Tjänstledigt.

Hej, det är jag igen. Det är snart en månad sedan sist. Jag vet, jag borde ha hört av mig och sagt att jag varit semesterledig. Har någon saknat mig? Inte jag själv i alla fall. Inte just nu. Det cirkulerar lite för många andra saker i mitt liv för att jag ska hinna blogga.

Dessutom är jag inte så inspirerad just nu. Inte ens Isaac Hayes tragiska död kunde tvinga ur mig ett inlägg. Inte heller Karl-Martin Almqvists som vanligt majestätiska Stretching A Portfolio som jag fick för två veckor sedan. Inte ens japanska Jazzy Sports nördiga hiphop som jag lyssnar på just nu. Eller den sublima Strange Overtones – förra veckans försmak till David Byrne och Brian Enos nysläppta Everything That Happens Will Happen Today, uppföljaren till den 27 år gamla My Life In The Bush Of Ghosts som jag hittade på fin vinyl en vacker julidag i Seattle i år.

Inte ens den. Då är det illa. Jag tar härmed tjänstledigt från Tobydammit & Co.

Jag behöver bli inspirerad igen. Det har blivit 190 inlägg hittills. Tusen tack alla ni som läst! Ni som vill får gärna maila mig, eller kommentera, så hör jag av mig när jag är på banan igen. Om nu era RSS-läsare skulle svika.



Men låt mig avsluta med någonting som faktiskt fick igång mig. Jag hittade Singer-Saints av en slump via Google Images och steg rakt in i ett väldigt eget MP3-blogguniversum. Just det, i den digitala optimala tillgänglighetens tid känns ju snart ingenting exklusivt längre och det genuint personliga håller ofta på att devalveras på kuppen. Men Joe Sarno presenterar stolt sin spretiga, men samtidigt tveklöst konsekventa musiksmak. Här blandas minimalism, bossa, evergreens, 60-talssoundtracks, post-rock, cooljazz, tropicalia, no wave och frijazz – både intuitivt och associativt. Här finns så många trådar som man aldrig hade kunnat drömma om att få dra ihop. Det har redan blivit många självbespeglingar, önskedrömmar, utgrävningar och uppvaknanden.

Till exempel den makalösa hyllningsplattan Amarcord Nino Rota som jag inte alls visste fanns. Jag älskar ju som ni vet Fellini och är särskilt svag för Nino Rotas surrealistiskt vemodiga och karnevaliska melodier. Att valda delar av New Yorks konstrockscen och jazzvärld i början av 80-talet skulle gå samman under ledning av Hal Willner och hylla Nino Rota lät mest som en bisarr önsketanke. Att Debbie Harry och Steve Lacy skulle vistas på samma skiva, tillsammans med bröderna Marsalis? Är det sant? Att Jaki Byard – denna formidabla pianist, detta stabbiga geni som inte ens Charlie Mingus kunde tämja – skulle göra solopiano av Nino Rotas ledmotiv till La Strada kunde jag faktiskt inte föreställa mig skönheten av. Jag blev tårögd för ett kort ögonblick.

Att min långvariga jazzpassion och sliriga förälskelse i det tidiga 80-talets no wave-pop – i kölvattnet efter dess massiva påverkan på de senaste årens klubbmusik och min nytända fäbless för David Byrne – skulle förenas med min snobbigast cineasm hade jag kort sagt aldrig kunna drömma om. Enrico Ravas och Giovanni Tommasos tre år gamla La Dolce Vita med jazztolknignar av den italienska filmens klassiker lät mig ana en möjlighet som jag hade glömt.

Sådana upptäckter sparkar igång vem som helst. (Nästan.) Kanske dags att se Julietta och andarna igen.

För övrigt får jag rekommendera El Reza, Keytars & Violins, Soundcloud och Jamendo. Och till sist - kanske för sista gången hoppas någon av er - här är vad jag lyssnar på annars:

Wild Wild Life 3.42 Talking Heads "True Stories"
Strange Overtones 4.18 David Byrne and Brian Eno "Everything That Happens Will Happen Today"
Interlude From Juliet Of The Spirits 0.34 Dave Samuels "Amarcord Nino Rota (I Remember Nino Rota)"
Amarcord 7.49 Jaki Byard "Amarcord Nino Rota (I Remember Nino Rota)" Jazz
Finster 4.12 Eine Kleine Nacht Musik "Eine Kleine Nacht Musik"
Cue 5.01 Cornelius "Gum - ep"
Parla 8.17 Naruyoshi Kikuchi Dub Sextet "The Revolution Will Not Be Computerized"
Un Heure 3.51 Sebastien Tellier "Sexuality"
Fraud 01 1.22 Mr.Suitcase "Frauds"
Paper Moon 5.12 Booka Shade "Movements"
A Time for Love 4.53 Elvin Jones "Merry-Go-Round"
To Climb The Cliff 3.44 Antena "Camino Del Sol"
Pra Você Que Vai Chegar 2.46 Claúdia "Você, Claúdia, Você"
Vai E Vem 2.27 Claúdia "Você, Claúdia, Você"
Heater (Diplo Remix) 3.57 Samim "Heater"
Weldon 6.01 Timo Lassy "The Soul & Jazz Of Timo Lassy"
Limbo 4.59 Bryan Ferry "Bête Noire"
Problemes Damour (Dub) 6.10 Alexander Robotnick "The Dark Side Of Disco Vol.1"
Melody for Bu 7.23 Harold Vick "Don't Look Back"
Time (Caharsia Mix) 4.14 Pluramon "Colette Cap & Pep!New!!!" Unclassifiable
Black Cherry 4.50 Goldfrapp "Colette Cap & Pep!New!!!"
Second Wind 6.54 Magnus Broo Quartet "Painbody"
Naoka's F 6.06 Syclops "I've Got My Eye On You"
So Special (Feat Rozzi Daime) 3.35 Sa-Ra "The Hollywood Recordings"
And If (Feat Ty Of Ty & Kory) 2.37 Sa-Ra "The Hollywood Recordings"
Talk To The Rain 3.00 Spring "Talk To The Rain"
You're So Hard To Forget 2.57 Spring "Talk To The Rain"
Allure 4.06 Jay-Z + DJ Danger Mouse "The Grey Album"
Gee Sam Gee 6.38 Yusef Lateef "Club Date"
Barefoot in Beverly Hills 4.07 Grace Jones "Inside Story"
You Rented A Space 3.25 Cristina "Funky Nassau - The Compass Point Story"
Black and White 5.23 Hans Koller Big Band "New York City"
I Wonder 2.57 The Willowz "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Peer Pressure 1.13 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind" Soundtrack
She's Like Gravity 3.31 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
The Night Has A Thousand Eyes 6.05 Steve Kuhn "Childhood Is Forever"
Darkness 3.10 The Police "Ghost In The Machine"

Mary m.fl.

Skärgården tog mig bort från både uppkoppling och jazzfestival. Dock hann jag se Mary J Blige och Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio i onsdags. Givetvis två fundamentalt olika akter och upplevelser. Den ena glassig, bling bling och högenergisk, den andra ödmjuk, lågmäld och kort sagt väldigt svensk.

Låt mig börja med de sistnämnda. Ludvig har jag förstås en förutsägbart stark relation till. Nina Ramsby har jag ingen relation till alls, förutom att jag från första stund gillat hennes textsättning av Ludvigs Just Her Weekend Fling – både idé- och textmässigt. Och det var där det började. Hon skrev texten på eget initiativ och nu stod de på jazzfestivalens mindre scen med ett formaliserat samarbete, ett gemensamt band faktiskt, och hade redan hypats av dagstidningarna. Och? Det lät bra. Inte innovativt eller djärvt. Snarare sådär rakt och innerlig som svensk vokaljazz låter när den är som bäst.

För det lät oväntat mycket svensk vokaljazztradition om det hela. Förmodligen mer än det är tänkt, defintivt mer än i de inspelningar jag hört, säkert med nästan omedvetna drag av den jazzvistradition som jag egentligen inte alls diggar. Delvis beror det nog på att Ludvig Berghe Trio är en sådant råjazzigt band att de aldrig skulle kunna spela varken rak eller kantig pop. Samtidigt är de ju mer amerikanska än svenska. Kanske beror det på Nina Ramsbys mjuka svenska röst och abstrakta texter, i märklig konstrast till hennes extremt androgyna hållning. Jag vet inte. Jag var i alla fall positiv, tagen och partisk. Kanske gillar jag det med den slöa förhoppningen om att de ska bryta mycket mer ny mark framöver.



När det gäller Mary är jag om möjligt ännu mer partisk. Man kan ha hundra invändningar mot spelningen på Skeppsholmen. Man kan vara sur och tycka att den var klinisk och opersonlig. Själv tyckte jag att en av behållningarna var att bevittna en så minutiöst hårdförpackad show. Ingenting är oplanerat. Hårt hållen klickar den in på drygt en timme. Inte många minuter, eller kronor, extra. Ungefär som när Jay-Z spelade på Globen för en månad sedan – exakt en timma och åtta minuter. Man kan också tycka att hon inte spelade sina bästa låtar. All That I Can Say? Nej. Fast några viktiga toppas nåddes ju med No More Drama och tidiga Real Love.

Man kan även tycka att hennes mellansnack tangerar Oprah, om man inte förstår det som en självklar del av ett samtida R&B-manér och välvilligt hör ekon av en äldre väckelsetradition. Man kan tycka att hon är en diva som inte tar av sig solglasögonen. Eller inte. Allting är viktiga komponenter av en lång amerikansk soultradition. Som att tala om sig själv i tredje person till exempel. Men i slutändan är det förstås garnityr. Självfallet handlar det om rösten. Den där himmelska rösten. Som kan lyfta vilken skitlåt som helst i mina öron och göra den där miniatyrscenen på Skeppsholmen till ett palats i mitt huvud.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Early Move 5.53 Timo Lassy "The Soul & Jazz Of Timo Lassy"
Shadows (M83 Remix) 6.16 Midnight Juggernauts "Dystopia"
Let This Day Be 2.35 Martha Reeves & The Vandellas "Watchout!"
I'm Ready For Love 2.54 Martha Reeves & The Vandellas "Watchout!"
Dancing Slow 2.18 Martha Reeves & The Vandellas "Dance Party"
I'll Do That, The Booty Mix - Andre' Featuring Emma 3.39 André f/ Emma "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
Departure #1 5.24 Stanley Cowell "Musa - Ancestral Streams"
Shoot The Pump 3.29 Loose Joints "The Dark Side Of Disco Vol.1"
Public Service Announcement 2.45 Jay-Z + DJ Danger Mouse "The Grey Album"
Good Life 3.28 Kanye West Ft T-Pain "Graduation"
On the Nile 12.35 Charles Tolliver "The Ringer"
2nd Movement 2.42 Roberto Cacciapaglia "Colette Cap & Pep!New!!!"
Selè Senè Fetrèt 3.27 Alèmu Aga "Colette Cap & Pep!New!!!"
Ibad 4.08 Bernard Szajner "Colette Cap & Pep!New!!!"
Papa Legba 5.56 Talking Heads "True Stories"
Round Town 3.25 Elvin Jones "Merry-Go-Round"
Lady O K'pele 2.28 Lizzie Mercier Descloux "Funky Nassau - The Compass Point Story"
Dance Sucker (Francois Kervorkian Mix) 6.17 Set The Tone "Funky Nassau - The Compass Point Story"
The Chill Of Death 7.42 Charles Mingus "Let My Children Hear Music"
No Kinda Man (Chloe Remix) 8.55 Junior Boys "No Kinda Man"
Manty 3.32 Sebastien Tellier "Sexuality"
J'aurais Bien Voulu 2.30 Jacques Higelin "Saravah for Café Après-Midi"
Comment Ca Va 1.40 Brigitte Fontaine & Areski "Saravah for Café Après-Midi"
Vent D'Automne 1.48 Brigitte Fontaine & Areski "Saravah for Café Après-Midi"
Throw It Away 5.04 Jeffrey Smith "Down Here Below"
Skyline 5.10 Hans Koller Big Band "New York City"
On The Grid (Re-Mix Dub) 9.29 Lime "The Dark Side Of Disco Vol.1"
June Evenings 4.02 Air France "No Way Down"
Painbody 5.43 Magnus Broo Quartet "Painbody"
Mr. Blue Sky 5.03 Electric Light Orchestra "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Collecting Things 1.14 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Bookstore 0.52 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Indo-Jazz Fusions: Subject 6.22 Joe Harriott & John Mayer Double Quintet "Indo-Jazz Suite/Indo Jazz Fusions"
Gimme Little Sign 3.47 Maxine Harvey "This Is Lovers Rock (1978-1988)"

Get Carter!

När Stockholms jazzfestival invigdes av James Carter på Fasching igår (om man nu inte räknar världsrekordet som en invigning) var det en super-size-portion råenergi som serverades. Själv gapade jag stort, eftersom jag inte hade sett någon amerikansk jazz under min USA-semester.

Det är också alltid med en sorts genant storögd förtjusning man kollar in de amerikanska namnen när de väl dyker upp i Stockholm, väl medveten om hur ihåligt det är att prata om autencitet och lägga nästan metafysiska värderingar i det afroamerikanska uttrycket. Fast redan när den storväxte James Carter stiger upp på scenen i pösig pyjamasliknande kostym, jazzhatt och brett leende, med saxar, basklarinett och flöjt i händerna, samt gigantiska lungor ska det visa sig, är det uppenbart att vi svenskar aldrig kan - eller ens borde vilja - skapa den här typen av jazz.

När James Carter slog igenom i mitten av 90-talet med plattan Conversin' With The Elders hyllades han som en pånyttfödd Coleman Hawkins med fötterna nedtryckta i jordig swing och han fick givetvis spela Hawkins, typ, i Robert Altmans Kansas City. Han var en del av en osorterad våg under 90-talet, tillsammans med bl a Joshua Redman, där bluesen fick nytt blod och kreativ förnyelse av nästa generation jazzmusiker.



James Carter vet också vad som förväntas. På professionellt amerikanskt vis är det publikfriande från början till slut. Första låtan är en nästan löjligt våldsam urladdning bluesbebop. Det är ett fläskigt skyfall av licks, chops och speedswing som intressant nog ofta spricker sönder i saxofonvrål som är så fryntligt leende att de aldrig någonsin skulle kunna kopplas ihop med en europeisk frijazztradition - även om Albert Ayler saligt svävar över de båda. James Carter dominerar. Han är ett rovdjur. Hans lungor tycks rymma timmar av toner och hans hjärna tömmer ögonblickligen jazzens stora bibliotek av fraser och licks för att elda på sitt egna fyrverkeri. Han är sinnessjukt virtuos. Stackars Curtis Taylor, hans pliktskyldiga sidekick på trumpet, som mest får stå och titta på när Carter flyger iväg a cappella. Det är lätt att tänka på Charlie Parkers stöddiga försprång och fysiskt grundade kreativitet. Det är många frontalattacker. Det är ren utmattningsjazz. Det är bara pianisten Gerard Gibbs som försöker mäta sig med Carters energi när han spelar med fötterna utan att det blir löjligt.

Ändå är det modernisten i James Carter jag gillar mest. När han byter till sopransax och basklarinett och blir "fri" på samma sätt som David Murray (som jag skrev om här). När Coleman Hawkins och Sonny Rollins muskler kompletteras med Archie Shepp och Albert Aylers ikonoklasm. Det är ironiskt nog i balladerna det bränner till mest. Precis som hos Murray. När ingen annan lever om i närheten. När han spräcker en ton, trasar sönder en skala och glider över tonerna. När han spottar och morrar genom den sköra sopranen.

Jag ska akta mig för att överbetona det "svarta", men självfallet finns det någonting hos James Carter som en svensk jazzmusiker aldrig skulle kunna efterlikna. Nästan vem som helst kan lära sig spela som Coleman Hawkins, men tonen kommer alltid att vara annorlunda. Och jag talar inte primärt om erfarenheter utan om ren fysik.

Road Trip

Nu är jag hemma igen. Tre veckor och åtta amerikanska delstater senare. Plus några dagar i Kanada. Jag har besökt delar av the US of A som jag verkligen älskar och varit på andra ställen som känts högst märkliga. Här kommer några intryck och ögonblick.