En kompromisslös kompromiss

Kanske riskerar jag att nedvärdera David Murray och hans Black Saint Quartet om jag kallar deras Sacred Ground för årets bästa kompromiss. Låt mig istället säga att det är årets mest kompromisslösa kompromiss.

På avstånd kan man nämligen enkelt se hur väl Sacred Ground passar den internationella jazzmarknaden. Det är strålande vardagsrumsjazz (som min kompis Markus Axelsson uttryckte sig) från den amerikanska jazzens mest rättrogna toppskikt. David Murray, grundare av World Saxophone Quartet, är en av de mest produktiva saxofonisterna med en karriär före 80-talet och han har ett band av minst lika stabila trotjänare – gamle frijazzlegendaren Andrew Cyrille på trummor, Ray Drummond på bas och den utomordentliga pianisten Lafayette Gilch som har fått ersätta sin bortgångne lärare John Hicks. Slutligen så Cassandra Wilson. Hon inleder och avslutar plattan med sin aukoritära närvaro och kärva ton. Ingenting kunde vara mer kännbart.

På pappret är allting helt "rätt" med Sacred Ground. Vill man vara krass kan man säga att Cassandra Wilsons gästspel flyttar fram Murrays kommersiella positioner betydligt. Om det nu inte vore för att musikens stamträd går långt förbi 60-tales frijazz och modala frihet, bort till 30-talets Kansas City-swing och vidare ned i den smutsiga afroamerikanska historien på bomullsfälten i Södern. Och för att Sacred Ground skapades ur den sammanbitna indignationen över ännu ett av den amerikanska historiens övergrepp – porträtterat i Marco Williams film Banished om hur svarta amerikaner systematiskt fördrevs från sina gårdar i kölvattnet efter inbördeskriget, en film som David Murray skrev musiken till. Och för att Murray bad sin vän poeten Ishmael Reed författa två texter till Cassandra Wilson utifrån just detta tema.

"We come back to claim.. Our deepest legacy..."

Så har du plötsligt ett stycke pan-afrikanskt vredesmod i ditt vardagsrum. Och du har två av de största och vackraste rösterna i dagens jazz som berättar för dig.

David Murray har länge valt att justera traditionen inifrån för att säga det han vill ha sagt. Han skolades i det sena 60-talets frijazz, med Albert Aylers falsettoner och spruckna fanfarer i öronen, och började bygga sin karriär på 70-talets Loft-scen i New York med Sam Rivers som mentor och Stanley Crouch som informell pr-man. Sedan vände han sig plötsligt om och gick tillbaka till traditionen. Till Ben Webster och Coleman Hawkins. Men det intressanta är att denna återkoppling – eller snarare inkorporering – ständigt har filtreras genom 60-talets frihet och insikt om att man kan spela vilka toner som helst, hur som helst, så länge man lägger ut trådar som lyssnarna kan följa. På så vis kan David Murray flyga fritt genom de spräckta tonernas universum, med atonala punktinsatser och skalglidningar, för att sekunden senare landa i välkända riff på en trygg harmonisk plattform.



Sacred Ground är inget undantag. David Murrays saxofon och basklarinett liknar mer och mer en gigantisk drake, en jazzimprovisationens midgårdsorm som slingrar sig fritt över modala skalor, smeker din kind i det nedre registret och sprutar fria toner mot skyn. Rytmsektionen både lyssnar och dirigerar medan Lafayette Gilchs porlande riff lägger milsvidda vattenbäddar under Murrays spruckna eldflugor. Kan ni höra vemodet? Lyssna noga. När de spruckna tonerna används som stilgrepp har frijazzens etos reducerats till ett manér. Då ska man påminna sig om varför den första tonen egentligen spräcktes, om vad det var för känslor som gjorde att de rena tonerna inte räckte till. Kärvheten, frustrationen och indignationen, det är vad som gör Sacred Ground till en av årets bästa jazzplattor.

Så har frijazzens etos letat sig in i ditt vardagsrum utan att du har kunnat protestera eller någonsin kommar att göra det.