måndag, juni 11, 2007

Fortsatt debatt...

Debatten på Rootsy.nu fortsätter och undertecknad har fått ta emot både en rad spydiga påhopp och en del rakryggat försvar (tack!). Uppenbarligen måste jag ha trampat på några ömma tår och får stå mitt kast, harmlöst som det är.

Men det finns någonting långt mycket mer intressant och allmängilitigt i den här diskussionen. Läser man mellan raderna träder bilden fram av en musikkritik som desperat försöker befästa sin roll och identitet i ett medielandskap som förändras allt snabbare, där traditionella kunskapshierarkier rivs ned och fler röster gör sig hörda, med en alltmer fragmenterad musikindustri som fond.

Det är spännande läsning faktiskt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Håller helt med dig. Ett paradigmskifte inom jazzjournalistiken vore inte en dag för tidig. Speciellt när man inte ens som vän av jazzens förgreningar känner lockad att läsa recensionerna i sveriges största tidningar. Fascisten gillar nog att någon står upp för gammal unken tradition. Agda 84 har nog bättre saker för sig.

Tobydammit sa...

Ja, det finns uppenbarligen ett stort behov av en vassare jazzjournalistik att döma av de läsare som hört av sig. Eller gör det det, drar alla som är intresserade ändå till amerikanska bloggar och tidningar? Jag betonade i den här debatten, kanske lite väl undfallande, att jag inte primärt betraktar mig själv som jazzkritiker - helt enkelt för att jag inte vill låsa in bloggen i ett fack utan ha friheten att skriva om vad som faller mig in. Nu har givetvis alla skribenter något sorts kvalitetsansvar (en bloggare märker det på trafiken), men det kan nog inte bli mer konkret än hos en betald kritiker på en tidning. Och min kritik mot Sven Malm var just i egenskap av betalande läsare, jag bidrar trots allt till hans lön.

Att det blev stor sak av min "dramatisering" kring ålder och generation är också lite anmärkningsvärt. Min förhoppning var förstås att man som läsare skulle småskratta lite åt en uppenbart raljant beskrivning, oavsett om man håller med mig eller inte. Nu togs varenda ord förbluffande nog på blodigt bokstavligt allvar.

Kritiken kvarstår dock.