torsdag, maj 31, 2007

Att vila i 60-talet

Apropå den just avslutade filmfestivalen i Cannes passar jag på att lyfta fram en bortglömd överraskning bland 60-talets många tidstypiska soundtracks.

Någon som hört talas om den peruanske jazzpianisten Jaime Delgado Aparicio? Eller El Embajador Y Yo, en peruansk actionkomedi från 1966 i regi av en viss Oscar Kantor? Hade inte trott det. Jag hade heller ingen aning innan Jaime Delgado Aparicios soundtrack dök upp i brevlådan, utgiven på CD av spanska Vampi Soul och vidarebefordrad av svenska Colectivo, ett av många små livsviktiga distribtionsbolag som glatt spatserar längre och längre ut på den långa svansen i den alltmer fragmenterade skivindustrin.

Jag menar, peruansk filmjazzbossa – hur underbart smalt kan det vara? Men tots det var jag inte särskilt nyfiken från början. Vampi Soul, som specialiserat sig på att ge ut ge ut mängder av gammal salsa, obyskyr latinjazz och allehanda exotica, har nämligen en mer än lovligt svajig katalog. Ibland finns det faktiskt en anledning till att viss musik får ligga kvar under obskyritetens tjocka täcke, muttrade jag för mig själv när jag öppnade fodralet.



Men dåliga odds ger förstås desto bättre utdelning. Och ja, El Embajador Y Yo är en riktig pärla. Tusentals easy-listening-mods över hela världen tar cigarillen ur mungipan och jublar lågmält över att jazzpianisten Jaime Delgado Aparicio har kommit in i deras liv. De glider elegant ur sina loafers och dansar i bara silkesstrumporna på det blanka parkettgolvet, innan de varsamt placerar in El Embajador Y Yo i skivhyllan – mitt emellan Michel Legrands musik till Jacques Demys Flickorna i Rochefort och Quincy Jones soundtrack till Sidney Lumets The Pawnbroker.

Jag gör precis samma sak, imponerad av flera anledningar. Kanske främst för att Jaime Delgado Aparicio bara var 23 år när han med säker hand ledde en 50-mannanorkester genom sina kompositioner. Men också för att soundtracket motsvarar filmmusikens alla klassiska krav på narrativa melodier – melodier som varieras genom såväl tunga storbandsjazzarrangemang som flyktig balladbossa. Precis som hos mästarna John Barry, Ennio Morricone och Nino Rota, som Aparicio givetvis haft tillfälle att detaljstudera under en resa till Italien 1965.

Allra vackrast blir det när Patricia Aspillaga, som spelade filmens kvinnliga huvudroll, blåser mjuka bossakyssar på huvudmotivet i filmens enda vokala spår. Det är på den punkten som det för ett kort ögonblick blir unikt, i det mjuka latinska vemodet som man annars bara hittar i bossans saudade.

Så som det bara lät på 60-talet.

Som komplement till musiken från El Embajador Y Yo – filmen lär vi kanske aldrig få se – missa inte att ladda hem alla de Quincy Jones-sountracks som nu finns på Pharoah's Dance.

onsdag, maj 30, 2007

Debatt!

Mitt tidigare inlägg om jazzjournalistiken i SvD skapade både viss irritation och en ganska livlig debatt på Rootsy.nu. Diskussionen börjar här och här finns mitt svar.

onsdag, maj 23, 2007

Landshövdingen

(UPPDATERING: glömde skriva att Clifford Jordans In The World finns att hämta hem här.)

Den här veckan kunde knappast ha börjat mer explosivt. Nej, jag spisade varken Steve Reich eller Sonny Rollins. Istället åkte jag ut till Landet vid Telefonplan för att kolla in Sebastian Voeglers examenskonsert på klubben Jazzland. Okej, det har inte tagit tre dagar att återhämta sig, men det hade nästan kunnat vara så.

Det kändes nämligen som en smått historisk och mycket exklusiv kväll. Ungefär som att ha hängt på Gyllene Cirkeln i januari 1967 kan jag tänka mig, de där kvällarna då George Russell sprängde stället med sitt komplicerade storband. Jämförelsen är relevant på flera plan. Sebastian Voegler hade slitit i över ett år med några av de kompositioner han lät ett sanslöst maffig oktett framföra. Längst fram stod en linje av blåsare med Karl-Martin Almqvist och Johan Hörlén på sax och flöjt, Emil Strandberg på trumpet, Mats Äleklint på trombon och Jonas Eklund på valthorn. Filip Augustson lirade bas och Jonas Östholm piano. Längst in bakom trummorna, men samtidigt längst fram i termer av närvaro, satt Sebastian Voegler själv. Jag har aldrig hört honom så explosiv.



Stämmorna var komplexa, rytmiken tung, dynamiken drastisk, dramaturgin bitvis trollbindande och improvisationerna sprutade eld nästan rakt igenom. Jag måste säga att jag blev helt paff. Det fanns någonting mörkt, svettigt och förtätat över den här jazzkonserten som jag inte riktigt kan släppa. Den enda vettiga koppling jag kan göra just nu går till Clifford Jordans In The World som släpptes på Strata East 1972. Just precis, det där hårda Strata East-soundet ger en vink om hur Sebastian Voeglers storverk lät.

Kanske kom dramatiken från det att Voegler delvis verkade framföra musiken för en examinator från Kungliga Musikhögskolan. Jag tror det var så, och jag tror att det var gubben längst till höger i bilden som var den granskande. Han hade ett riktigt stenansikte och rörde förstås inte en min under hela konserten. Låt oss anta att han var trollbunden.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Gira Girou (Round 'n' Round) 3.26 Milton Nascimento "Courage"
Catavento 2.31 Milton Nascimento "Courage"
Water Kite 6.39 Enrico Rava "Quotation Marks"
Morro Velho 4.28 Milton Nascimento "Courage"
I'd Rather Dance With You 3.29 Kings Of Convenience "Riot On An Empty Street"
Live Long 2.57 Kings Of Convenience "Riot On An Empty Street"
Lattialla Taas / Venus (Acapella) 1.03 Uusi Fantasia vs Erlend Øye "DJ-Kicks"
2 After 909 / Intergalactic Autobahn (Acapella) 2.29 Justus Köhncke Vs. Erlend Øye "DJ-Kicks"
The Black Keys Work (Phonique Remix) 3.36 Erlend Øye "DJ-Kicks"
Larry Heard Presents Mr White "The Sun Can't Compare" / Estroe "Driven" 6.52 Ellen Allien "Fabric 34"
Oliver's Twist 6.06 Don Menza "Morning Song"
Separate 4.24 Rahsaan Patterson "After Hours"
Share Your Love 3.31 Leon Ware "Musical Massage"
Holiday (With M. Gaye) 3.27 Leon Ware "Musical Massage"
After Winter's Rain and Ruin 3.53 Mr.Suitcase "Leftovers"
No Comply 5.40 The Studio "Yearbook 1"
Sound Of Silver 7.07 LCD Soundsystem "Sound Of Silver"
El Elemento Del Bronx 3.03 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Vaya P'Al Monte 3.30 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Batucafro 4.45 Gerardo Frisina "The Latin Kick"
Short Visit To Malena 3.58 Enrico Rava "Quotation Marks"
Águre De Beber 2.48 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
O Mar É Meu Chão 3.23 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
You're Mine You 6.03 Lee Morgan "City Lights"
Train Above The City 3.05 Felt "Train Above The City"
On Weegee's Sidewalk 3.39 Felt "Train Above The City"
Run Chico Run 2.21 Felt "Train Above The City"
Come Away With Me 3.09 Guillemots "Through The Windowpane"
Through The Windowpane 3.39 Guillemots "Through The Windowpane"
April In Paris 6.23 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Paper man 6.06 Charles Tolliver "All Stars"
Dying in Africa (Mr.Suitcase small room club edit) 5.47 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
Snow Queen 4.13 The City "Now That Everything's Been Said"
I Wasn't Born To Follow 3.46 The City "Now That Everything's Been Said"
Now That Everything's Been Said 2.21 The City "Now That Everything's Been Said"
All Things Considered 8.34 Joe Henderson "Canyon Lady"
African Seeds 6.48 Gerardo Frisina "The Latin Kick"

tisdag, maj 22, 2007

Inte Andrew också...

Jag måste vara världens sämst informerade Andrew Hill-älskare. Världens bästa jazzpianist dog av lungcancer, 75 år gammal, för drygt en månad sedan.



Förbluffande nog släppte han så sent som förra året den kompromisslösa Time Lines på Blue Note. Vilket är - sjukt - starkt av någon med lungcancer. Den kraften, som märktes i varenda anslag och varenda paus, som fanns i varenda ton i hans skruvade skalor, kommer jag att sakna oändligt mycket. Precis som Greg Osby, Jason Moran och en hel värld av jazzälskare.

Ty Andrew Hill var ett av jazzens sista levande genier. Han var en av de sista monumentala innovatörerna. Själv hade jag förmånen att intervjua honom för snart sju år sedan och har efter det försökt skriva om honom så ofta det bara gått - typ här och här. Men främst vill jag nog rekommendera John Murphs fina artikel i JazzTimes, kanske den allra sista intervjun med Andrew Hill, som finns att ladda ned här.

måndag, maj 21, 2007

Jazzen i Sverige

För något år sedan gjorde SVTs Musikbyrån ett försök att porträttera den unga svenska jazzen. Bland de intervjuade fanns årets Jazz-i-Sverige-pristagare Nils Berg. Den rockjournalistiska infallsvinkeln var pinsamt given. Här framställdes en ny generation jazzmusiker som hade rocken som viktigaste influens och mellan raderna skulle man sluta sig till att deras jazz därför var särskilt vital och samtida. Men den viktigaste undertexten var förstås att alla rockfarbröder nu kunde sitta lugnt i båten och upptäcka jazzen på sina egna villkor.

Inslaget avslutades med att samtliga intervjuade fick den ledande frågan: ”Vad föredrar du, hårdrock eller funk?” Nils Berg var den ende som vågade svara ”funk”. Inte för att hans version av jazzen skulle vara särskilt funkig, utan snarare för att han på sitt eget stillsamma vis, vänligt men bestämt, skakar av sig alla bestämda kategoriseringar. Vilket gör honom till den mest intressanta jazzartisten i Sverige just nu. Vilket också betyder att Rikskonserter för första gången på länge – precis som i fjol när Fabian Kallerdahl fick priset – lyckats ge någon sorts relevans åt priset Jazz i Sverige.



Jag har flera gånger förklarat Nils Bergs storhet - typ här och här och här. Framför allt tillsammans med egna bandet The Stoner. På Sailors Fighting In The Dance Hall, hans Jazz i Sverige-platta, har han dock satt ihop ett helt nytt band som främst liknar en lös hållen arbetsgrupp i en prylbutik där alla har minst fyra uppgifter och byter instrument mest hela tiden för att skapa en så maximal ljudbild som möjligt. Förlåt, inte maximal i explosiv mening – det har aldrig varit Nils Bergs idé. Här är det detaljrikedomen och mikroarrangemangen som räknas. Han målar små landskap i akvarell när andra jazzmusiker fläker ut sig själva i abstrakt expressionism.

Vilket till exempel betyder att Leo Svensson på cello och såg ibland blir en överraskande mittpunkt, och att Mattias Ståhl spelar fantastiskt munspel vid sidan av sin obligatoriska vibrafon, marimba och klockspel. Och just där, i munspelet i Guacho Skiing, slås en känslomässig bro till Manhattan 1969 där John Voigts malplacerade texasplayboy försöker hitta sig själv, till tonerna av John Barrys makalösa soundtrack i John Schleisingers Midnight Cowboy. Men det är i mitt huvud, kanske bara i mitt huvud.

När allt kommer kring är alltså Sailors Fighting In The Dance Hall en magnifik jazzplatta av ett gäng jazzmusiker som sedan länge slutat bry sig om hur jazz ska låta. Som plockar upp influenser från nästan vad som helst – hardbop, electronica, sjömansvisor, postrock, minimalism, friform, indiepop och soul – och är mer intresserade av att måla de där landskapen med så exakta färger som möjligt, hellre än att skryta om sina olika penselföringar i halsbrytande improvisationer.



Jag kan inte riktigt säga samma sak om samlingsplattan Contemporary Swedish Jazz som Caprice släpper nästan samtidigt som Nils Bergs lilla mästerverk. Här finns 25 handplockade spår med det bästa från svensk jazz de senaste fem åren. Här finns i princip samtliga verksamma generationer representerade: från Jonas Kullhammar och Nils Berg till Esbjörn Svensson och Peter Asplund till Bobo Stenson och Ulf Wakenius. På musikaliska grunder är urvalet givetvis oklanderligt. Men den pliktskyldiga bredden gör samlingen uddlös. Här finns ingen vägledande vinkel. Här finns ingen prioriterad idé om vart den svenska jazzen är på väg. Det som borde sticka ut sticker inte ut.

Allting samlas under en minsta gemensamma nämnare om vad (svensk) jazz ska vara, vilket understryks av det snygga men förvirrade New York-motivet på omslaget. Ironiskt nog är detta raka motsatsen till vad Sailors Fighting In The Dance Hall står för.

måndag, maj 14, 2007

Modernism!

Tro det eller ej, men jag har faktiskt skrivit en uppsats i konsthistoria om Reid Miles omslagsdesign för Blue Note. Det var ganska tacksamt. Jag försökte ihärdigt visa hur den djärva layouten och lekfulla typografin speglade jazzens vilja att uppfattas som den mest moderna och sofistikerade musiken i slutet av 50-talet. Kanske inte främst radikal, snarare längst fram i det moderna livet.

Vad jag inte skrev om, antagligen för att jag inte hade kunskapen, var hur mycket Reid Miles lånade från konsthistorien. Här finns ju massor av bauhaustypografi, kubismlayout, akvarell, kalligrafi och fotografiska influenser från typ Henri Carier-Bresson och Bill Brandt.



Ett av de skönaste exemplen är Lee Morgans fenomenala City Lights från 1958. Omslaget verkar främst hämta inspiration från stumfilmens värld av dubbelexponeringar men sneglar också på Man Rays fotogram där olika föremål exponerades direkt på ljuskänsligt papper. City Lights är förresten även namnet på en av Chaplins bästa filmer och givetvis är det fullt av hetsiga neonskyltar överallt. Man kan liksom känna pulsen.

Så till det bästa: en uppgiven Lee Morgan iklädd trenchcoat, sittande på en parkbänk med ena handen på sitt trumpetfodral och i den andra dinglandes en skrynklig dagstidning. Vilken story! Har han just anlänt till New York och paralyserats av ljuset? Eller har han redan bränt sina broar i en grym showbizvärld? Det är banalt och underbart på samma gång. Särskilt som Lee Morgan vid den här tiden var en 18-årig komet på jazzhimlen, både arrogant och virtuos - vilket han förstås visar på den här plattan.

lördag, maj 12, 2007

En anledning att skriva om jazz

Ur Sven Malms recension av gitarristen Andreas Pettersson i Svenska Dagbladets den 9 maj: "Pianisten Daniel Tilling passar Andreas perfekt med ett humoristiskt spel. Balladen Embraceable you är ljuv lyssning och ‘s wonderful har skön swingkänsla. Roliga intron och trixiga arr."

Jag undrar om Sven Malm förstår hur stor skada han gör när han skriver om jazz på det här viset. Ingen under 65 kan rimligtvis vilja lyssna på någonting som har "roliga intron och trixiga arr". Jag är visserligen ointresserad av Andreas Pettersson oavsett vad Sven Malm skriver, men det är synd att hans ord får jazzen att verka kvarglömd i den bakre logen på Nalen 1957 eller i Lennart Hylands tomma tv-studio. Okej att han är en gammal gubbe med "friskt humör" som förmodligen växte upp i ett svunnet folkhemssverige med Åke Söderblom och Thor Modéen som rollfigurer. Det finns någonting mycket värre med den här texten, någonting sorgligare än att den spikar fast jazzen på dansgolvet i seniorföreningens bingolokal i Hägersten.

För hur låga krav har man inte, och hur ointresserad av musik måste man i grunden vara, om man nöjer sig med att berömma någonting med "roliga intron och trixiga arr"? Hur slappt är det inte att skriva "skön swingkänsla"? Det är inte övertygande ens för Agda, 84 år. Skriver man för en av Sveriges största dagstidningar är det ingenting mindre än tjänstefel. Fast det är förstås redaktören som begår tjänstefel. Ännu värre.

Stackars jazzen.

I väntan på Joost

Vet inte om ni redan känner till den, men jag vill ändå tipsa om den underbara Tv-links där man kan hitta de mesta i film- och tv-väg. Allting streamas med överraskande god kvalitet. Överraskande snabbt går det också. Någonting i väntan på att Niklas Zennströms Joost blir publik. Fast Tv-links är å andra sidan helt gratis!

tisdag, maj 08, 2007

Modet att vara mjuk

Milton Nascimento – hans röst driver mig ofta till vansinne. Den är så förbehållslöst sentimental, så sammetslen och högstämd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ofta tänker jag på den välkammade fromhet och det självgoda känslosvall som omger den svenska frikyrkovärlden. Och därför gick jag förstås inte när Milton, den brasilianska giganten, kom till Stockholm förra året. Vilket i sig var en kulturhändelse.

Men allt är förlåtet av tre anledningar. 1.) Bossajazzen på debuten Travessia från 1967 med pianisten Luiz Eca och hans Tamba Trio. 2.) Den storartade Courage som släpptes på A&M/CTi 1969 och blev hans första engelskspråkiga skiva, producerad av Creed Taylor. 3.) Clube Da Esquina från 1972, en portalverk inom brasilisansk popmusik, så kallad MPB, och ett stycke tidlös latinsk softrock med Lo Borges som musikalisk sidekick.



Just Courage trollbinder mig just nu. Jag är beredd att placera den på topp trettio. Man behöver nästan bara titta på omslaget för bli slagen i trans av Milton Nascimentos inre övertygelse. Den rymmer också flera av hans mest klassiska låtar: Vera Cruz, Gira Girou, Cançao do Sol, Catavento och Travessia. Fast främst av allt är det en uppvisning av det optimala, tidiga CTi-soundet, skapat under kraftig påverkan av Antonio Carlos Jobims lågmälda komplexitet.

Hmmmm, Eumir Deodatos arrangemang är mättat vemodiga, tar aldrig i för mycket, men viker heller inte tum från att rama in Milton på det där svala kaliforniska sättet. Samtidigt är det hela tiden en livsfarlig balansgång. Hur mycket jag än diggar A&M riskerar musiken ofta att bli enerverande slätstruken. Men här, i mötet med Milton Nascimentos låtskrivarkonst, och framför allt hans kompromisslöst sentimentala sång, är det som om den totala mjukheten blir så mycket större än summan av delarna. Det är modigt.

Dessutom gör Herbie Hancock ett fantastiskt pianosolo i Gira Girou som på något sätt skapar en helt ny kategori: bluesonova. Jag lägger upp den tillsammans med några andra viktiga ingångar till Milton Nascimento.

"Gira Girou" från Courage 1969 (ZShare)

"Gira Girou" från Travessia 1968 (ZShare)
"Tudo Que Voce Podia Ser" från Clube Da Esquina 1972 (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Sunset Blvd 3.55 Pacific "EP"
Runway To Elsewhere 3.20 Pacific "EP"
Bye-Bye 2.05 Sébastien Tellier "Universe"
He's My Guy 4.14 Sarah Vaughan "With Clifford Brown"
Morning Song 6.54 Don Menza "Morning Song" J
Radio Jolly / Prego Amore (Acapella) 2.05 Jolly Music Vs Erlend Øye "DJ-Kicks"
Lattialla Taas / Venus (Acapella) 1.03 Uusi Fantasia vs Erlend Øye "DJ-Kicks"
2d2f 2.51 Avenue D "DJ-Kicks"
South America (Mr.Suitcase Remix) 6.27 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
From The Rue Vilin 1.02 Max Richter "Songs From Before"
By Picadilly Station I Sat Down And Wept 2.25 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Raise The Roof 4.02 Tracey Thorn "Out Of The Woods"
Verses 1.43 Max Richter "Songs From Before"
La Ritournelle 5.36 Sébastien Tellier "Universe"
Classic 2.45 Sébastien Tellier "Universe"
Tempo De Waltz 6.24 Lee Morgan "City Lights"
Promises promises 1.49 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
This girl's in love with you/I say a litte prayer 3.08 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Trains and boats and planes 2.26 Connie Francis "What The World Needs - Sings Burt Bacharach"
Consolation (Consolação) 8.15 Tamba 4 "We and the Sea Latin"
Aleluia 3.29 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
Se Você Pensar 2.08 Quarteto Em Cy & Tamba Trio "Som Definitivo"
Santiago Vazquez:Azul Sangre 5.21 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Lil's paradise 6.54 Charles Tolliver "All Stars"
Les Djinns (Trentemöller Remix)/Walk A Mile In My Shoes (Henrik Schwarz Remix) 11.12 Djuma Soundsystem/Coldcut featuring Robert Owens ”M.A.N.D.Y at the controls”
Ours is a Time for Falling in Love (Flow Flux Clan's electro coating demo) 4.24 Mr.Suitcase ”Leftovers CDR ”
My Cherie Amour 2.51 Stevie Wonder ”My Cherie Amour”
Yeah Yeah Yeah 4.53 Rahsaan Patterson ”After Hours”
Share Your Love 3.31 Leon Ware ”Musical Massage”
Body Heat 4.51 Leon Ware ”Musical Massage”
Us v Them 8.29 LCD Soundsystem ”Sound Of Silver”
Randy 2.45 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now ”Viva Arsenio!”
Canyon Lady 8.59 Joe Henderson ”Canyon Lady”
Don't Run So Fast 5.09 Rahsaan Patterson ”After Hours” Love Song To A Baby 3.49
Chico Hamilton ”Man From Two Worlds”
Sheltered Life / Fine Day (Acapella) 2.04 Erlend Øye ”DJ-Kicks”
Beautiful Life 8.30 Gui Boratto ”Chromophobia”

onsdag, maj 02, 2007

Ytligheter och persienner

Såg om Paul Schraders American Gigolo igår. Jag har svårt att tänka mig en film som var - och fortfarande är - mer "à la mode". Med all rätt måste den betraktas som historisk. För det första sparkade den ju igång Richard Geres karriär (vilket många kanske beklagar). Men för det andra, desto viktigare, sparkade den igång en ny glamorös och dekadent era i Hollywood, en era som i princip kom att definiera det narcissistiska och materialistiska 80-talet. En era som till viss del lever fortfarande: High Concept.



High concept blev benämningen på en ny typ av trendig blockbusterfilm med en enkel och vinnande logik: ta det bästa och hippaste från många världar och slå in alltihopa i ett nytt lyxigt paket. Lägg på lite extra. Putsa ytan. Förför.

Männen bakom denna nya logik hette Jerry Bruckheimer och Don Simpson. Den förstnämnde producerade American Gigolo 1980 och slog sig tre år senare ihop med den på alla sätt yvige Simpson för att producera Adrian Lynes (80-talets kanske allra största bildbög) Flashdance. Pengarna rasade in och Bruckheimer och Simpson etablerade sig omedelbart som Hollywoods mest inflytelserika och vulgära producentpar. När jag skriver om dem skriver jag på sätt och vis också om min, och mina lågstadiekamraters, uppväxt. Ty deras filmer kom att prägla stora delar av 80-talets populärkultur och därmed också en liten knattes liv och föreställningar. 1984 kom Snuten i Hollywood och två år senare Top Gun - den kanske högsta high concept-filmen av dem alla. Hur bortblåst blev man inte?

Efter en svacka i början av 90-talet slog Simpson och Bruckheimer tillbaka 1995 med Bad Boys (som intressant nog sammanfaller med framväxten av hiphoppens bling-bling) och The Rock året efter. Kort därefter dog Don Simpson som var en ökänd knark- och sexmissbrukare, kanske den allra värsta i Hollywood med en knarknota på drygt 60 000 dollar i månaden. Jerry Bruckheimer håller dock fortfarande high concept-andan vid liv genom sin evighetslånga Pirates Of The Caribbean.



Vad definierar då egentligen en high concept-film? Vissa säger att det är en film som går att förklara i en enda mening. Själv tycker jag nog att det är förmågan att bygga in den samtida populärkulturen på så många nivåer som möjligt: i musiken, dekoren, kläderna och storyn. Ta American Gigolo till exempel. Giorgio Armani handplockades till att göra Richard Geres garderob och skapade givetvis en sanslös uppvisning av nytänkande herrmode. Inte en knapp verkar ha lämnats åt slumpen. Inte en bildruta lämnas heller utan att ha exponerat Armanis mode ordentligt. Och det passar bra i filmens luftiga och soliga Los Angeles - en högst medveten filmisk tolkning av David Hockneys måleri.

Sedan fick Giorgio Moroder i uppdrag att göra soundtracket. Just då, 1980, och även just nu 2007, var han förmodligen mest rätt av alla. Efter sin innovativa megahit (ett passande ord i sammanhanget) I feel love med Donna Summer hade hans syntiga tolkning av discon kommit att peka ut framtiden. Ingenting kunde heller bättre ha slagit an tonen för berättelsen om den manlige prostituerade Julian Kaye än Moroders lyxiga syntpop. Notera också att denna rollfigur i princip måste ha skapat den metrosexuelle mannen - fåfäng, materialistisk och mer aktuell än någonsin tidigare.



Nu kan man givetvis hävda att Hollywood ända sedan 20-talet har jobbat på det här viset och skapat en lockande spegling av samtiden. Och redan i Mike Nichols Mandomsprovet gifte ju film- och skivindustrin ihop sig och skapade en jättehit av Simon & Garfunkels Mrs Robinson. Absolut, det stämmer. Men vad Bruckheimer och Simpson gjorde var att ta allting ett steg längre och sätta hela konceptet i system. Inte minst i fråga om musiken. Flashdance hade Iréne Caras omedelbara titelsång, Snuten i Hollywood fick Harold Faltermeyers syntiga signatur och Top Gun hade förstås Berlins engångshit Take My Breath Away. Framför allt handlade det om att göra filmerna ännu mer säljbara. Att optimera lättillgängligheten, skapa så många ingångar som möjligt, utöka intäktskällorna och skapa otaliga markadsföringsmöjligheter. Det är därför alla storfilmer har ett tillhörande McDonaldsmeal idag. Skyll på Jerry Bruckheimer och Don Simpson.

Men det är inte den tanken som hänger kvar hos mig efter American Gigolo. Jag gillar den trots allt väldigt mycket. Kanske beror det, förutom den förföriska ytan, på att Paul Schraders manus faktiskt är riktigt intelligent. Han är ju ändå mannen som skrev Taxi Driver. Kanske beror det också på de där små blinkningarna till filmhistorien mitt i all 80-talskosmetik, inte minst till den film noir som hade gjort Los Angeles till sin spelplats redan 40 år tidigare. Just precis, det är därifrån som det flitiga bruket av persienner i var och varannan bild kommer. Att Paul Schrader två år senare, återigen tillsammans med Bruckheimer, gjorde en nyinspelning av Jacques Tourneurs film noir-klassiker Cat People är förstås också helt logiskt

Just persiennerna, och till viss del Giorgio Moroders musik, skapar en annan bro mellan American Gigolo och min tillvaro i maj 2007. Jag har gått och blivit förtjust i svenska popduon Nicolas Makelberge och hur man än vrider på saken verkar deras välskräddade och drömmande electropop ha sina djupaste intertextuella rötter i Julian Kayes ljusa Los Angeles-lägenhet. Och omslaget till Dying in Africa skulle heller inte se ut som det gör utan Jerry Bruckheimer. Alltid något att tacka för.