundraårig jazztradition. Som i Calling ungefär.

Viktigt komplement: Missa inte japanska Sleep Walkers nysläppta The Voyage. Eftersom även Sleep Walker är besatta av det tidiga 70-talets Impulsekatalog bjöd även de in Pharoah Sanders. Han gästar på titelspåret och resultatet blev en 12 minuter lång eldsvans.

Som sagt, Pharoah är alltid Pharoah.

Andrew Hill - igen!

När jag trodde jag visste allt om Andrew Hill upptäcker jag Passing Ships.När jag inte ens visste att den fanns dyker den plötsligt upp och framstår som den optimala Andrew Hill-plattan. När det mest kändes som en vacker tanke i teorin visar den sig vara den fulländade föreningen av den aviga komplexiteten från Black Fire och den kärva souljazzen från Grass Roots. Som om det var noggrannt uträknat, fastän det låter fullkomligt spontant.

Jag som främst köpte den för att komplettera min samling fick en av jazzens tjugo bästa skivor i min hand. Nej, jag överdriver inte.



Att Passing Ships aldrig släpptes när det begav sig är förstås ett mysterium. Den innehåller en tidigare outgiven session från 1969 med en förbluffande nonett. (Woody Shaw på trumpet! Joe Farrell på sax! Lenny White på trummor!) Det var först för ett par år sedan som jazzforskarna på Blue Note lyckades gräva fram den.

Men Andrew Hill själv skulle nog mest avfärda den som en ”period piece”. Precis som den där gången då jag försökte pumpa honom på information om den nästan lika briljanta Lift Every Voice.

The Big Easy 2

Fler minnen från New Orleans. Skivköpen. Men bara ett namn från Louisiana.

Gene Ammons "Brother Jug" (Prestige 1969)
Rolf & Joachim Kuhn Quartet "Impressions of New York" (Impulse 1967)
Yusef Lateef "A Flat, G Flat and C" (Impulse 1966)
Wynton Marsalis "J Mood" (Columbia 1986)
Jackie Wilson "Higher and Higher" (Brunswick 1967)
Richie Cole "Alto Madness" (Muse 1977)
Wayne Shorter "Odyssey of Iska" (Blue Note 1970)
John Hicks "Some Other Time" (Theresa 1981)
The Dells "There Is" (Cadet 1967)
Al Jazzbo Collins & The Bandidos "A Lovely Bunch Of..." (Impulse 1967)
Astrud Gilberto "With Stanley Turrentine" (CTi 1971)
Four Tops "Reach Out!" (Tamla Motown 1966)

The Big Easy 1

Det blir svårt att glömma New Orleans. Värmen, fukten, jazzen, jambalayan, smutsen, drinkarna, spåren efter Katrina.

Här är några fler minnen.

Shakespeare på jazzspråk – läskigt, eller?

MusicMusicMusic är och förblir ett bisarrt namn på en av Sveriges skönaste jazztrior. Bröderna Fabian Kallerdahl och Josef Kallerdahl, piano och bas, döpte bandet efter låten Music Music Music som de hörde i en våldsamt svängig version på en gammal Ahmad Jamal-platta. Kort därefter anslöt trummisen Michael Edlund.

MusicMusicMusic ska tolkas bokstavligt. De har alltid spelat först och analyserat och filosoferat sen. De är i musiken idéerna föds. De vrider, vänder, svänger, slänger, förlänger, stökar, bökar, kopplar, stoppar, hoppar, startar och urartar. Allting händer i ett NU som går till frontalangrepp. Precis som en jazztrio ska funka.



Inget undantag på nya plattan Macbeth (Hoob Jazz). Samtidigt är själva premissen annorlunda än på de två tidigare plattorna One, Two, Free och What’s a Good Boss Anyway?. Här är nämligen alla låtar utom tre skapade för en uppsättning av Macbeth på Den Nationale Scene i Bergen. Läskigt? Nej, Fabian Kallerdahl & Co iscensätter sina musikaliska Shakespeare-tolkningar i realtid och slingrar sig förbi alla stela finkulturella väghinder med Thelonious Monk som navigator. Självklart är de lite tyngre i sinnet - vore konstigt annars med tanke på Macbeths becksvarta maktstudier och desperata blodspillan - men i grunden är MusicMusicMusic lika stökigt svängiga som vanligt. Förutom då den där viktiga, särpräglade meditativa linjen som de började dra upp på förra plattans mooghymn Satoshi.

Även på Macbeth smyger sig mer och mer elektronik in. Vilket förstås är jättebra. Fast MusicMusicMusic har alltid rört sig utanför de snäva traditionerna. På första plattan fanns två lysande remixar och de lirar jämt och ständigt med Hird och andra Gonkyburg-akter. På Macbeth ger de sig också på en briljant version av Earth Wind and Fires September så fort Shakespeare-dramat är över. Så här. För att sedan göra en helomvändning mot Bernsteins Some Other Time – jazztrions kanske mest klassiska klassiker. Det är precis så de funkar.

En sak till: Missa heller inte Fabian Kallerdahl Galores platta Maxi Music som kom tidigare i våras, samtidigt som han blev årets "Jazz i Sverige"-artist. Precis som Macbeth stakar den ut jazzens framtid på ett högst personligt vis. Främst genom att obekymrat montera ned gränserna mellan pop och jazz. Så här. Fabians version av Hoagy Charmichaels The Nearness of You med fru Lindha Kallerdahl på sång är fortfarande årets låt. Den är inte jazz, den är inte pop, den är ovan kategorisering.

Ledsen, men vi har stängt

Jag vet ärligt talat inte hur många Gilles Peterson-samlingar jag skrivit om till dags dato. Den mannen verkar ständigt hitta nya anledningar att sätta ihop ännu en skiva och kapitalisera ytterligare på sitt överexponerade varumärke.

Inte för att jag tvivlar på hans passion för musiken. Däremot är det konstigt att Sunday Afternoon At Dingwalls (Ether Records) släpps först nu. Det var ju här, på denna mytomspunna Londonklubb, som den unge jazzfanatikern Gilles Peterson byggde sin status som klubbjazzvärldens viktigaste smakdomare tillsammans med sin vapendragare Patrick Forge. Det var här som begreppet ”Acid Jazz” myntades i marginalerna av Acid House-vågen i slutet av 80-talet. Det var här som ett fanatiskt kollektiv av jazzdansare, neo-mods och post-soulboys samlades varje söndagseftermiddag för att dansa sig galna till latinfusion, groovejazz och funksoul under banderollen "Talkin´Loud and Sayin´Something".

Utan Dingwalls ingen Acid Jazz-rörelse, ingen Straight No Chaser och ingen global klubbjazz.



Men varför i hela världen kommer den här samlingen nu? Det är i alla fall minst tio år för sent. Hade jag fått den här skivan i min hand 1993 hade jag gråtit glädjetårar. Att de rastlösa trendvindarna har blåst förbi dansgolvsjazzen sedan länge borde vara tecken nog att tänka till. Att det här känns som en rätt ohipp platta år 2006 - när till och med den globala klubbjazzen har fått flytta till mindre lokaler - är möjligtvis ganska sympatiskt på ett trotsigt vis, men knappast en vettig anledning.

Dock rymmer Sunday Afternoon At Dingwalls alldeles utmärkt musik. Janet Lawsons signaturmelodi Sunday Afternoon, Willis Jacksons Nother’n Like Thuther’n, Ricardo Marrero and The Group Times Feel Like Making Love och Roy Haynes Dorian. Allihopa är de strålande. Men här finns även sköna spår som A Tribe Called Quests Luck of Lucien och Soul II Souls Fairplay som på gott och ont placerar skivan i sin historiska kontext.

Givetvis finns också Mark Murphys Empty Faces på plats. ”När jag besökte de klubbarna blev jag helt paff av att se hur folk dansade till min musik”, berättade den gamle jazzsångaren när jag intervjuade honom i Helsingfors förra året. I gengäld skrev han tempojazzklassikern Dingwalls. Att äntligen ha Weekends The View from Her Room från 1982 (som Kyoto Jazz Massive gjorde sin egen version av tillsammans med Bebel Gilberto för sisådär fem år sedan) på CD är också glädjande. I det här sammanhanget känns den faktiskt som den brittiska klubbjazzens urkund.

Men just nu, i oktober 2006, behöver jag den inte så mycket. Dingwalls har tyvärr stängt.

Sweet Home Alabama

Okej, här kommer en till reseskildring när jag nu ändå är ute och reser.

Här borta i Alabama kommer man inte någonstans utan bil. Jag har inte ens sett en antydan till kollektivtrafik. Egen bil och eget gevär är fundamenta. Desto mer avgörande blir den lilla GPS-navigator som vi har till hjälp på våra turer - med John Cleese som ciceron!

Ja, ja, kanske skulle vi ha haft Bill Bob Thorntons röst för att vara helt korrekta, men nöjet är helt på vår sida.



Hur som helst, med sin myndiga och lite nippriga brittiska stämma guidar Mr Cleese oss genom Birmingham, Alabama. Med bestämda utrop som "Turn left!" och "In 800 meters, exit right!" styr han oss rätt. Fast om man kört fel blir det mer komplicerat: "Turn around when possible, so that your vehicle is facing in the opposite direction from the direction in which you are directing your vehicle." Mr Cleese började till och med gasta denna fras inifrån min golfbag när jag trodde att han låg och sov. Avslutningen är också obetalbar: "You have reached your destination. You may get out of the vehicle, but I'm not going to help you carry your bags. From now on, you're on your own!"



Det är lummigare än man kan tro här nere i Alabama. Massor av tät grön skog mest överallt, men inte några sunkiga träskmarker utan mer av ett friskt klorofyllandskap. I den norra delen, där vi befinner oss, är det också förhållandevis torrt - med sydstatsmått mätt - vilket betyder typ 86% luftfuktighet och 31 grader varmt.

Här hälsar man på varandra med "Howdy" och har en så bred dialekt att det är omöjligt att inte betrakta folk som lite halvtröga. Precis som Billy Bob. Vilket väl beror på att den amerikanska populärkulturens stereotyper har lärt oss att sydstatare är på det viset - efterblivna kusiner från landet alternativt korrumperade religiösa fantatiker. Jag har inte träffat någon av dessa hittills. Däremot förstår man ganska snabbt att det finns en speciell sydstatshållning som är både avslappnad, liksom generöst lunkande genom tillvaron, och lite knepig på samma gång. När jag försöker tolka en bildekal med texten "I'm no longer with stupid" som anti-Bush skakar våra svenska vänner på huvudet. Så subtil är man inte här nere.



Några subtiliteter möter heller inte ögat när var och varannat hus har börjat pynta för Halloween.



Men som svensk är det - förstås - riktigt lätt att komma överens med folk här nere. Det haglar gemytliga "Glad to have you here, Folks!" mest hela tiden, trots de inre oceanerna mellan oss. Försök bara inte beställa in en öl på en söndag. Du skola icke dricka på helgdagen. Vissa regioner lär tydligen vara rena nykterhetsreservat, så kallade "dry states".

I morgon blir det tvärtom. Då åker vi till New Orleans, den amerikanska söderns sargade Babylon.

I en egen division

Jag måste bara säga det ännu en gång, hur cool var inte Miles Davis?

Kolla in hur han improviserar fram musiken Louis Malles Hiss till galgen framför filmduken i Paris 1957. Jag visste inte ens att det här fanns på film. Jazzminimalism i kvadrat!



Och hur cool, fast samtidigt nästan lite förbannad, är han inte här - 13 år senare på Isle Of Wight-festivalen? Plus hur skitnödig ser inte Keith Jarrett ut?

Rapport från Koop Islands

Just nu hände någonting. Jag har suttit och lyssnat på Koops purfärska Koop Islands och i min iTunes följs den nu av Krzysztof Komedas musik till Henning Carlsens exotiska kärleksdrama Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat från 1967 med Harriet Andersson i huvudrollen.

Ett sammanträffande, jag svär. Men Magnus och Oscar i Koop nickar med alla säkerhet gillande.



Vad som började som en strikt alfabetisk koppling visar sig snart rymma en värld av referenser. Framför allt eftersom Koop Islands är om möjligt ännu mer filmisk än de tidigare Sons of Koop och Waltz for Koop. Den är faktiskt farligt späckad av cinematiska drömmar och romantisk dramaturgi. Det räcker bara att se videon till Come to Me för att förstå hur mycket The Great Gatsby, La Dolce Vita och Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat som Koop numera består av.

Kanske är det en strategisk utveckling. Att de hade releasepartyt för nya plattan på neo-burleskklubben Debonair i Stockholm och att motsvarande fest för Waltz for Koop för drygt 4 år sedan hölls på Raw Fusion säger en hel del om hur klubblivet har förändrats. Ironiskt nog verkar tiden äntligen ha hunnit i kapp Koop-killarnas faiblesse för klänningar.



Musikaliskt har det sagts att Koop skulle ha lämnat den svenska skärgården för den karibiska övärlden och att Koop Islands bygger mer på 40-talsswing och 50-talskalypso än på skandinavisk 60-talsjazz. Egentligen inte. Den stråkklädda jazzvalsen bakom Rob Gallaghers engelska berättarröst i Beyond the Song och Yukimi Naganos avslutning i Whenever There is You är om något en jättedos nordeuropeisk melankoli. Samtidigt vore det väl konstigt om inte Koop hade utvecklats. Forces... Darling hämtar exotismen från Gene Krupas djungelrytmer medan Nils Berg spelar Benny Goodman-klarinett à la 1941. Och här finns gott om kontinentala dragspel som känns igen från Koops tidigare remix av Astor Piazzollas Vuelvo al Sur. Koop Island Blues med sång av Ane Brun är definitivt också mer Patsy Kline än Monica Zetterlund och fungerar alldeles utmärkt när jag blickar ut mot de stora barrträden här borta i Birmingham, Alabama.

Men framför allt är det viktigt att en gång för alla sluta betrakta Koop som ett jazzband. Koop Islands är en popplatta mer än något annat. Mikael Sundins sång på Let’s Elope låter till och med lite som Morrissey. Att samma låt rymmer både marimba och Sonny Rollins-saxofon visar egentligen bara på popens möjligheter år 2006.

Därmed inte sagt att Koop Islands är den fantastiska platta jag hade hoppats på. Den har några fullkomligt perfekta låtar, absolut, men den är bäst i klassen på ett ibland ganska avslaget sätt. Den räcker upp handen på alla frågor och får högsta poäng i stilövning efter stilövning. Till slut blir det lite väl smakfullt och korrekt.

Nördigt, men nödvändigt

Det finns få saker som gör måndagmornar uthärdliga. Snygga och bekväma kläder är en. Att ha planerat in en massa saker att göra direkt när man kommer till kontoret är en annan. (Men helst inte möten, det blir katastrof, utan någonting mekaniskt som man kan smygstarta med ända fram till lunch.)

Rätt musik är den tredje och mest avgörande. "Rätt" som i jag-svävar-från-porten-till-bussen. I morse hade jag en finfin övergång från Jaheims soulmästerverk The Choosen One till The Impressions We Must Be In Love från 1969. Givetvis eftersom den första innehåller en upplyftande sampling från den senare, eller om det nu är The Five Stairsteps minst lika fantastiska version från 1968. Sådant räddar måndagar.

Fast jag ska inte klaga. I morgon åker jag till Alabama och Louisiana. Jo, det är sant.

Pass på!

Jag blev så entusiastisk efter att ha skrivit om topplattan On The Spot att jag nu måste publicera en recension – en mycket relevant sådan – som jag skrev om den tionde delen i Caprices samlingsserie Svensk jazzhistoria, den del som dokumenterar den svenska jazzen mellan 1965 och 1969. Precis som Impulse-texten hann den aldrig bli publicerad innan La Musik skrotades.

Frågar du mig är detta tveklöst bland det bästa som över huvud taget har släppts i boxväg inom jazzen. Jag säger det igen: tveklöst. Den knockade mig totalt när den kom i slutet av förra året. Dessutom blir man exalterad bara av den coola titeln "Watch Out!".

Det blir sällan bättre än så här.



Watch Out! Svensk jazzhistoria vol. 10: 1965-1969
Caprice/CDA

Det var INTE bättre förr. Måste säga det högt för mig själv om och om igen när jag lyssnar igenom den här boxen.

Det var inte bättre år 1965. Måste hindra mig själv från att falla till föga och se det som händer just nu som klena ekon av den jazz som skapades i Sverige i slutet av 60-talet, innan jag själv ens var påtänkt. Det är trots allt i din samtid, Tobias, som du hittar den mest relevanta jazzen. Måste se till att du inte tappar greppet inför dessa fyra cd-skivor, just eftersom de dokumenterar vad som var den kanske främsta guldåldern i svensk jazzhistoria: de hyperprogressiva åren mellan 1965 och 1969.

För i denna den tionde volymen i Caprices och SR P2:s jazzhistoriska projekt finns stundtals den bästa jazz jag någonsin hört. Här finns ett antal moderna klassiker från Staffan Abeleen & Lars Färnlöf, Monica Zetterlund, Bernt Egerbladh och Börje Fredriksson – samtliga skurna enligt kompromisslöst jazzmodernistiskt snitt och skräddade med det finaste svenska handlaget. Här finns de svindlande rymderna i Jan Johanssons, Georg Riedels och Bengt-Arne Wallins ambitiösa synteser av svensk folkton och eldig jazzenergi. Här finns även ett unikt litet pianosolo av Lars Gullin som vid det här laget hade flytt ut till den småländska landsbygden.



Här finns djärv friform från ”Frippe” Nordström och livsfarliga kollektiva improvisationer längs turkiska skalor i Bernt Rosengrens sena 60-talskvartett. Här finns den fantastiska kvartetten med Bengt Ernryd och Jan Wallgren som nosar på den indiska ragans cykler i kombination med ett rejäl dos av Miles modala atmosfär – redan 1965! Här finns också Don Cherry som tillsammans med Rosengren tvinnar ihop del för del i maratonstycket Brotherhood Suite, mitt inne i rökelsemolnen, med kostymerna sedan länge i garderoben. Och här finns givetvis George Russell, den modala jazzens gudfader och chefideolog, som bodde i Sverige och ledde Emanons storband vid denna tid.

Nästan alla av de 55 låtar som jazzarkeologerna Jan Bruér och Bengt Nyquist har grävt fram osar av djärv modernism och estetisk precision. Till och med Arne Domnérus (ja, i synnerhet han) låter fantastisk i de olika spåren med Radiojazzgruppen. Här finns ett spår tillsammans med Leif Strands kammarkör från 1969 som liksom reser sig som en stor suggestiv mur runt omkring en. Precis som när Gilbert Holmströms kvintett parade ihop sig med Göteborgs kammarkör i den maffiga modala jazzvalsen Resan till Hellas tre år tidigare. Hippt är bara förnamnet. Detta var hisnande år.

Framför allt var det år som visar på den kreativitet som följde av alla de fantastiska bokningar som fyllde Gyllene Cirkeln på 60-talet. Här spelade ju alla de viktiga amerikanska musikerna, från Ornette Coleman och Albert Ayler till Stanley Turrentine och Eddie Harris. Alltså de som inte kunde fylla Konserthuset som John Coltrane, Miles och Stan Getz.



Lägg till att svensk konstliv lyfte rejält under 60-talet med Moderna Museet under Pontus Hulténs ledning som explosiv samlingspunkt. Det var happenings, installationer och konkret poesi om vartannat med konstnärer som Öyvind Fahlström och Åke Hodell i spetsen. Och det spelades förstås en hel del jazz på Moderna. Särkilt happeningbenägna var Lasse Werner och hans vänner som gärna dekonstruerade jazzen i sina framträdande och på köpet skapade skådisar av både Janne ”Loffe” Karlsson och Gösta Wälivaara. Man får heller inte glömma den vilt politiska 68-andan och all psykedelia och flower-power som självklart påverkade jazzen. Här dyker Hansson & Karlsson och Peps tidiga bluesband upp medan proggen skymtar till i Roland Keijsers kvartett som snart skulle byta namn till Arbete & Fritid.

Den verkliga styrkan i den här volymen ligger emellertid i att Bruér och Nyquist har nosat fram så mycket obskyrt och tidigare outgivet material. Dessutom av så vansinnigt hög klass. Framför allt handlar det om radioinspelningar, ofta specialkomponerade och unika uppsättningar som hittats i arkiven. Att jazzradion spelade en huvudroll i svenskt jazzliv framgår med nästan självbelåten tydlighet i det 90-sidiga häftet. Vad som dock förvånar när man läser texterna är hur utsatt jazzen var under denna tid och hur svårt det var för jazzmusiker att få spelningar. 1967 beskrivs som ett katastrofår, något som absolut inte hörs i musiken.

I den långa essän kan man också läsa om alla de grupperingar, byråkratiska intriger och politiska kontroverser som uppstod kring jazzscenerna, någonting som känns väldigt svenskt. Tyvärr skrivs det inte lika mycket om musiken, stilblandningarna, tidsandan och visionerna i vad som mest liknar en torr årsbok, endast räddad av sitt rika bildmaterial. Det ”dokumentariska” problemet skymtar även i musikurvalet när några spår tradjazz helt plötsligt dyker upp eftersom detta råkade vara en populär (men knappast representativ) genre vid denna tid.



I övrigt går det knappast att överskatta betydelsen av denna box. Den jazz som skapades under 60-talet, framför allt de modala experimenten och frijazzen, är utan tvekan den musik som har påverkat dagens jazz mest av allt. I Sverige och i övriga världen. Här finns med andra ord de viktigaste rötterna för den som vill förstå dagens svenska jazzscen – akustisk såväl som elektronisk. Det var just där jag tvekade först. Jag blev uppriktigt talat överrumplad av musiken i den här boxen, jag som trodde jag hade hyfsad koll på svensk 60-talsjazz. För ett ögonblick kändes dagens svenska jazz rätt ointressant i jämförelse med det som Staffan Abeleen spelade in 1966. Den mesta verkade plötsligt futtigt när man hörde ett spår som Watch Out!, Nils Lindbergs congadrivna tempojazz från 1969.

Tur att du sansade dig, Tobias. Detta är visserligen rötterna. Detta är det stilistiska ursprunget. Detta är och förblir tidlös musik. Men den är inte, vilket är avgörande, samtida. Lyssna på det bästa som kommer från Moserobie, Hoob eller Headspin idag och du hör skillnaden. Energin och pulsen är en helt annan.

Det var inte bättre förr. Men det var fullkomligt fantastiskt.

The Scandinavian Masters

Antti Eerikäinen heter en av Finlands mest dedikerade, och förmodligen också trevligaste, skivsamlare. Eftersom han personligen har guidat mig genom Helsingfors bästa skivaffärer kan jag intyga att han är som en vandrande kärleksförklaring till hela 60-talsjazzen. Han var också den som efter en sen klubbnatt uppmanade Nuspirit Helsinki-producenten Tuomas Kallio att starta The Five Corners Quintet så att klubbkidsen skulle få dansa till riktigt bra jazz för omväxlings skull. I samma stund grundade han hippa skivbolaget Ricky-Tick Records.

Helt logiskt har nu denne Antti satt ihop On The Spot - A Peek At The 1960s Nordic Jazz Scene. En på många sätt livsviktig samlingsplatta med något av det bästa och mest svåråtkomliga från 60-talets nordiska jazzscen.



Vi börjar i Sandrewstudion i Stockholm, den 20 april 1961. Staffan Abeleens kvintett spelar in sin blivande klassiker Pia. Åh… som jag njuter. Abeleens piano, Lars Färnlöfs trumpet och den överjordiske Björn Netz på sax. Att svensk hardbop kunde låta på det här viset är revolutionerande. Det är så sylvasst bra jazz att det borde vara obligatorisk lyssning i grundskolan. Blotta vetskapen om att man ibland kan skåda Staffan Abeleen vandrandes längs Odengatan som en vanlig man, okänd och bortglömd, är nästan skandalöst. Man borde rulla ut röda mattan för honom!

Efter Pia följer så ett helt pärlband av nordisk modernism, komplett med många av de amerikanska hjältar som hade bosatt sig här och sporrade hela den skandinaviska jazzscenen till osannolika höjder. Vi snackar Dexter Gordon, Slide Hampton och Sahib Shihab. Här finns också danska Jazz Quintet 60 som Anders i Povo inte kunde sluta prata om när jag intervjuade honom förra året. Här finns även norska Kjell Karlsen och framför allt några riktigt tunga finska jazzare såsom Esa Pethman och Otto Donner. Det hettar också till på ett skönt sätt, om nu någon hade väntat sig uteslutande svalt nordiskt skärgårdsvemod.

Efter 10 spår rundar vi av med lunch i Helsingfors. Christian Schwindt Quintet spelade in sin suveräna Helsinki In Noon den 9 november 1965. Den hamnade på vad som kom att bli en av de mest eftersökta jazzplattorna någonsin: For Friends and Relatives. Att italienska nyjazzproducenten Nicola Conte kallar sin remix av The Five Corners Quintets Jamming (with Mr Hoagland) – som Antti skickade med i samma paket – för just ”For Friends and Relatives Version” sluter cirkeln på ett förnämligt sätt. Man måste le, vilket skönt bevis på hur den underjordiska jazzfanatismens mest subtila koder bygger broar över hela världen.

Fast märk väl, On The Spot är en kulturgärning för alla. Rika japaner möjligtvis undantagna. Bor man i Skandinavien är den obligatorisk.

Farväl filmkritiker

Farväl Falkenberg blev en besvikelse. Självklart och tyvärr. Vilken film klarar en sådan hype? Jag borde kanske ha vetat bättre, men de skyhöga förväntningarna på Jesper Ganslandts debutfilm hade till och med borrat sig in i mitt omedvetna efter de senaste veckornas homogena hyllningar.

Därmed inte sagt att Farväl Falkenberg inte är en alldeles utmärkt och på alla sätt viktig film. Det är den verkligen. Men den svenska filmkritikerkåren och alla andra proffstyckare hade redan kramat ihjäl den och lastat alla sina förhoppningar om en ny kreativ och genuint alternativ svensk filmvåg – med Jesper Ganslandt och Ruben Östlund (mannan bakom Gitarrmongot) i spetsen – på det som blev kvar. För övrigt är det en händelse som ser ut som en tanke att Ruben Östlunds utmärkta kortfilm Nattbad, en del av Knark är bajs-kampanjen, visades i reklamblocket alldeles innan Farväl Falkenberg.



Fast den främsta anledningen till att jag inte föll som en fura är hisnande enkel. Jag blev inte tillräckligt berörd. Och jag kan verkligen identifiera mig med Farväl Falkenberg, precis som alla andra som vuxit upp i en svensk småstad, precis som alla andra som desperat försöker förlänga ungdomen och skjuta upp vuxenlivets ansvar och mognad, precis som alla andra som gärna hemfaller åt melankoli och bakåtblickande i brist på tydlig riktning framåt. Men filmen levererade inte. Skit i hypen, med sitt tacksamma ämne och djärva berättande borde den ha borrat sig in i hjärtat. Visst har den sina stunder då det verkligen bränner till, men den har alldeles för många scener som bara förblir planlöst diffusa och omständliga.

Missförstå mig rätt, den lilla filmkritikern i mig nickar förstås gillande till de mjuka kontrasterna i bildspråket, reflekterar över den förhöjda nukänslan och njuter av glidningarna mellan dröm och verklighet. Den före detta filmvetaren är minst lika aktiv. Han analyserar på kommando uppbyggnaden och noterar direkt namn som Terence Mallick, Harmony Korine, Jan Troell och Larry Clark. Det är bara anteckningsblocket som saknas.

Skillnaden är att den där lilla filmkritikern och filmvetaren får bestämma allt mer sällan numera. Och då försvinner också nästan alla de teoretiska filter, analytiska processer och branshmässiga förbehåll som gjorde att jag inte kunde se film som avkoppling på flera år. Det var alltid ett intellektuellt projekt, kravfyllt och lustfyllt på en och samma gång. Jag skulle alltid lära mig någonting. Jag skulle servera en analys och gärna skriva en hel recension. Idag är mitt filmtittande betydligt enklare. Och lite ärligare. Blev jag berörd eller inte? Svårare – och kanske tråkigare – än så är det inte.

Men så plötsligt öppnas salongsdörrarna till Bio Victor i Filmhuset och jag dras in i den där märkliga blandningen av entusiasm och plikt, den frustrerade glädjen över att ha en hel filmhistoria att sätta sig in i, som kännetecknade mina hundratals Cinemateket-kvällar i början av 90-talet. Undrar om jag hinner se om Farväl Falkenberg?

Rektorn!

Även jag har drabbats av Fibes, Oh Fibes!-febern. Njuter mest hela tiden faktiskt. Det är ”vit” västkustsoul när den är som bäst, när den vågar ta steget rätt in i sängkammaren och inte blir stående vid bardisken. Dessutom komplett med Leroy Hutson-typografi på omslaget till Emotional. Varje dag spelas Get Up! minst tre gånger på P3 och när den dyker upp är det alltid lika roligt att blicka över bordet och ställa den retoriska frågan: ”Hey, är inte det här din rektor?”

Det är nämligen så att vi har en praktikant från designskolan Hyper Island hos oss på jobbet och som av en händelse råkar ju Fibes-sångaren Christian Olsson vara rektor där. Andra gången brukar det bli ett lite mer korthugget och retsamt ”Nu är det rektorn igen!” och vid tredje tillfället - eller mest hela tiden numera - höjer vi våra blickar, möts i glatt samförstånd och konstaterar i kör: ”Rektorn!”


Veckans intertextualitet: Christian Olsson och Michael Franks.



Samtidigt i min iPod: Michael Franks västkustklassiker Sleeping Gypsy från 1977. Visst, även jag har drabbats av att västkustrock och blue-eyed-soul är bland det hippaste som finns i kölvattnet efter den omtalade Yacht Rock-sommaren 2006. Eller drabbats och drabbats? Jag har alltid gillat det mjuka och polerade, därav min hämningslösa passion för 60-talets bossanova och easy-listening. Men det har inte alltid varit lätt. Under 90-talets skrammelrockiga första hälft vågade man ju knappt ens lyssna på Prefab Sprout öppet. Hösten 2006 är helt plötsligt ordet studiomusiker positivt laddat.

Bastarden har dock alltid varit den distade elgitarren. För mig är den anledningen till att det varken går att lyssna på Toto eller Boz Scaggs och jag håller den direkt ansvarig för Todd Rundgrens sämsta stunder. Sleeping Gypsy däremot, den är befriad från alla klantigt riffande gitarrfingrar. Här finns bara mjuka, på gränsen till porriga, jazzslingor. Det är en näst intill unik platta som kapslar in den kaliforniska västkustens vemodiga solskensromantik i ett magiskt skimmer. Mycket tack vare Franks fjunigt avspända röst och den legendariske Claus Ogermans arrangemang - mannen som arrade Stan Getz, Astrud Gilbero och Walter Wanderley under den första kaliforniska bossavågen på 60-talet.

Så tvinnas trådarna samman ännu en gång, bakvägen framåt och fullpackat av liv inför hösten 2006. Där Sleeping Gypsy är en kritvit hyllning till bossanovan kontrar Fibes, Oh Fibes! med sin kritvita skandinavisk hommage till Lionel Richie. Till och med elgitarren låter grym!

Äntligen, äntligen är det tufft att vara soft.

Ännu en brasilianska i London

Den brasilianska portugisiskan måste vara världens mest elastiska språk. Åtminstone låter det så, med alla de där långa diftongerna som studsar som mjuka fonetiska gummibollar mellan stavelserna.

Min senaste favorit bland brasilianska sångerskor heter Cibelle. Hon är inte ny på scenen direkt, utan dök upp redan i slutet av 90-talet hos superproducenten Suba. Av mycket självklara skäl får man tillägga. För precis som João Gilberto (och Bebel), Marcos Valle, Nara Leão, Caetano Veloso och Gal Costa har hon en underbart mjuk och len röst - med många och långa diftonger. Och det blir faktiskt bara bättre när hon försöker sjunga på engelska på senaste plattan The Shine Of Dried Electric Leaves. Brytningen är nästan förtrollande. Helt plötsligt låter engelskan försyntare och ödmjukare än någonsin tidigare.



Förutom eventuella kommersiella avsikter, vad vet jag, har detta sin förklaring i att Cibelle numera bor i London. Därmed är det knappast en slump att hon ger sig på en tolkning av Caetano Velosos London, London tillsammans med neo-hippien Davenda Banhart, en klassisk låt som Veloso skrev under sin mytomspunna Londonexil tillsammans med Gilberto Gil i början av 70-talet och en barnsligt självklar lägesrapport fylld av både desillusionerad hemlängtan och nyfiken glädje.

"I'm wandering round and round nowhere to go
I'm lonely in London and London is lonely so
I cross the streets without fear
Everybody keeps the way clear"

I det ledet placerar sig The Shine Of Dried Electric Leaves. Den har ingenting att göra med Elis Reginas glassiga och på sitt sätt fantastiska In London från 1969. Cibelle har nämligen lämnat den lyxiga loungen från förra plattan och flyttat in i ett rivningskontrakt i nordvästra London tillsammans med sin akustiska gitarr, en gammal sampler och lite slagverk hemifrån. Där sitter hon mestadels ensam, visserligen befriad från den undertryckta ilskan hos Veloso och Gil, men minst lika intim och uppriktig.

Jag trivs väldigt bra där just nu.

Djupt inne i det blå

Kom just på att titeln kan missförstås såhär i valtider. För kanske är det så att man som bloggare förväntas skriva någonting om det stundande valet. Ett val som faktiskt intresserar mig mer än någonsin genom en ömsesidig, pragmatisk och kanske lite oroande dragning mellan sossarna och moderaterna.

Fast nej, det här ska varken bli en politisk åsiktsblogg eller en anal webbdagbok. Jag vill missionera och inspirera, så låt oss titta in i min iTunes just nu. Där snurrar Saint Etienne, McCoy Tyner, Lindstrom & Prins Thomas, Archie Shepp, Smokey Robinson, Jaqee, Ray Barretto, Arthur Russell och Krzysztof Komeda.

Och Graham Collier förstås.



Graham Collier? Javisst, en brittisk jazzbasist och kompositör som släppte en numera klassisk septettplatta vid namn Deep Dark Blue Centre 1966. Det handlar om en modal - och monumental - asfaltsklassiker. En platta som lyckas vara fluffig och sylvass på en och samma gång. En platta som bjuder på massor av melankoli för både jazzamatörer och snobbiga proffs och som visar hur fenomenal den engelska jazzen var redan för 40 år sedan.

Jag erkänner, jag hade dålig koll på den brittiska 60-talsjazzen innan Gilles Petersons Impressed-samling dök upp för fyra år sedan. Men jag hade någorlunda koll på den yngre klubbiga 80-talsjazzen med Courtney Pine, Steve Williamson och Cleveland Watkiss i spetsen. Dessutom tycker att det sena 80-talets The Wire och Straight No Chaser, som jag själv köpt på antikvariat, fortfarande är oöverträffade som jazztidningar. Så den ofta så styvmoderligt behandlade brittiska jazzen (förutom då frijazzare som John Surman) har alltid funnit nåd hos mig.

Nu är cirkeln sluten. Idag hör engelska jazzmän som Ian Carr, Don Rendell, Tubby Hayes, Joe Harriott och Michael Garrick till mina stora hjältar och placerar sig alldeles självklart i skivhyllan intill Matthew Herbert Big Band, Scott Walker, Style Council, Bryan Ferry, Saint Etienne och Two Banks of Four. Så ser min anglofili ut. Våga inte ens nämna punkrock. Och våga inte tolka titeln på något annat sätt. ;-)

Jag passar för säkerhets skull på att avsluta genom att citera mig själv med några ord ur en recension jag skrev av Impressed with Gilles Peterson 2:

Det här är en berättelse om motkultur. När det brittiska imperiet väl hade börjat falla, Suez-krisen 1956 brukar ses som en dolkstöt, fick den dominanta konservativa high brow-kulturen successivt ge utrymme åt fler röster på den offentliga arenan. Under 50- och 60-talens ekonomiska och mediala boom började den ena motrörelsen efter den andra dyka upp, och det handlade om motrörelser som uppstod utanför den traditionella akademiska världen: Mods, Teddy Boys, Rockers och jazzens egna Hipsters. Här fanns också ”diskbänksrealisterna” inom teatern och Free Cinema-filmarna med Lindsay Anderson i spetsen. Alla sökte de förändring på ett eller annat sätt.

Nu var visserligen jazzen hipp och radikal över hela Europa, skillnaden var att den i England föll in i ett tydligt och djupgående mönster av radikal motkultur. Den brittiska kulturen har ju alltid varit resultatet av ett hårt klassamhälle och subkulturer har alltid kommit att spela en viktig roll för att stärka de svaga och utsatta.

Med andra ord är det svårt att inte känna en hel del trotsig och utmanande energi i den jazz som presenteras här. Samtidigt är nog det mest utmärkande draget den svåremotståndliga melankoli som genomsyrar alltihopa.

Fingerfärdighet

Måste bara skriva några rader efter att äntligen ha sett Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag.

Det är en fantastisk berättelse om en vilsen och hormonstinn småfifflare som mitt i sin våldsamma vardag hittar tillbaka till sin barndoms ambition att bli konstertpianist. I Audiards film heter han Tom, spelas av Romain Duris och ägnar sig åt tveksamma fastighetsaffärer i ett grådaskigt Paris. I den amerikanska förlagan från 1978 - James Tobacks gamla klassiker Fingers - heter han Jimmy, spelas av Harvey Keitel och är ett typiskt gangsterämne av Little Italy-snitt.



Oavsett vilken version du väljer är det svårt att värja sig mot hur killen dras in sitt "förlorade" pianospel. Pianolektionerna i Audiards film utklassar det mesta. Tom förstår inte ett ord av vad den kinesiska lärarinnan säger men desto mer om sina brister och deras betydelse. Pianot är som en stor och obarmhärtig spegel som ställts mitt framför honom. Här hjälper inga knytnävar eller kåtkonster. Han måste blicka in i sig själv. Allt annat är bortskalat. Inga sociala kryphål, bara total ödmjukhet och total disciplin. Tangenterna ljuger inte. Tekniken är kompromisslös. Och genom detta lär han förstås känna sitt rätta jag, som det brukar heta.

Själv har jag försökt lära mig spela golf sedan ett år tillbaka. Jag har kraschlandat gång på gång. Alltid lika brutalt. Precis samma sak där. Klubborna ljuger inte. Man kan ha tur, men det går inte att fuska. Det är, i alla fall nästan, som att sätta upp en stor obarmhärtig spegel framför sig själv.

Där har jag sett några av mina absolut sämsta sidor. Jag har blivit löjligt förbannad. Jag har slagit sönder klubbor och surat i timmar. Jag har desperat letat efter kryphål. Men precis som i Mitt hjärtas förlorade slag visar det sig alltid finnas någonting djupt tillfredställande i den värsta frustrationen. När allt annat är bortskalat.

Snygg musik!

Mina vänner på DNM (Dealers of Nordic Music) fortsätter att släppa angelägen musik i klubbmusikens elegantare och jazzigare trakter. Okej, kalla det gärna loungemusik om du svär att det inte är negativt menat. Men låt inga pensionerade rockvärderingar vakna till liv och plocka billiga poänger på att de licensierat musik till Filippa K. Nordic Lounge-serien, Jazzflora-plattorna och den strålande översikten över den nordiska electropopen på förra höstens Modern - med ursnyggt omslag av DN-illustratören Jesper Waldersten - visar gott och väl på deras ambitioner.

Fast det allra bästa med DNM är att de aldrig går ifrån idén om att släppen måste vara just SNYGGA. Senaste samlingen Blueprints Vol 1 kom i våras och var inget undantag. Råsnygg och med sköna grejer från Hird, The Similou och hyperjazziga Nils Krogh. Lite småsmart var det också att man själv fick bränna den andra cd:n genom att logga in på DNMs site.

Och det är förstås på det viset som DNM gör promotion i mp3:ornas tid. Senaste tolvan från Blueprints är Tennisheroes Alone som jag laddade ned i tre olika mixar som alla gör sitt bästa för att spetsa till originalets ganska mesiga mediumhouse. Riktigt vass är Tom Mangans techiga och lagom smutsiga Lone Ranger Mix (håll utkik efter den på iTunes).

Smart och bra. Och snyggt!

Min gamla kärlek

Det är inte bara vid ett tillfälle som jag utropat Andrew Hill till ”jazzens sista stora geni”. Ofta har tonfallet varit reservationslöst och patetiskt – vilket jag ska berätta mer om nedan – men aldrig någonsin har jag tvivlat på innebörden.

För Andrew Hill, 74 år gammal och döende i cancer, visar sig bara bli mer och mer relevant med åren. Senaste plattan Time Lines släpptes i våras på Blue Note och är tveklöst en av årets bästa plattor. Lyssna på den och köp den. Du behöver den. Tro mig. (Kolla in Markus Axelssons utmärkta blogg för fler argument.)



Det var också där hans storhet började – på Blue Note för drygt 40 år sedan. Under 60-talet spottade Andrew Hill ur sig en rad kompromisslösa och modernistiskt knivskarpa plattor. Kolla in Judgement (1964) och Point Of Departure (1964). Och missa inte hur grymt han svänger, alltid med några finurliga avigheter och exakt timing, på fenomenala souljazzplattan Grass Roots (1968). Jag är med andra ord fullkomligt distanslös när det gäller Andrew Hill. Fast ta inte det som en anledningen att inte skaffa Time Lines.

Nej, det här handlar bara om mig själv. För många år sedan hade jag den fatala äran att ringa upp Andrew Hill i New York för en intervju. Det här var ett av mina allra första ”jobb” som musikjournalist. Tidigare hade jag, i och för sig även då distanslöst, mest skrivit om film. Dessutom skulle jag nu ringa upp ”jazzens sista stora geni”.



Jag var så nervös att jag inte kunde jobba på hela dagen. Jag vandrade runt uppspelt och disträ och försökte förklara för mina kollegor att jag snart skulle intervjua ett geni som de förstås inte ens hade hört talas om. Det var som att allt stod på spel. Att Andrew Hills idiosynkratiska anslag hade borrat sig djupt in i mitt hjärta och karvat ut en alldeles egen nisch var ingen ursäkt.

Det handlade inte längre om journalistik, utan om en förvirrad jakt på personlig bekräftelse som jag än idag bara förstår bråkdelar av. Jag trodde på en absolut sanning i jazzpianistens anslag och nu skulle jag äntligen avslöja den. Allt stod verkligen på spel.

Resultatet blev givetvis katastrofalt. Inte för att intervjun gick dåligt. Tvärtom. Andrew Hill var pigg och glad i andra änden. Förmodligen smickrad över att en ung kille från Sverige hade bemödat sig att ringa upp honom, fullpluggad med information om hans liv. Själv stammade jag fram mina intellektuella frågor framför skrivbordet i filmtidningen Cinemas gamla lokaler där ingen heller visste vem Andrew Hill var och varför man behövde vara så nervös. Där satt jag med luren tryckt mot kinden, desperat på jakt efter en högst personlig sanning som en gammal jazzpianist i New York inte kunde ge mig, hur mycket jag än ville och försökte.



Visst, denna episod kan faktiskt framstå som ett ganska fint exempel på passionsdrivet skrivande. Kanske till och med som ett viktigt exempel på vikten av att göra sina egna grejer i dagens överlastade medielandskap. Det distanslösa kan ju ofta vara den allra bästa drivkraften. Och artikeln, där jag jobbar stenhårt för att tillskriva Andrew Hill och hans pianosolon hela livets mening, blev faktiskt publicerad. Tro det eller ej. Komplett med följande passage:

Jag kan faktiskt inte uppleva något som helst avstånd mellan idé och anslag när han spelar. Bara en kraftfull musikalisk enhet. Talande nog finns det en Andrew Hill-skiva från 1965 med titeln Compulsion, vilket ju på svenska betyder ”tvång”. Och när man lyssnar på Andrew Hill kan man bokstavligen känna den oerhörda drivkraften bakom musiken, verkligen ett musikaliskt tvång, ett kreativt ”måste”, ett ”känslan befaller”. Det är så vansinnigt taktilt. Så konstruktivt. Så positivt.

Jag vill gärna tro det än idag, trots förvirringen.

Ingen mer Anga

Världen har förlorat sin förmodligen främsta slagverkare. Den kubanske congueron Miguel ”Anga” Diaz dog i onsdags, endast 45 år gammal, i sitt hem i Barcelona.



Vilken tragedi! Först dog den fantastiska latinjazzpianisten Hilton Ruiz för två månader sedan, enligt vissa misshandlad till döds i New Orleans (just som han var på väg att upptäckas av en yngre generation genom sitt inhopp på Luis Quinteros Louie Vega-producerade platta). Och nu alltså Anga. Inte blir det mindre tragiskt av han släppte sin första platta i eget namn så sent som förra året, efter över tjugo år som slagverkare i allt ifrån Roy Hargroves band till diverse Buena Vista Socal Club-relaterade projekt.

Det blev den på alla sätt enastående Echu Mingua (World Circuit). En av förra årets allra bästa plattor om ni frågar mig. Kanske också en av de mest spirituella skivor som spelats in.

För er som ännu inte har upptäckt den - och är man det minsta intresserad av kubansk musik är det inte förhandlingsbart ;-) - kommer nu min recension i repris.

MIGUEL “ANGÁ” DIAZ
Echu Mingua
World Circuit/Playground

Kom, följ med på en kalejdoskopisk snabbresa genom den kubanska musiken. Följ med genom de heliga rytmerna, den andliga mystiken, den romantiska harmoniken, den rastlösa utvecklingen och den orubbliga pulsen.

När congueron Miguel ”Angá” Diaz släpper sin debutplatta handlar det inte om slagverksonani utan om ett visionärt försök att skapa ett djupgående snapshot av den kubanska musiken just nu. Tillsammans med sina bundsförvanter - basisten Orlando ”Cachaito” Lopez (brorson till den legendariske basisten Israel ”Cachao” Lopez, mannen som i princip skapade den kubanska descargan), den franske dj:en Dee Nasty och flöjtisten Majik Malik, samt en uppsjö andra gäster - lyckas han med konsten att vara respektlös och respektfull på en och samma gång. Det är rootstraditionellt och hypermodernt i varenda pulsslag.

Bakom sig har han det engelska bolaget World Circuit som stod bakom Buena Vista Social Club och har profilerat sig som världens just nu bästa forum för kubansk musik. De har gett ut underbara gamla legender som Rubén Gonzalés, Ibrahim Ferrer och Omara Portuondo vid sidan av nytänkande, knivskarpt moderna plattor som Cachaito Lopez självbetitlade debut från 2001.



Resan, för det här är verkligen en resa, började dock redan för 300 år sedan. Närmare bestämt hos yorubastammen i västafrikanska Nigeria och Benin. Härifrån hämtades slavar till Kuba, Brasilien och Nordamerika. Med på båtarna följde yoruban, en polyteistisk naturreligion med stark rytmisk underbyggnad och ett slagverkspråk som hade förfinats till perfektion vid de religiösa dansceremonierna - tamborerna. Dessa yorubarytmer utgör idag grunden för i princip all modern kubansk, brasiliansk och afroamerikansk musik.

Angá Diaz har talande nog döpt sin platta efter sitt skyddshelgon inom yoruban - Echu Mingua, väggkorsningarnas skyddshelgon som kan anta upp till 120 olika personligheter. Hans idé är enkel, han vill föra samman alla musikaliska idéer han stött på under åren. Och det har blivit en del. Han debuterade med Irakere på 80-talet, det första kubanska jazzbandet som slog igenom internationellt efter revolutionen 1959, och idag har han arbetat sig fram till en position som en av världens främsta slagverkare. Framför allt är han en pionjär när det gäller att spela ”melodier” på trummorna. Inte för inte har han en uppsättning med hela sju congas framför sig. Lyssna på hans insatser hos amerikanska jazzare som Roy Hargrove och Steve Coleman så förstår du varför. Kolla också in congaeuforin här nedan.



Eller så går du direkt på hans egen version av Thelonious Monks Round Midnight och känner hur hela himlavalvet slappnar av när han spelar temat på sina sju trummor, endast uppbackad av Cachaito på bas och en sentimental stråksektion. Det är som om de har tagit nyckelkomponenterna i den kubanska musikhistorien - yorubarytmerna, jazzimprovisationen, den sydvästeuropeiska meloditraditionen - och kört ner alltihopa i en gigantisk spirituell mixer.

Fortsätt lyssna. Nästa spår, Oda Maritima, visar hur fin gränsen mellan Argentina och Kuba egentligen är. Stråkarna spelar klassiska tangorytmer, en ensam bandoneon svävar över Angás massiva slagverksmatta och mitt i alltihopa klipper DJ Dee Nasty klipper in en kvasifilosofisk sampling: ”I want to know what’s going on? But it’s okay…”. Jag undrar samma sak. Den enda jag vet är det är den bästa musik jag har hört på länge. Fem spår tidigare hade Angá gett sig på John Coltranes monumentala A Love Supreme. Cachaito började med att gräva ned Jimmy Garrisons klassiska basgång djupt i åkermarken i Kubas östra ”afrikanska” regioner. Pianisten Roberto Fonseca dansade salsa runt McCoy Tyners tunga blockackord. Slagverksgruppen gjorde entré fylligare än någonsin tidigare och bar med majestätisk tyngd upp alla stråkar, sordinerade trumpeter och urbana samplingar som följde med. Och alldeles innan dess hade den 84-årige Rubén Gonzalés serverat sitt livs sista pianosolo i en ljuvlig gammal danzón kallad Pueblo Nuevo, inspelad bara några dagar innan han dog. Vips har minnet av 40-talets kubanska danssalonger slussats rakt in i samtiden.

När jag skriver det här har en kille på jobbet tagit tjänstledigt för att åka till Kuba och jobba i ett par månader. Vi firade av honom med rom, cigarrer och några andra klichéer igår kväll. Själv känns det som att jag redan har varit där, utan en enda kliché.

En lång påminnelse om François Ozon

Missa inte! Just nu visar SVT en serie med filmer av den franske regissören François Ozon. Han är en otroligt produktiv och skön filmskapare och dessutom hyfsat bioaktuell med det lågmälda dramat Tiden som går förbi.

Vilket påminner mig om en intervju jag gjorde med honom för en herrans massa år sedan, just när den fantastiska Under sanden skulle ha svensk biopremiär. Artikeln skulle ha publicerats i tidningen Bon men hamnade av någon oklar anledning utanför.

Så här kommer den till slut.



François Ozon

Kalla honom provokatör. Kalla honom fransk films enfant terrible. Den unge franske filmregissören François Ozon är antagligen den som bryr sig minst. Han vill vara sig själv och han vill göra riktigt bra film. Oavsett vilka gränser han måste tänja på. Och han vill att hans filmer ska få tala för sig själva. Kanske beror hans inställning – kalla den integritet eller tjurighet – på det svala bemötande han fått i hemlandet.

- I Frankrike har man inte riktigt förstått mina filmer och jag tycker inte att jag har fått det mottagande jag förtjänar, hävdar François Ozon när jag ringer honom på hans kontor i Paris.

- Utomlands får däremot mina filmer oftast bra kritik. Jag tror att de mottas på ett helt annat sätt där, inte som i Frankrike där man gärna vill etikettera och klassificera både mig och mina filmer. Jag känner ingen tillhörighet alls med till exempel den våg av unga franska filmregissörer som fått uppmärksamhet på senare år. Jag är inte som de andra. Jag tycker att jag håller mig på min egen kant.

Till den våg av franska filmregissörer som François Ozon talar om kan man säkert räkna Mathieu Kassovitz (Medan vi faller 1995), Laetitia Masson (Till salu 1998) och kanske även Erick Zonca (Änglars drömliv 1998). När man klumpar ihop dessa filmare brukar man prata om en påträngande socialrealism som gemensam nämnare, och i det sammanhanget känns Ozon väldigt avlägsen. Hos honom märks snarare en förkärlek för det drivet stilistiska, komiskt makabra och svartsynt poetiska. I Ozons huvud stavas filmmediet "form", "stil" och "genre" i stället för "politik" och "realism".



- Jag har älskat film sen barnsben. Min pappa hade en super-8-kamera och han brukade filma oss i familjen. När jag var i 13-årsåldern började jag göra kortfilmer själv, ofta tillsammans med mina syskon.

Nio år senare, med över trettio super-8-filmer i bagaget, plus en filmexamen, blev han antagen till den prestigefyllda filmskolan La Femis i Paris. Året var 1990 och François Ozon var 22 år gammal. Under åren som följer är han härligt produktiv och gör 14 kortfilmer i olika format. Med The Little Death (1995) inleder han ett fortgående samarbete med produktionsbolaget Fidélité Productions och han blir internationellt uppmärksammad för de erotiskt anspända A Summer Dress (1996) och See the Sea (1997).

Han långfilmsdebuterar 1998 med den svarta farsen Sitcom som gör succé vid filmfestivalen i Cannes samma år. Filmen är en hejdlös demontering av allt vad borgerlig familjeidyll heter och utspelar sig formsäkert inom husets väggar, precis som en sitcom ska göra. Ozon vräker också på med alla möjliga sexuella perversioner och rollspel i det heliga familjehemmet och spär på ett rykte om sig själv som provokativ queer-filmare. Han blir betraktad som en regissör med en särskild upptagenhet vid sexuella överskridanden, identiteter och maktstrukturer. Vilket inte blir mindre intressant när han två år efter Sitcom filmatiserar den store Rainer Werner Fassbinders allra första teaterstycke, skrivet vid 19 års ålder.



Resultatet blev den fantastiska Vattendroppar på brännande stenar, ett psykologiskt komplext kammarspel som handlar om ett homosexuellt förhållande mellan den 50-årige Leopold och den 19-årige Franz, en relation som kompliceras när deras före detta flickvänner dyker upp. I sedvanlig fassbindersk anda, och med minutiöst genomförd 70-talsrekvisita, är filmen en noggrann studie i makt och underkastelse, sexuell och social identitet. Och med bravur gestaltas Leopold av den franske skådespelarräven Bernard Giraudeau som lyckas ge honom precis rätt mått av fascistoid lynnighet. Men hur kommer det sig egentligen att François Ozon är så intresserad av att skildra sexuella mönster?

- Vilken idiotisk fråga! Om du verkligen kände till din egen sexualitet skulle du inte fråga. Det handlar absolut inte om att provocera. Sex är ett sätt att uttrycka sig utan ord och vi uttrycker oss väldigt mycket genom sex. Genom sexualiteten definierar vi också oss själva och hittar vår identitet. Mina filmer vill spegla just detta; olika identiteter, olika lustar.

- Att skildra sexualitet handlar också om att definiera karaktärerna, att få dem att upptäcka saker hos sig själva. Genom deras sexualitet kan man skildra deras personer utan att behöva förklara och berätta så mycket. Man kan säga väldigt mycket bara genom att filma deras lustfyllda kroppar.



Så talar faktiskt en riktigt god berättare. Men det är knappast som sådan François Ozon har blivit omtalad, snarare som en självmedveten slyngel som friskt spetsar till stilar och konventioner. Hans dragning till våldsam stilisering blev särskilt påtaglig med andra långfilmen The Criminal Lovers, en psykotisk blandning av Bröderna Grimm-saga, sexthriller och tonårsskräckfilm som visades vid filmfestivalen i Venedig 1999. Därifrån kan steget tyckas vara långt till stramheten i Vattendroppar på brännande stenar. Hur går det till, hur får filmerna sina utseenden?

- Till att börja med har jag oftast en allmän idé om hur filmen ska se ut, berättar Ozon. Men när jag börjar jobba med skådespelarna och med inspelningen på plats så förändras mycket under arbetets gång. Jag försöker dock alltid anpassa filmens stil till vad berättelsen kräver och följa den linjen.

- Jag frågar mig faktiskt aldrig om jag har en särskild stil som regissör. Det intresserar mig inte! Jag försöker alltid ge mig ut på okänd mark och utforska nya områden. Men det finns ju vissa regissörer som alltid gör samma film, som alltid berättar samma historia, och det leder ju till att alla deras filmer har samma stil. Jag vill göra film om saker som jag inte är bekant med för att hela tiden lära mig något nytt och utvecklas. Jag gillar att ta avstamp i en specifik genre och sedan försöka utveckla den och tillföra något nytt.



I Under sanden, Ozons fjärde långfilm, märks ett nytt och dämpat anslag. Där finns ingenting spektakulärt och genrebrytande, snarare något stillsamt kontrollerat och djupt känslomässigt. Filmen handlar om den medelålders Marie som förlorar sin make Jean i en drunkningsolycka. Sorgen, eller snarare oförmågan att hantera den, blockerar hela hennes tillvaro. Jämfört med Ozons tidigare filmer är rytmen en helt annan - utdragen, impressionistisk och ljuvligt exakt.

- En films rytm är alltid sprungen ur berättelsen och i Under sanden handlar det om en inre rytm. En äldre kvinnas inre rytm. Det gäller alltid att hitta en rytm som hör till en karaktärer och här handlar det om en individ som är i ett tillstånd av förnekande – på gränsen till galenskap. Det är på alla sätt en väldigt subjektiv film.

- Mina andra filmer har dock en helt annan rytm. Vattendroppar på brännande stenar är till exempel en mer ”objektiv” film som spelar på det teatraliska och har en viss distans i gestaltningen. Den utspelar sig också under lång tid och har en del kraftiga sammanfattningar i berättandet, vilket inte alls finns i Under sanden till exempel.



I Under sanden finns inte heller de slutna rum som i så hög grad präglar både Sitcom och Vattendroppar på brännande stenar. Där finns en tyglande effekt i både regi, kameraarbete och scenografi som effektivt spelar mot filmernas olika teman på identitetssökande och maktspel. I Under sanden gäller det omvända, filmen är luftig och rörlig och det graciösa kameraarbetet kontrasterar mot Maries inre låsningar. Hon spelas fullkomligt överlägset av aktrisen Charlotte Rampling, den engelskfranska fotomodellen och skådespelerskan som de flesta minns från Liliana Cavanis Nattportiern (1974) och Alan Parkers Angel Heart (1987). Själv minns jag henne bäst från Woody Allens Stardust Memories (1980) när hon sval som en höstvind läser Schopenhauer under en filminspelning.

- Hon var självklar för rollen, berättar Ozon. Hon kände starkt för berättelsen och bär på erfarenhter som liknar Maries. Dessutom är hon en vacker kvinna i 50-årsålern som som accepterar att visa upp sig i baddräkt!

I sin senaste film 8 kvinnor som är under inspelning och beräknas ha premiär nästa år har François Ozon lyckats med bedriften att samla stora delar av Frankrikes kvinnliga skådespelarelit. I rollerna ses Catherine Deneuve, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danièle Darrieux, Isabelle Huppert, Virginie Ledoyen, Firmine Richard and Ludivine Sagnier.

- Rent estetiskt tycker jag det är mer givande – och vackrare – att arbeta med kvinnliga karaktärer. De är ofta mycket rikare än manliga karaktärer, mer reflekterande, djupare, mer bekymrade och svårmodiga. Min erfarenhet är också att kvinnliga skådespelare är mer intelligenta än manliga.



Ozons slutna rum och genremedvetenhet verkar också göra comeback i 8 kvinnor...

- Javisst, det handlar om åtta kvinnor instängda i ett hus. I början av filmen blir en man mördad och spåren leder till en av dessa åtta kvinnor – men vem?

Tankarna går till både Alfred Hitchcock som hans efterföljare Claude Chabrol (den borgerliga familjens ständiga fiende). I François Ozons referensvärld är också Chabrol ständigt återkommande vid sidan av regissörer som Larry Clark, Ingmar Bergman, Jean-Luc Godard, David Cronenberg och fotografen Nan Goldin. Plus Fassbinder. Och fransmannen Eric Rohmer, en annan trägen relationsskildrare.

- När jag började filma med min super-8-kamera var jag väldigt influerad av Eric Rohmer. Hans filmer är gjorda med små medel men är ändå mycket sofistikerade och intressanta till innehållet, väldigt välskrivna och genomtänkta. Rohmer betydde mycket för mig, hans berättelser var av ett slag som jag själv kunde genomföra.

I dag är François Ozon själv betydelsefull. Efter närmare 20 filmer är han en av dagens mest intressanta franska filmskapare. Nej, förresten: en av dagens intressantaste filmare över huvud taget. Som ni märker har han ett skönt ego – en förutsättning så god som någon.