söndag, december 24, 2006

Tomten som inte finns längre

Det är julaftonsmorgon och jag ligger i sängen uppe i Skellefteå. Det är inte särskilt kallt. Vi har ju den varmaste vintern sedan 1962 och nu verkar de flesta inse vad det beror på. Men det är väldigt mysigt här uppe. Min mamma har minst femtio tomtar i sin lägenhet.

Apropå tomtar tänker jag osökt på Robert Altman. Som ni vet dog han ju för drygt en månad sedan 81 år gammal och filmvärlden blev ett av sina besynnerligaste original fattigare. Besynnerlig, eftersom han lyckades göra sina filmer i skepnaden av stora Hollywoodproduktioner med massor (gärna just massor) av stjärnor men ändå hela tiden med sin egna agenda och personlighet. Han var, som Martin Scorsese har uttryckt det apropå Alfred Hitchcock och Samuel Fuller, en av de stora "smugglarna". Men det som intresserar mig mest hos Robert Altman är hans förmåga att nå till djupet av det mänskliga beteendet, med alla dess begär och bevekelser, genom sin fina känsla för det absurda.



Själv tycker jag till exempel att Dr T och kvinnorna (2000) med Richard Gere och ett harem av blondiner är ett litet mästerverk. Alla andra hatar den. Jag kallar den missförstådd och älskar den ännu mer. Den utspelar sig i en hysterisk Texasmiljö men känns mest som en farsartad och melodramatisk dröm. Eller en märklig blandning av bröderna Marx och Federico Fellini. Här slår situationer plötsligt över i någonting helt oväntat, karaktärer beter sig aningen (men bara aningen) skruvat och det är som om berättelsen drivs av en alldeles egen inspiration och trotsar de realistiska koderna på sitt eget hemliga sätt. Så var det redan i Altmans genombrottsfilm MASH (1970).

Kanske är Robert Altmans filmer det närmaste vi kommer en filmisk motsvarighet till jazzen. Ja, storbandsjazzen då alltså. Han var filmens egen Duke Ellington. Tänk på Gosford Park (2001) och hur han inom berättelsens strikta ramar liksom improviserar sig fram genom den stora skådespelarensemblen. Han använder dem som stämmorna i en stor orkester för att hitta nya ingångar till mordgåtan. Precis som ett melodiskt tema. Okej att Altman lånade det mesta från Jean Renoir och hans Spelets regler från 1939, en annan filmregissör som egentligen var jazzarrangör innerst inne, för han var ju ändå alltid bäst när han hade ett starkt manus eller en tydlig förlaga att improvisera kring. Och han gjorde det med hjälp av den där stora orkestrerade dramaturgin och det stilbildande bildspråket där en rastlös kamera slingrar sig fram genom bildrummet och otroget drar från person till person. Han fulländade egentligen denna stil redan med Nashville (1976) men det var med Short Cuts (1993) som den blev riktigt stor och inflytelserik. Jag såg det senast rippad i avslutningen till Ernst Billgrens svajiga AK3.

Allt detta gjorde Robert Altman, i sina bästa stunder, till en av de absolut bästa metafilmarna någonsin. Det är viktigt att betona "bästa stunder" eftersom han var så sjukt ojämn, vilket i och för sig bara gör honom mer intressant. Tänk på den underskattade Pret-A-Porter (1994), hans kongeniala skildring av modeveckan i Paris. Det är så symfonisk och metanarrativ att man häpnar. (Kjell Häglund har förresten skrivit en grym text om den på sin blogg med anledning av Altmans död.)



Men den film jag framför allt vill komma till är Spelaren från 1992 med Tim Robbins i en svettig paradroll. Jag hade nyligen glädjen att se om den mest av slump på TV4 Film och jublade över hur bra den fortfarande är. Spelaren blev Robert Altmans andra genomborottsfilm efter ett blekt 80-tal och innebar även ett genombrott för mig personligen. I början av 90-talet började jag nämligen så smått upptäcka att det fanns en filmvärld bortom Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger. Och tillsammans med Woody Allen öppnade Robert Altman dörren till ett helt nytt sätt att uppleva film. På köpet kom ett lite större kulturellt kapital, ett något skarpare intellekt och ett rikare liv generellt. Eftersom både Altman och Allen verkade i en amerikansk kontext blev klivet från Die Hard lite kortare. Hade jag sett Luis Buñuel då hade jag antagligen gapat oförstående. När jag såg Altman kände jag febril upphetsning över vad film kunde vara.

Spelarens makalösa öppningscen är en virtuos 5-minuterstagning där filmbossen Griffin Mill anländer till sitt kontor på studioområdet. En noga genomtänkt parafras på Orson Welles inledning av Touch Of Evil (1958) och en hyllning som blivit minst lika klassisk och magisk som sin förlaga. Själv lovsjöng jag den förbehållslöst i en magisteruppsats i filmvetenskap ägnad just långa tagningar. Helt ärligt tror jag det var Robert Altman som fick mig att skriva den från första början.

Spelaren har allt jag älskar hos Robert Altman. De långa kameraåkningarna, absurditeten i den ironiska polisutredningen och den berättarmässiga komplexiteten i den mordintrig som tvinnas in i ramberättelsen - alltihopa på ett sätt som säger massor om filmkonstens själva väsen. Plus alla cameoroller, de uppskruvade manuspitcharna och den gåtfulla kärlekshistorien mellan Tim Robbins och Greta Scacchi. Och inte att förglömma Robbins förfärliga kostymer och slipsar.

Se Spelaren om du inte har gjort det. Se den igen och igen. För att hedra och minnas den gamle tomten Robert Altman och för att den 15 år senare är en av årets bästa filmer. Ironiskt nog är Altmans senaste och sista film A Praire Home Companion inte det.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bra text men nog är det väl Tim Robins, inte Burton, som gör en paradroll. Inte min mening att vara en besserwisser men tycker bara att det kunde vara på sin plats att påpeka ett så uppenbart slarvfel så att du kan korrigera texten.

Tobydammit sa...

Tackar ödmjukast för den skarpsynta korrekturen. Kul att du gillar texten annars!